Ceremoni värdig en kung

På eftermiddagen hade alla liaison officers möte med sina respektive säkerhetsansvariga i Sankt Vitus katedralen på Pragborgen. Där skall ceremonin - gudstjänsten - äga rum precis på slaget tolv, efter en minuts tystnad för minnet av president Vaclav Havel. Det var nog inte mer än fem grader i katedralen och redan efter fem minuter frös jag ordentligt. Gudstjänsten som kommer att vara cirka en och en halv timme kommer att följas av tre tal. Därefter har de inbjudna gästerna möjlighet att framföra sina kondolenser till Dagmar Havlova i Spanska salen i President kansliet på Pragborgen. Det kommer att bli en lång och laddad dag. Bäst att förbereda kläder och ladda mobilen ikväll för på morgonen finns inga tankar på sådant värdsligt. 

Vaclav Havels begravning på fredag

Jag har för en dag blivit liaison officer på tjeckiska UD och kommer att se till att allt går smidigt när en VIP gäst anländer för att närvara vid president Vaclav Havels begravning. Vi kommer att vara många liaison officers eftersom många har beslutat att komma, bl.a. även utrikesminister Carl Bildt. Det blir för mig ett värdigt slut på en lång vänskap - jag började som protokollansvarig på Presidentkansliet och slutar så likväl min färd med Vaclav Havel. Han kunde inte ha beslutat det bättre än så, för jag vet att han säkert haft ett ord med i spelet. Det enda orosmoln är när vi ska klä granen och laga julmaten. Man får ödmjukt inse att det finns något som måste gå före, som just nu är viktigare. Och tiden finns ju för oss som är kvar här på jordens mörka grund.

Om Vaclav Havel på Sveriges Radio

Ett kort inlägg jag hade i söndags på Sveriges Radio med anledning av Vaclav Havels bortgång:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4863578

Gone Forever Dear Vaclav Havel

This comment will have to be in English. Vaclav Havel, my boss in the years 1991 to 1996 passed away this past Sunday. I have been going over so many moments in my mind since this last Advent Sunday that I could fill a small novel. The first time I shook your hand... It was in the summer of 1991 and it was a Wednesday, a day all the staff at the Presidential Office were allowed to wear casual clothes. I was visiting Eda Kriseova in her office on the 3rd floor, hidden from all the tumultous events a few floors below. The President had a habit, which was to make unexpected Wednesday visits across the Presidential Office, and nobody ever knew when and where he would show up. Well, that particular day he showed up on that third floor and I happened to be there. That was the beginning of a long and lovely friendship. My hand was sweaty, my voice timid, and I probably did not know what to say, so Eda spoke in my place. But it did not matter. There were many times abroad, when I accompanied you, and we never spoke. Silence was our guest and we both enjoyed it. For a brief moment you could take a brake from all the voices and faces and just be alone for a few precious minutes. I was just guiding you physically in the right direction. And I did so with pride and joy for almost five years. I know you are watching us now, enjoying the last moments we offer you, with the parade and honours that become you. With all the absurdities taking place that I will not mention not to spoil this writing moment. I send you a kiss to heaven and hope you are doing well.

Vad ska jag ta på mig?

Knappt har jag börjat jobba så känns tiden som en "fri" människa som bortblåst.Tillbaka är stressen över att lämna hämta på dagis fixa mackor till äldre sonen, städa, tvätta, diska, mata marsvin, städa, laga mat ibland, handla, städa, jobba... Och VAD ska jag ta på mig nu igen? Det är i såna stunder som man avundas männen deras slips och kostym, där slipsen i princip utgör den enda färgklicken. Nätt och enkelt på morgonen! Tur att man har klänning... 

Jobba jobba varje fredag...

Njae, så bra har jag det inte ställt, tyvärr, att det bara skulle räcka med fredag som arbetsdag. Men det vore inte illa. Nu på torsdag blir min första arbetsdag på tjeckiska utrikesdepartementet. Det var inte helt lätt att komma in i systemet, snarare är det en historia för en roman, men jag komprimerar den hellre till några meningar i detta fall. Alla mina diplom, skolor, arbetspositioner granskas av olika ögon, för att se om det verkligen är så som det verkar. Och jag kämpar med och mot systemet, försöker behålla min värdighet som människa och frånse faktumet att jag åter blir statsanställd. Inget fel med det, frånsett att min farbror var dissident, min far konstnär, min man frilansande fotograf. Och jag då? Går i min mors fotspår... Men jag har börjat skriva på min bok, så det är ytterligare en början innan årets slut. Mina planer på att starta eget finns lurar där också. Och så tänker jag på alla mina vänner, mestadels kvinnor, utan vilka jag vore en ensam, liten öde ö. Med dem blir jag levande.

Inslag i tjeckisk teve om mödraskap

http://www.ceskatelevize.cz/ivysilani/10373802325-materska-v-cizine/21156323091/

Tjeckisk teve gjorde en dokumentär om kvinnor och föräldraledighet. Hade ett fem minuters inslag och det visades igår. För dem som kan tjeckiska är det intressant hoppas jag. Resultatet är i stora lag trist för den nuvarande föräldrapolitiken i Tjeckien, där kvinnor är hemma i tre år, mister kontakten med sin arbetsplats men framförallt blir sedda endast i rollen som "mödrar".

Lyssnar helst på musik för själen

Det blir varje måndag och onsdag 22.30 på P2 - Kalejdoskop. Det bästa som finns av härlig och udda musik. Vilka programledare! Njuter och längtar till Stockholm medan ljusen sakta brinner och barnen sover lugnt en trappa upp. Det här är min stund, min timme bara för mig själv. Det största lyxen på hela dagen.

Äldrevård en privat historia?

Finns det någon som i någon utredning har lyckats bevisa, att den privata sfären sköter äldrevården bättre än den statliga? Det finns brister i alla system, men den vinstdrivande har som ordet betecknar "vinst" som ändamål. Att vilja driva att företag med vinst är naturligtvis helt i sin ordning; att försumma bolaget och ändå gå med vinst är inte i sin ordning. När pengar är det enda slutliga målet med att driva företag, då har kapitalismen gått i graven. Det sista jag skulle önska är att se min egen mor eller far fara illa på ett hem för äldre i Sverige. Jag tror att då är botten nådd och mitt förtroende för folkvalda politiker ett minne blott. När religionen var mäktig fruktade människor Gud. Det fanns ett osynligt "öga och öra" som gjorde att folk var rädda för bestraffning och såg fram emot en belöning. Ett enkelt drama. Idag finns lagar och förordningar, kontroller på kontroller, men den mänskliga faktorn, om man vågar kalla den så i detta fall, har inte länge några gränser eller hämningar. Hur lågt har vi sjunkit i välfärdens vagga?

Smog åter i Prag

Hur skall man andas i denna dimma av frost och koldioxid? Den lägger sig som ett stickande täcke över lungorna. För invånarna i nordöstra Tjeckien, i Ostrava, är detta tillstånd  på hösten och vintern "normalt". Vissa fabriker har fått stänga ner sin produktion i några dagar för att dämpa koldioxidutsläppen. De hoppas att vinden skall vända snart och blåsa bort smogen till andra delar av Europa. Drabbas inte Tjecker av astma så blir andra lidande. Det är ett groteskt perspektiv, där vinstdrivna företag drar det längsta strået. Att även ledningens barn eller barnbarn drabbas av utsläppen verkar oväsentligt. 

You scratch my back I scratch yours

Vissa inlägg har man lust att skriva på engelska. Det finns vissa uttryck som perfekt beskriver en viss situation. Å andra sidan finns det uttryck som så väl beskriver en viss situation i Tjeckien, och för dem finns nog bara specifika uttryck på tjeckiska. Återkommande tema i mitt liv - beroende på mitt arbete - och det jag konfronteras med i en hel del vardagliga sammanhang, är att det inte beror på vad man kan, utan vem man känner. När till och med BBC Tjeckien sände ett timslångt program i fredags om denna typ av agerande, var det vemod som drabbade mig. Idag är det söndag och efter två dagar känns det bättre. Men imorgon konfronteras jag åter med verkligheten, och tar på mig gummistövlarna för att trampa vidare i träsket. Men jag tror tyvärr att situationen ser liknande ut på många andra platser i Europa. Här i öst finns dock en djupt rotad tradition, en uppgivenhet för detta beteende, som tyvärr verkar gå vidare till nästa generation. Ju längre de politiska dinosaurierna sitter på sina platser desto mindre förtroende för väljarna att handla annorlunda själva. Eller så brister förtroendet för politiken per se. 

Härlig krönika av Andreas Cervenka

Läs hela artikeln Därför skenar elitens löner i SvD Näringsliv den 13 november 2011. Det kan inte bli bättre. Man blir bara avundsjuk att någon kan skriva så jäkligt bra och vasst.

Korruption i Tjeckien sett genom The Economist

Läser gärna och ofta den tjeckiska tidskriften RESPEKT. Överlag utmärkta reportage, kommentarer och skribenter. Rekommenderas. Har följt och läst veckotidningen sedan den grundades tidigt nittiotal. Karel Schwarzenberg var en av grundarna och ägarna, ej så längre idag, men jag tror att han håller tummarna för redaktionen. Läste just nu på en av deras bloggar att tidskriften The Economist genomfört en sondering om korruption om ett urval forna öststater. Bilden är inte smickrande, Tjeckien toppar listan med sitt systematiska tillvägagångssätt. Speciellt inom den statliga sektorn som är genomsyrad av oegentligheter. Skall läsa båda artiklarn, ingen kommer att glädja mig, tyvärr.

David Bowie... tänk om man vore ung igen...

Jag försökte ladda ner David Bowies musik häromdagen, ville visa vad jag tycker om på bloggen men har fortfarande lite problem med den nya tekniken. Nåväl, med eller utan teknik, vinylskiva eller CD eller ladda ner, David Bowie är en kung i vilken form som helst.

Synd och skam att tiga

Men det går helt enkelt inte att beskriva anställningsprocessen på det statliga verk jag önskar tillträda. Franz Kafkas utvalda texter bleknar i jämförelse. Jag hoppas att jag en dag finner kraft att skriva underfundigt om dessa erfarenheter. A. Huxley, Ray Bradbury och George Orwell måste vid något tillfälle i sin karriär ha fastnat i den centraleuropeiska gyttjan. Hela detta fenomen plågar mig. Liksom H. G. Wells söker jag efter Utopia.  

Kanske dags att byta bank - Nordea?

Jag tyckte mycket om min först bankkvinna - hon tog väl hand om mig, mina konton och lån. Det var personligt, vänligt och vi kunde prata öppet. Hon representerade dock alltid banken - det fick jag alltid tänka på - men gav mig ofta råd värda en hel del i besparade pengar. Min andra bankman är likväl trevlig, öppen och hjälpsam. Samtidigt är det så, att ju mer påläst man är desto större chanser har man att lyckas med sina åtaganden. Frågar man endast om goda råd vinner banken alltid i det långa loppet. Det gör banken i vilket fall som helst, vårt kapital har de i sina händer. De senaste stormvindarna kring den stora banken gör att jag inte längre känner mig lika lojal till "min" bank. Om ledningen har en sådan attityd, så kommer jag också att visa min som kund.

Vem är du och vart går du?

Det är inte möjligt att ha femhundra vänner. Det är inte möjligt att tala om för två vänner varje dag vad man gör varje dag. Dag ut och dag in, år efter år. Det är inte möjligt att ha något att säga som tilltalar femhundra (etthundra, fem eller ens en) personer varje dag. Det måste vara en pakt med djävulen. Det är ett högt pris vi betalar för att blotta vår själ. Men vi gör det så gärna, det vete fan.

Mellan himmel och jord

Sonen hade ingen vetskap om faderns bortgång för två månader sedan.

... jag skulle ha blivit fotograf

Efterlängtat möte med Vaclav Havel

Vaclav Havel höll på att inte fylla sjuttiofem år i år. Då jag såg honom sist i våras var jag orolig att vi inte skulle ses igen. Men idag kunde jag krama om min gamla chef, min vän på hans kontor i Prag. Jag kunde äntligen gratulera honom till hans födelsedag som han firade i början av oktober. Våra möten innebär ofta att jag pratar mycket - nervös, lite grann - han lyssnar mycket. Och så kommer de visa inläggen från hans sida, så närvarande. Jag vet aldrig riktigt om jag utnyttjat tiden rätt, den korta stund vi ses. Om jag säger de rätta order, om jag balanserar kommentarer innehållande gott och ont, om jag är naturlig eller om det märks att jag trots alla år som vi känner varandra, är generad. Ja, underligt det här med "stora personligheter". Hans leende är det som stannar med mig, och hoppas att vi kan mötas igen snart, även om det så är en kort, kort stund.

Frågor på en busstation

Detta är mina gamla hemmakvarter, övergången till Fältöversten. Samtidigt som jag stod där och väntade på buss nummer 72 som skulle ta mig till Karlberg Station, funderade jag på alla afrikanska masker jag hade i väskan. Vad är egentligen meningen med att ta med sig fantastiska masker från Nairobi till Banergatan och sedan frakta dem vidare till Prag? Vi flyttar ständigt saker fram och tillbaka, förlorar några på vägen, köper nya, slänger (nya) gamla och så går det runt runt. Ja, jag vet att det inte är någonting djupt jag reflekterar över, men kanske vore det bättre att utnyttja tiden på ett annat sätt. Jag skulle kunna stå på samma busstation, med andra frågor i huvudet, kanske mer väsentliga. Som att lära sig snida i trä.

Hektiskt Sverigebesök

Jag undrar alltid efteråt varför jag inte hann med mer, varför det bara blev fem möten per dag. För det finns så mycket jag vill veta, så mycket jag vill hinna ikapp med mina vänner. De är inte många, kan inte räknas i hundratal, men de som finns betyder så mycket för mig. Ibland är det som att varje minut med dem räknas. Kanske har det med mina vistelser utomlands att göra. Då ville jag ju ut i den stora världen, det var verkligen självvalt. Nu är det visserligen mitt val åter igen, men på något vis är det inte längre lika lätt. Eller så är det precis lika jobbigt som det var då, bara att jag har förträngt känslan från den tiden. Att vara borta från dem jag tycker om, från dem som betyder mycket i mitt liv. Naturligtvis har jag skapat mig nya vänner på varje ny plats, det har egentligen inte varit ett problem, så jag har ju inte förlorat någonting, endast vunnit nya bekantskaper, vänner. Men det är just detta, vänner. Att kunna odla en djupare relation, en djupare vänskap, en djupare förståelse. Att verkligen få komma in nästan under skinnet på den andra, att vara försiktig men ändå öppen, att ge och få så mycket tillbaka. Dem saknar jag, mina vänner i Stockholm.

Smart drag av Schwarzenberg och TOP 09

Idag finns inga konkurrenter till kandidaten Schwarzenberg för partiet TOP 09. Socialdemokraterna våndas i sina tvister liksom det stora högerpartiet ODS. Politikerna som skulle kunna komma ifråga är pokitiska dinosaurier eller intellektuella som har alldeles för liten förankring bland väljarna, eller i parlamentet och senaten (partierna). Troligen kommer presidentvalet inte vara ett direkt val av väljarna, utan ett val som återigen kommer att äga rum i korridorerna eller på pissoaren i Parlamentet och Senaten. Man får hoppas att det inte kommer att busvisslas, sväras, skrikas eller röstas på fel kandidat. Åh, det skall bli intressant att följa detta politiska scenario. Men faktum är, att Schwarzenberg har gjort ett perfekt drag, dvs. hans parti. Nu kommer väljarna att följa Schwarzenberg, som ju är utrikesminister OCH presidenkandidat, och hans uttalanden och politiska engagemang i största allmänhet med stort intresse.

Vänta bara, snart kommer jag!

Skandaler vi frossar i

Hela oktober månad har varit höljt i olika skandaler, som (tyvärr) inte berört mig direkt - det är bra med synlighet i pressen - men vars protagonister jag känner väl. Vissa saker ur personliga liv kommer plötsligt fram och kastat fram och tillbaka som skum på den mörkblå havsytan. Man undrar hur familjerna klarar av trycket utifrån och sedan inifrån, hela den mentala biten. Hur länge kommer intresset bestå för dessa väldigt personliga händelser, som inte har med politik att göra, men väl med politiker. En dag eller två, eller en vecka och sedan ingenting mer? I Tjeckien finns relativt stor tolerans för förhållanden utanför äktenskapet. Speciellt om det är högt uppsatta politiker (läs manliga) som passerat femtiostrecket och stoltserar med nya fruar och gulliga bebisar. Vi kräver perfektionism från våra ledare samtidigt som vi kräver att de lever ett "normalt" liv som vi andra dödliga. Politiker i Tjeckien är i den bemärkelsen, sett ur "normala" människors synvinkel, odödliga. För lite insyn, för lite trovärdighet, för många skandaler som får för mycket plats i pressen. Människors infödda intresse för intriger och de mörka, dolda sidorna av människors inre gör att både detektivroman författare och en viss typ av journalister alltid kommer ha arbete. Men många politiker gör ju trots allt jobbet, det de är betalda för att göra. Men samtidigt är den överhängande känslan i Tjeckien att så är inte fallet. Alltså skrivs det för mycket, eller för lite om de ond eller de goda politikerna. I Sverige manglas Juholt, i Tjeckien händer ingenting. Jag förenklar, naturligtvis, men i stora drag händer verkligen ingenting med de stora skandalerna. Blaskorna säljer som smör och gratisreklamen för politikern är enorm. Det kan hända att personen ifråga mister sin position, men blir ofta omedelbart erbjuden en annan, ibland även mer betydelsefull. Vi lever i Centraleuropa, där traditionerna för detta beteende är djupt rotade. Exemplen är oräkneliga.

Karel Schwarzenberg kandidat till presidentposten i Tjeckien

Nästa år är sista året för Vaclav Klaus i presidentsitsen. Hans har suttit obestridd i tio år då kan kommer att avgå i slutet av 2012. För mig kan det kännas trevligt att Schwarzenberg ställer upp som kandidat, eftersom jag blev anställd av honom på Presidentkansliet 1991. Då som sekreterare med ansvar för hans utländska korrespondens och besökare. Schwarzenberg är en slipad diplomat och politiker, hans kontakter spänner över hela världen och hans specifika sätt att kommentera omgivningen är onekligen genuint.

Kalles klätterträd rules!

ALLT! helt enkelt allt med Kalle är genomtänkt och varsamt. Fullt med humor och mänsklighet, hjärta och omtanke. Fullt med det som livet är fullt av - fantasi. Disney, Pixar och alla andra högpresterande animatörer: "Move over! here comes Kalle!" Båda mina barn diggar serien; den kompletta DVD:n går på högvarv vissa perioder, som nu. Serien är perfekt för att finslipa svenskan, språket är utmejslat och förståeligt. Man pratar som man pratar i det verkliga livet, det vill säga långsammare än i de flesta teve eller filmproduktioner. Kalle är alltså en högst normal men alltså därmed utomordentligt fantastisk liten kille. Och Jojjes ackompanjerande sång till serien är i alla fall min favorit.

www.youtube.com/watch?v=baB8oBAoqcg

Alla goda tankar rinner ut i sanden

De bästa formuleringarna, de bästa ideerna kommer när man inte har papper och penna till hands, eller när man sitter på bussen och frånvarande tittar ut i landskapet. Då brukar de komma, de goda ideerna, de finurliga formuleringarna, de genialiska svaren på otrevliga bemötanden. Jag har ett fint rött häfte med band i väskan hela tiden, men ibland byter jag väska och det röda häftet kommer inte med. Och det är just då som jag alltid skulle behöva notera något oerhört viktigt. Då söker jag febrilt efter lappar, pappersnäsdukar, vad som helst duger plötsligt. Inget äkta "Moleskin" i sikte, som om det skulle vara en garanti för rader i Hemingways anda.

Slut

Sommaren är definitivt över, men denna stig kommer alltid att finnas i min bortgångna mormors by. Den leder från vägen till de öppna fälten och vid anblicken infinner sig stillheten. Dofter och ljud sprider sig och fastnar på min kropp. Jag kommer att överleva vintern.

Huvudet i skorstenen

Varma, härliga höstdagar, himlen är skarp och blå så det gör ont. Men när natten kommer och mörkret döljer alla goda och onda ting, är luften sur av brunkol och aska från allt skräp som eldas upp i var och varannan värmepanna i vårt kvarter. Man behöver inte röka, det räcker att ta en kvällspromenad, så har man fått sin dagliga dos av koldioxid. Sedan läser jag dagens nyheter på internet och tar ett djupt andetag. Jag vet varför Shakespeare skrev utförligt om onda protagonister, de är ju de som fascinerar oss, som får oss att undra hur det är möjligt. Men det är samtidigt överflödet av dessa nyheter som gör att man tappar taget och tvivlar på människans godhet. Ikväll skall jag studera "kapitalism" och vad det hela egentligen går ut på. För ursprungligen kunde det väl inte bara vara om att sko sig på andra?

Visdomsord på massagebordet

På frågan vilka sporter man borde utöva för att ha en harmonisk kropp, fick jag följande svar från läkaren som utövade några tämligen enkla grepp på min arma rygg. Det knakade till, ryggknotorna vaknade till liv och jag blev några centimeter längre. Raska promenader i skogen, badminton och schack var hans tips.

Utan värme ett helvete

Ute regnar det så det stänker och vår värmepanna i huset vägrar plötsligt att slå på. Så där står man i källaren och glor och fryser, stirrar på en massa paneler, klockor och visare och förstår ingentinng. Regnet ökar i styrka och det blir kallare och kallare i huset. Dag ett. Dag två går man ner och upprepar samma procedur. Ingen förändring förutom att man letat fram alla ulltäcken och fleecetröjor. Killarna har fått ett elektriskt element som vi hittat i källaren. Åtminstone har vi säkrat barnen. Dag tre. Börjar bli smått nervös och retlig och det är varmare utomhus än inomhus. Dag fyra. Idag skulle hantverkaren komma. Dag fem. Pappa kommer hem och upptäcker att en liten ventil skulle ha öppnats. Det blir plötsligt varmt i huset igen. Värme. Skänker dessa dagar många tankar åt dem som lidit och lider ute i kylan.

Sju dagar i Spanien med Sebastian

Jag lägger upp bilder, för det finns inget att säga egentligen, förutom att det var genomtrevligt, mycket barn och bad och något helt annat än jag är van vid. Och därför var det en frisk fläkt i mitt liv och i Sebastians. Förhoppningsvis kommer det att ha effekt på mitt liv i Prag.

Sankt Wenceslas - Svaty Vaclav dagen

Härlig septemberdag, varmt och skönt, sådär lagom, precis lagom - perfekt, med andra ord. Inte för varmt, inte alls kallt men en underbar höstdag. Hela familjen i bilen och på väg till den lilla staden Brandys nad Labem - Stary Boleslav. Här dödades Sankt Wenceslas som blev nationalhjälte och dagen till ära är hans. På den stora platsen i Stary Boleslav fanns alla VIP på plats, inklusive presidenten Vaclav Klaus. Det firades en minnesgudstjänst och de tusentals människorna som kommit dit hade även möjlighet att beskåda Sankt Wenceslas kranium i en liten glasmonter, hårt bevakad. Den förvaras annars i Sankt Vitus katedralen på Pragborgen. Makabert men sådant är livet i sin helhet ibland, speciellt i det här landet. Och imorgon bär det av till Barcelona och Valencia för att träffa min bror som jag inte sett på sju år.

Ill Fares The Land av Tony Judt

Om jag blir glad av någonting nuförtiden, så är det bra böcker. Bra för mig innebär att de har en tanke och språk som berör och som för mig vidare i mina egna tankebanor. Som kanske även bekräftar det jag tänker men som inte jag kan uttrycka, för att jag saknar medel och kompetens. Men min magkänsla säger att "det här stämmer ju, så här är det ju!". Ibland händer det, att lyckan slår till i form av en utmärkt bok av en utmärkt tänkare. Speciellt när det gäller författare med rötter i USA eller Storbritannien kan perspektivet vara ganska skevt och enformigt. Men inte i detta fall. Tony Judt lever inte längre, han gick bort 2010, men den här boken som han har lämnat efter sig borde läsas av fler som är intresserade av människans ständiga sökande och trevande efter goda lösningar för ett gott och bättre liv - för alla.

Tunnelbana i Prag

Varje dag åker jag en timme till förskolan, en timme hem igen. På eftermiddagen har jag ibland klarat av samma process. Det är dock oerhört påfrestande. Jag och Sebastian går en bit, hoppar på bussen, åker tio minuter, går en bit, hoppar på tunnelbanan, åker femton minuter, går en bit och kommer fram till dagis. Slut. Att åka tunnelbana kallar för att åka med "socialen". Jag föredrar detta färdmedel framför bilen i vilken huvudstad som helst - det är oslagbart för att smidigt och snabbt ta sig fram mellan avlägsna platser i denna redan komplicerade stad. Under tiden som jag sitter eller står låter jag tankarna fara, kollar in hur människor klär sig, beter sig, reagerar, sover, pratar - det är som att sitta på ett tyst café. Sebastian gillar uppmärksamheten han fångar, han kan spela teater, visa upp sina färdigheter som att springa runt stången när tåget kör, balansera på olika streck och punkter och gunga med benen på den höga sitsen. Jag upptäcker den långsammare världen med honom, de fina detaljerna i den gråa och sömniga morgonen eller trötta eftermiddagen. Vi turas om med Tomas att lämna eller hämta, och jag ser fram emot dagen, då han själv kommer att traska iväg till skolan. Det kommer att dröja ett tag än. 

Kvinnlig statschef i Danmark

En kvinna på toppen i Norden. Det känns bra att fler kvinnor får smaka på hur det är att utöva den högsta positionen, att försöka göra saker och ting med en annan attityd, med en kvinnas infallsvinklar. Men jag har inga illusioner om att hon kan vara sig själv - kvinna - till 100% i politikens mansdominerade värld. Se bara på Angela Merkel. Det är som att permanent vara i en boxningsring. Man får ta det ena slaget efter det andra och försöka slå tillbaka så gott det går.

Naptime 2

Min fyraårige son har definitivt en åsikt om sovsalen och sovandet. Han vill inte sova, han vill inte vila. Han har visserligen en bild på sig själv vid sin säng men det gör inte saken bättre. Vänta bara, snart kommer Du att längta till sängen även mitt på dan. Det kommer bara dröja tio år eller så. 

Invest Sweden och så vidare med mera

Efter att ha läst artiklarna på de stora dagstidningarna om representanten i Kina är det uppenbart att folk beter sig likadant, vare sig de representerar land X eller Y. Befinner man sig även långt borta rent fysiskt från moderlandet man representerar - utan större kontroll eller riktlinjer - så tror man snart att man besitter unika egenskaper, därtill om man får möjligheten att representera landet länge på en post.

Det finns alltid undantag från reglerna. Ibland verkar de finnas oftare än reglerna. Och då frodas en inre kultur av samhörighet, då det blir omöjligt att släppa in oinformerade utomstående, som skulle kunna brisera den etablerade bilden av institutionen. Därför är transparensen och kontakten med den offentliga världen, med medborgarna, av yttersta vikt. Inte för att de skall kommentera skeendet i institutionen, men för att de som jobbar där skall veta vem de jobbar för och för vems pengar. Men jag undrar ibland om någon ens ställer sig den frågan. "Who cares and does it even matter?" Så krass och cynisk kan man bli här nere. Men å andra sidan: "Tomorrow is another day" och då får man se till att kämpa vidare.

Krönikor att avundas

Några av de bästa krönikorna finner man i DN. En av mina favoritkrönikörer, en mästare av det svenska språket som målar när han skriver, är Niklas Wahllöf. Vilken njutning, läsupplevelse - jag skrattar högt, småler och känner igen mig alltför väl. Han träffar alltid mitt i prick, han är bokstävernas akrobat.

Ingen radio att lyssna på

Man borde starta en bra radiostation här. Det finns absolut ingenting som närmar sig den de fantastiska radiostationerna P1 och P2. Tack och lov kan jag lyssna via webben. Radion har i alla tider informerat, varit en följeslagare i ensamma stunder, men även varit upplyftande vid fester och andra tillfällen. Mest tyckte jag alltid om att lyssna på P1 tidigt på morgonen, vara totalt "a jour" och sedan på kvällen lyssna på P2, varje vecka något nytt och lärorikt och helt enkelt underbart. Nu lyssnar på ad lib på P2, ett program till minnet av 9/11. Denna helg gör tjeckiska UD i samarbete med ett flertal partners ett program till åminnelse av denna dag. Där kommer jag att vara, Plastic People of the Universe kommer att spela och då måste jag vara där. Kanske kommer Vaclav Havel, njae... men hoppas kan man ju alltid.

Naptime

Här sover eller vilar barnen på förskolan. Påminner mig om ett sjukhus eller värre, men troligen har min son ingenting emot detta rum, eftersom han inte nämnt någonting.

Låt mig få sova äntligen...

Allt är sig likt och inget är detsamma. Igår kväll åkte jag in till Prag, regnet öste ner efter en tropisk helg av olidlig hetta. Paraplyerna vände sig i vinden och jag traskade med min mamma genom Prags gator till förskolan. Vissa dagar utstrålar en rutin, och jag försöker finna storheten i de små detaljerna, som den enorma pölen som jag skulle hoppa över. Tankarna gick lika snabbt som regnet. Undrade vad mina forna kollegor gjorde på mötet som de satt på just nu och kände mig avskärmad och utstött, men samtidigt njöt jag av stunden att kunna göra dagen till min egen. Befriad, men ändå längtande efter gemenskap. Därför går vi rutinmässigt till jobbet varje dag, mötet med kollegor, konfrontationerna, glädjeämnena, möjligheten att göra någonting tillsammans är för människan en nödvändighet. Hämtade sonen, som sedan åkte hem med mormor och jag gick vidare genom Prag. Sökte pennor och skrivhäften till elvaåringen - här köper föräldrar eller barnen själva allt skolmaterial, förutom böcker. Stämningen var lugn på varuhuset, den värsta rusningen var förbi. Jag stod där bland allt skolmaterial och mindes förstaklassarens vedermödor. Kanske bättre att vara fyrtiosju, trots allt. På natten fick jag inte en blund i ögonen, den yngre sonen kommer ner varje kväll till oss i sängen, och jag har svårt att sova och drömma. Men det är en detalj bland alla som till slut är ganska mysig. Sova kan jag göra senare.

Tristesse mon amour

Vissa dagar är liksom bara fyllda av jobb och av saknad. Idag saknar jag mina barn, fast jag har dem runtomkring mig hela tiden. De är på väg och jag hinner inte ens vara med dem som jag skulle vilja. Jag saknar min bästa vän i Stockholm. Jag saknar mina vänner i Stockholm. Jag saknar det vedmodiga slutet på sommaren i Stockholm, prasslande torra löv i skogen, att nu är slutet nära. Solen ligger lågt och jag är lika låg. Kanske har det med åldern att göra? Kanske är det så att jag går in i en ny livsfas och jag vill inte riktigt erkänna det för mig själv? Kanske vet jag inte riktig vad som händer med mig i min kropp och själ. Så jag jobbar och sliter, i trädgården, med att måla fönster, laga en cykel, byta marsvinens halm och hö, laga ointressant mat bara för att äta måste man ju ändå. Det är en sån där dag, och det är inte en söndag. Och det sitter djupare än så, jag vet det, men nu får det räcka. Ute är det varmt, imorgon blir det över trettio grader igen, kanske för sista gången i år. Brittsommar.

Politisk cirkus

Att följa den politiska scenen i Tjeckien, eller i Prag, för att vara korrekt, är som att följa en teateruppsättning. Ibland har den bättre dagar, ibland sämre. Just nu verkar den ha ganska dåliga aktörer. Det är mer farsartat än komedi, men dessa inslag finns också livligt. Men kanske blir det till slut en tragedi av det hela. Just nu slängs det glåpord till höger och vänster, fram och tillbaka. Inget tema känns viktigare att sortera ut än vem som kallar vem vad. Åskådarna, väljarna, medborgarna - följer dramat roat men med en viss tristess i tonen. Som brukligt är pratar man av sig på puben - hospoda - över några öl (en halvliter är en öl). Det mesta jag har klarat av är fyra öl, men det var bra länge sen. Ikväll blir jag åskådare till ett evenemang med många aktörer från kulturlivet. Skall bli intressant att se hur den scenen ser ut. Politik finns där också och i allra högsta grad...

Första skoldagen i Tjeckien

Allt gick förvånansvärt bra tidigt i morse. Jag steg upp halv sju, väckte Sebastian kvart över sju. Yrvaket sade han "Jag längtar efter dagis och nya kompisar". Efter en flaska välling gick vi i den kyliga septembermorgonen till busshållplatsen. Vi har en lång resa framför oss - fyrtiofem minuter eller lite till - med buss, tunnelbana och till fots den sista biten på en halv kilometer. Han kommer att vara ordentligt trött ikväll. På vägen sjöng och pratade han, jag såg hur han riktigt såg fram emot att komma iväg och vara bland barn igen. Nog med vuxna efter en hel, lång sommar. När han såg den pampiga förskolan, ett vackert sekelskiftshus i gult och vitt, utbrast han "titta pappa". Byggnaden tronar i en stor trädgård ovan centralstationen i Prag, med vy över huvudstaden. Fröken tog emot oss, eller honom, så fint och vänligt och motade in honom i deras "klassrum". Alla barn har sitt tvättställ med handduk, kam, tandborste och tandkräm. Bra. Tur att han pratar tjeckiska, annars hade det inte fungerat med en tjeckisk förskola. Vi lämnade Sebastian gladare än han, tror jag.

Ambassadörer och Tjeckiska centrets direktörer i Prag

Alla finns de i Prag denna vecka. Jag vågar inte kommentera eftersom jag inte träffat någon ännu, men det väntar mig på torsdag kväll. Har vant mig vid att leva ett liv utan jobb och måsten, de måsten jag gör väljer jag själv. Efter tjugo år av stämplande är det faktiskt en lättnad att inte behöva göra något för någon annan än för mig själv.

Uteliv i sensommaren

Om jag förmodade att denna vecka skulle bli i intellektets tecken så hade jag nog fel. Men å andra sidan, när man arbetar med att beskära träd krävs maximal skärpa och spända nerver när man står på stegens högsta pinne balanserande en såg i ena handen och den andra handen på stegen. Jag överlät det mesta av sågandet åt Tomas, höjder är inte riktigt min grej. Jag höll mig på marken och byggde en koja åt Sebastian som tillbringade timmar bland fallna löv och grenar. Skönt, vi visste inte av honom och han tog en behövlig paus från sina föräldrar. Nu är det bara två dagar kvar till första dagen på förskolan. Det är kanske mer spännande för föräldrarna hur allt skall gå. En gammal anrik förskola för Prags barn med föräldrar i skådespelar, film och konstbranschen. Och till detta en övrig mix av nationaliteter och individer i en lagom stor förskola. Jag försöker att inte vara nervös, men den första dagen kommer att vara en utmaning för oss alla...

Lugnet har lagt sig

Taket är målat, staketet och grinden är målade och nu skall träden beskäras. Snart kommer åskan igen. Nästa vecka blir allting mer intellektuellt, nu är det fysiskt arbete som gäller. Men det är som det skall vara, kroppen måste få arbeta. Men jag följer alla aktualiteter på webben eller radion - BBC kan bli lite småtråkig ibland, så det blir Sveriges Radio då jag hinner.

Tillökning i familjen

Vi har blivit med två små underbara marsvin idag. Två pojkar - en släthårig brunsvart och ett virvelmarsvin i tonerna vitt, svart och brunt. Den första är pigg och snabb den andra matglad och seg. Precis som våra pojkar. Och båda har valt rätt efter sin egen personlighet.

Heta dagar inte bara på taket

Termometern visade på trettiofyra grader i skuggan igår. Vi befinner oss i Prag. Ni kan nog föreställa er hur atmosfären var i innerstan, på Vaclavplatsen. Vid såna tillfällen låter Prags stad vattenbilar köra runt genom stadens gator sprutandes vatten på den osande asfalten och på överhettade turister och lokalbefolkningen. Glassen går åt som smör och ölkonsumtionen stiger. Mitt i hettan fick jag veta att Sebastian fått plats på en perfekt förskola. Efter att ha ringt runt till alla bekanta - ingen i min ålder har ett förskolebarn - fick jag äntligen napp. Ett par föräldrar sade upp sin plats som de fått för att de skulle bli stationerade i Wien några år. Nästa vecka den 1 september är det skolstart, nyheten kunde inte ha kommit vid en lämpligare tidpunkt. Jag kom hem utmattad på kvällen, efter ett besök på förskolan och med ansökningsformulär i handen. Framför mig tronade vårt garage tak, som borde ha målats för fem år sedan. Taken är på cca 80 kvadratmeter och när solen låg lågt och innan det hann gå ner målade vi en första omgång med min mamma. På natten kom åskan och regnet, en virveldans av blixtar och mullrande, spö regn och hagel. Men jag låg nöjd i min säng, inlindad i täcket och skådade spektaklet utanför fönstret.  

Kommentarer mitt i prick

Jag har skrivit det tidigare, men skriver det gärna igen: han ger ypperligt välformulerade bilder av den ekonomiska situationen. Ofta måste jag småle, eller inse, hur begränsade mina kunskaper är, men alltid får han mig att känna mig som en insider. Alltid lär jag mig något nytt om den finansiella/ekonomiska världen vi lever i. Andreas Cervenka är reporter på SvD Näringsliv och hans kommentarer träffar alltid mitt i prick. 

Hässja hö och annan hederlig syssla

Jag åkte till södra Tjeckien i torsdags, sedan till östra delen för att hämta mina barn på landet, där de tillbringar tiden med min moster, hennes fjorton höns och många fler kaniner (skall bli till mat så småningom). En oerhört stor tomt som har mycket gräs just till kaninerna. Eftersom temperaturen steg till 30 grader och allt annat utöver vädret verkade optimalt hässjade vi hö, eller snarare, torkade hö på slag, dvs. på marken. När gräset är kort är detta arbete lätt, blir det långt så är det mödosamt, speciellt när solen gassar i ryggen och ängen verkar oändlig åt alla håll. Men alla i byn gör detsamma och kaninerna måste få sitt torkade gräs i vintertid. Så det var bara att gneta på och se till att få jobbet undanstökat. Vi var ett helt lag med kusiner, mammor och tjejer. Inte en man så lång ögat kunde se. Det har sin naturliga förklaring, som jag utelämnar här, men doften av torkat gräs finns kvar nu när vi är tillbaka i Prag där vi tillbringar de sista dagarna innan skolstarten. Det är natt, barnen sover och ute hörs cikadorna och en enstaka hund som skäller. Hemma har jag åter igen klippt gräset med min handgräsklippare. Börjar bli expert.

Prags långa klor

Det är alltid likadant när jag träffar Vrata. Det börjar bra men slutar illa. Mest för honom vill säga. Jag är alltid full av allt när jag lämnar honom, mest med melankoli och några extra promille. I fyra timmar, under det att solen gassade utanför, satt jag och pratade och lyssnade, drack det ena glaset sura Mähriska vita vin efter det andra, till min farbror. Han spanade in alla unga tjejer som kom och gick, jag väntade förargad på min sallad i över en timme. När den landade på mitt bord, nedsläppt av en gnällig servitör, hade jag dock redan blivit serverad tre glas husets vita. Jag inser att detta inlägg är monotont, dock inte vår konversation. Min farbror har flera gåvor. En av dem är att han är en naturlig berättare, som fabulerar vilt om vartannat, blandar sanningar med minnen, och det blir en cocktail oemotståndlig att förtära. Sista boken om honom kom ut förra hösten på förlaget Torst, en dialog mellan honom och en journalist. Evangelium podle Vratislava Brabence. Sedan spelar han som en gud på saxofon och klarinett. Men det är en annan historia. Skickar en länk när jag repat mig, imorgon kanske. Bilden är på honom och hans dotter.

En dag som vilken annan som helst men ändå inte

Idag fick jag veta genom webben att Victoria och Daniel väntar barn. Allt det där oväsentliga, egentligen, vem och vad de är - det vet vi, läggs åt sidan. Man måste glädja sig med dem, för åter än gång har ett under skett. För att vänta och få barn är just ett mirakel som drabbar båda två; det är en händelse som kommer att förändra deras liv för alltid. De kommer att upptäcka allt det som föräldrar världen över upplevt och erfarit. De är plötsligt del av en stor och mäktig livscykel som nu rullat igång, även för dem, eller snarare också för dem. En härlig nyhet, en fantastisk nyhet! och som förälder och medmänniska kan man inte annat än gratulera och önska dem båda lycka till på den nya och långa resan.

Maskrosornas eldorado

Idag regnade det inte. Jag kunde klippa gräset med vår handgräsklippare, som jag gillar mycket. En blågrön med orangea detaljer, ja, det är en Gardena 38 cm bredd. Det tar mig säkert 45 minuter att klippa hela tomten snyggt. Efter fem år av vanvård har maskrosorna tagit över och regerar lugnt. Igår, när det regnade hela dagen, drog jag upp etthundra maskrosor. Jag räknade, för att vara pedantisk och noggrann. Sedan gav jag upp. Jag insåg att det är en kamp som jag omöjligt kan vinna. De gula, soliga blommorna kommer lysa glatt om några dagar igen, till glädje för alla Miljöpartister, och kanske mig också. Maskrosen var min farfars älsklingsblomma, och farfar var min älskling. Jag vet att en bit av honom finns i varje maskros, så därmed är slaget om deras utrotning förlorad för min del. Under tiden som jag drog upp de etthundra maskrosorna passade ett gäng med mygg eller andra otrevliga insekter att härja på min ben, som efter ett tag såg ut som den tjockare delen på brännbollsracketar. Jag var tvungen att konstatera, att det var alla bekämpningsmedel mot maskrosor, som hade gjort insekterna härjade och giftoemotståndliga. Farfar hade rätt, låt maskrosorna leva!

Mobbning du hemska tema

Lyssnade på P1 idag, om hur barn uppfattar sig själva gentemot populära och mindre populära klasskompisar, hur de känner sig, hur de deltar i olika beteendemönster osv. Minns hur jag själv hade det som barn, i en liten privat skola på sjuttiotalet. Många har reagerat på skolan, både positivt och negativt, som Amelia Adamo. Jag var lycklig där. Som en "utlänning", som man sa på den tiden, kände jag mig trygg bland alla andra som kom från olika länder. Mina bästisar, som jag har än idag, har en delvis bakgrund från Polen och Schweiz. Eftersom mina föräldrar inte precis badade i pengar, hade varken jag eller min bror märkeskläder - då var det Puss och Kram jeans, Adidas, och blå ögonskugga som gällde. Men mobbad kände jag mig aldrig, och aldrig deltog vi i någon mobbning gentemot någon annan. Om något sådant var på gång ingrep våra lärare omedelbart. Kanske var det strängare då, men i en liten skola där alla känner alla, gjorde att det blev som en familj, som man umgicks med i nio år. Frågan om att ha uniform eller ej är diskutabel, men nog skulle det underlätta både för barn OCH föräldrar. Tänk att slippa fundera varje morgon - bara glida in i fräscha underkläder. Men å andra sidan är det avtrubbande att se likadan ut som alla andra, dag ut och dag in. Hmmm, måste fundera lite mer över detta. Eller så kan man ha en skolrock över sina vanliga kläder, som hos doktorn...? Och knäppa upp den lite punkaktigt utmanande då och då.

20 år frihet för de Baltiska länderna

Höj ett glas för våra grannar Estland, Lettland och Litauen. Nästan utraderade ur den europeiska kartan har de kommit tillbaka starkt. Vad kan man åstadkomma på tjugo år? Mycket har hänt, och det är väl värt att fira.

Gayparad i Prag

Jaha, det mest sekulariserade landet i EU, förmodligen i Europa, verkar plötsligt ha problem när en gayparad för första gången organiseras i Prag sedan 1989 (!). Att den tjeckiske presidenten, företrädare för det konservativa partiet ODS - blygsam motsvarighet till Moderaterna - naturligtvis ställer sig emot paraden, är föga förvånande. Han gör det dock genom sin talesman. Om jag rättmätigt skulle beskriva den sistnämnde, dvs. hans sätt att uttala sig om diverse ämnen, skulle jag därefter behöva tvätta munnen med tvål. Gayparaden som är ett fullt accepterat fenomen, ett kul och viktigt evenemang, även i Polen idag, har blivit en politisk agenda i Prag, i brist på annat att skriva om under sommartorkan. Gurksäsongen, som man säger här. Jag har många vänner som har denna läggning - kanske skulle de inte ge sig ut i gatorna för att manifestera, men de är accepterade i samhället för att bl.a. kunna ha legala förhållanden. Med tanke på detta ser jag motdemonstrationerna och uttrycken emot paraden som pinsamma och pseudokonservativa.

Ironi, en centraleuropeisk specialitet

Knappt två månader för att man skall bete sig som alla andra och bli bitsk och ironisk. Jag får vara vaktsam framöver, men det är inte helt lätt att ständigt vara glad i hågen, med allt som väntar mig, speciellt på jobbfronten. Man skulle ha blivit trädgårdsmästare och pratat med blommor istället. Med växter är man aldrig ironisk eller cynisk.

Statlig förskoleplats - en ynnest i Prag

I mars månad skulle jag ha anmält vår fyraårige son till en förskoleplats i kommunen där vi bor i Prag. Eftersom jag missade detta datum, har jag därmed historiskt gått miste om chansen att få en förskoleplats vid en statlig förskola i kommunen där vi bor. Jag har ringt runt till alla dagis i vårt område; alltid får jag samma svar - FULLT. Det finns en kö med femtio (50!) barn före er, får jag höra. Månadskostnaden för plats i en statlig förskola är överkomlig, den rör sig runt 600-800 tjeckiska kronor. Jag har i min situation - och nog är jag inte ensam -  fått rådet att anmäla Sebastian till en privat förskola, "Där finns säkert plats". Jag konstaterar torrt: "Det finns ej plats". Månadskostnaderna på en privat förskola kan röra sig från 8000 tjeckiska kronor och uppåt. Nu borde jag här fullfölja debatten om varför det kostar så mycket och varför det inte finns förskoleplatser. Mitt enkla svar är att politikerna är okompetenta och att man inte vet vad en demografisk kurva är för någonting. Eller att det sitter alldeles för många barnlösa män på viktiga poster och att man inte vet vad det är att söka förskoleplats om man flyttar på grund av jobbet, kanske oväntat och hastigt. Och att man kanske inte är villig att punga ut med tiotusentals kronor för en dagisplats. Eller så har politikerna partners som frivilligt stannar hemma i tre eller flera år och själva tar hand om sina barn. Det skall bli spännande att se hur det går. Kanske skulle jag kunna ta med mig Sebastian till jobbet...

Gräva ner sig i gamla minnen

Nu har jag sorterat inbjudningskort, nyårshälsningar och annan memorabilia som jag hittat i en alldeles för stor plastlåda. Den behöver jag till annat, leksaker till exempel. Nåväl, dessa papperslappar härstammar från tiden då jag jobbade för presidenten Vaclav Havel. Vissa inbjudningskort väckte gamla minnen till liv, andra var helt anonyma, som om de var adresserade till en annan människa. Jag tror att jag inte ens gick på hälften av alla evenemang jag var bjuden till. Jag reste istället världen runt med presidenten och missade således en hel del av det som ägde rum i ambassadörskretsarna i Prag. Visst var det tjusigare att vara med på alla resor - men varför sparar jag då på alla inbjudningskort? Jag har funderat på att göra ett eller flera collage, skriva memoarer, skriva en novell eller en saftig roman, och då behöver jag all hjälp i form av minnen. Fast jag knappt minns hur personerna såg ut som bjöd mig till sina fina fester och tillställningar. Således känner jag mig inte gammal, inte alls, men det här hände för tjugo år sedan och det är fasligt länge sedan för en statsanställd.  Dags att hitta på något kul igen! Så att man har något att se fram emot när man ser tillbaka på sitt liv om tjugo år.

Funkton, position, respekt och frustration

Inte kan man gå omkring och vara arg och frustrerad, eller? Jag får se det jag har åstadkommit som en bragd, men jag vill så mycket mer. Frustrerande är att se icke-kompetenta personer på viktiga poster, amatörer glida förbi på en räkmacka, asociala personer inneha funktioner som kräver social kompetens. Men det är dessa personers chef som är det största misstaget. Och å sin sida ditsatta av ytterligare en omöjlig chef. Och så går det vidare ända högst upp i pyramiden. Jag ser inte allt, men en hel del insyn har man efter tjugo år. De som kan någonting fastnar i ekorrhjulet lite längre ner, rädda för att säga något och mista jobbet. De som sitter snäppet högre upp säger inte heller någonting, för de väntar på det större klippet. Och då håller man tyst, biter ihop. Och så går det vidare, år efter år. Problemet är inte att respektera en chef , det är som det skall vara. Men man kan inte respektera någon endast för en funktions skull, om personen ifråga är fullkomligt malplacerad. Eller?

750 kilometer

Resan som varade i två dagar lite drygt lämnade efter sig en dödstrött Lucie, kanske lite klokare,  och sjuhundrafemtiokilometer mer slitna däck på vår duktiga bil. Nu vill jag bara sova (men jag har hunnit med att köra en tvättmaskin, sortera soporna samt att slänga dem, OCH packa upp en liten liten låda som jag fann i ett skåp och som jag missade innan vi for iväg).

Historiens hårda vingslag

Onsdag eftermiddag åkte jag och Tomas upp till Krkonose bergen, genom Jablonec nad Nisou, vidare genom Jelnia Gora i Polen,och vidare norrut till en övergiven, förfallen kyrka vid Boleslawiec. Sent på kvällen kom vi till Legnica, en stad som skall vara vacker men som kämpar med att få dit turister. Det var inte helt lätt att hitta lediga rum - i Polen är det helgdagar och allt var fullt, fullt. Följande morgon körde vi ner mot Walbrzych, till polska Sudeterna, genom ett överväldigande vackert landskap. Höga berg, kullar, åkrar, ängar och historiens hemska vingslag. I dessa berg, Sowabergen, byggde Hitler ett av sina mest vaktade gömställen. Vi klättrade i bergen och besökte ruiner och bunkrar av betong, kilometerlånga passager i bergen, utmejslade av tusentals fångar från hela Europa. Tiotusentals stupade, dog efter några veckors omänskligt arbete i bergen. Våra guider talade endast polska, vilket var synd, eftersom många turister med oss hade velat förstå mer, fråga mer, men det var omöjligt. Fastän tjeckiska språket är ett slaviskt språk går det inte att fånga nyanser. Vi tillbringade över två timmar nere i bergstunnlarna med vår guide. Vi var en liten grupp på tolv personer, alla var vi djupt gripna av den svårt åtkomliga platsen, som inte så många känner till. Vissa passager var fyllda med vatten och vi färdades lågmält i små båtar, sakta sakta, och funderade nog alla över det tragiska öde som väntade alla som hamnat där. Jag var helt utmattad på kvällen, inte bara av att köra i bergen, men att ta in all information, som inte är helt lättsmält. Det bästa sättet att lära sig historia på är att besöka de platser man läser om. Sannerligen är Centraleuropas historia en av de värsta i modern historia. Därav går det att förstå människors beteende, speciellt den äldre generationen, som upplevt ett eller två världskrig, femtiotalet med Stalins rensningar och kommunismens blomstringstid fram till 1989. Vid den tidpunkten var ett antal generationer skadade och fysiskt och psykiskt nedbrutna. Hoppet går till generationen som aldrig upplevde det kommunistiska helvetet.

Sista lådan

Det är visserligen mitt i natten, London skakas av oroligheter och världen av en finanskris. Morgondagen är oviss, som alltid - men säkert är att jag har packat upp den sista flyttlådan! En ny etapp börjar i mitt liv - jag har inte gjort något annat än packar ner i Stockholm och packat upp i Prag och städat i Stockholm och städat i Prag sedan maj månad. Ett rekord jag inte snart vill upprepa. Det finns bättre sätt att spendera tiden på. å andra sidan när man vänder ut och in på allt man har, så vet man vad man har. Alltså är det en nödvändighet. Med detta upphör jag att trötta ut er med mina lådor och växlar därmed till nya teman, något även jag ser fram emot.

Kamil Fila genialisk filmrecensent

Om ni kan tjeckiska, gillar film och sanna kritiker läs då Kamil Filas skarpa inlägg på www.aktualne.cz

Finanskris, igen

Tack och lov för sociala medier. Fast jag är i Prag känner jag mig som en medborgare av världen. Jag kan lyssna på mitt favoritprogram på P2 närhelst jag vill, läsa Svenskan och kolla in DN, för att jämföra deras rapportering, kolla några roliga bloggar, hänga på Facebook eller skypa med mina nära och kära. Fastän jordklotet snurrar fortare så vill jag hänga med, jag vill veta vad som händer vart än jag befinner mig. Speciellt när jag flyttar och bryter banden - jag vill se till att banden håller. Även med min bank. Undrar vad som kommer att ske med alla dessa finansiella marknader som är så sammanflätade och så beroende av varandra. Jag ser till att lägga undan reserver. Som emigrantbarn lärde man sig att man kunde mista allt, men att det gick att förärva igen. Dock gällde det att lägga undan och längta ibland, för det gick inte att köpa när tanken föll på. Man fick snällt vandra förbi skyltfönstret och vänta och vänta och hoppas att det man önskade skulle finnas där även nästa vecka. Det var en god läxa att det inte gjorde det ibland.

Tidens tand och eviga debatter

Utmattad efter upphängningen av ett flertal masker från Namibia, Mali och Borneo, dvs. ett par längre debatter med Tomas om rätt läge, och sedan ännu fler debatter om masker från Indonesien, Mexiko och deras plats i vårt hem. Det ser nu ut som om vi, förutom ett Legoland på övervåningen, är stolta ägare till en etnolägenhet. Det jag gillar mest är våra djurskulpturer från Mexiko. De samsas med flodhästar från Namibia, glaskulor från Böhmen, två Buddhor från Thailand och Indien, en Shiva från sistnämnda land. Och otaliga krucifix från tidigt nittiotal inhandlade på olika antikvariat i Prag, sedan länge sedan stängda, naturligtvis .Alla dessa objekt har en egen historia. Jag har försökt att packa undan dem, låta något annat träda fram, men det har visat sig vara omöjligt. Det är i sådana här ögonblick som jag inser hur starkt inflytandet av inredningstidningar är i Stockholm och Sverige överlag. Om det är något som är trist så är det just det unisona i trender och hur det "skall vara". Jag älskar skandinavisk design, specifikt det eleganta i danska möbler och det lekande lätta i finsk design.  Men det går att inreda utan att vara slav av tidens trender. Skall lägga upp några bilder när min samsung har fått ett minneskort för fotografier. Hoppas jag kommer ihåg det. Och kvällens debatter avslutades med favoritfilmen Baraka. Trots att den har nästan tjugo år på nacken, är den lika stark och emotionell varje gång. Ser den med femårsintervaller och förundras hur mycket och lite som har förändrats sen jag såg den sist.

Blir det aldrig färdigt?

Igår sent monterade vi en ny taklampa hemma, samt hängde om den vi har i köket. Den hängde tio år ovanför mtt huvud istället för ovan köksbordet. Men vi vande oss vid det, liksom man vänjer sig vid så mycket annat man har omkring sig. På vägen hem från östra Tjeckien igår eftermiddag lyssnade jag på BBC och en kvinnas redogörelse för hennes 27 år i ett arbetsläger i Nordkorea. Det var skakande och omtumlande. Bilfärden förvandlades till en imaginär resa i någon annans skinn. Det är omöjligt att ens försöka komma nära att förstå en sådan upplevelse. Det här landet är fullt av liknande berättelser, människoöden. Man lever sida vid sida med något man inte förstår, något man har under skinnet men inte kan greppa. Det formar ens liv och förståelse av omvärlden. Alla bär vi på en skev bild av den. Liksom när vi ser vår egen spegelbild - vi ser oss själva alltid från fel håll.

Teve och små grodor

Tjeckisk teve håller på att spela in ett program med fem tjeckiska kvinnor, som lever i norra delen av Europa. Programmet berör barnomsorgen med lagstiftning, jämlikhet, könsfördelning, trender i fokus. Det kändes positivt att bli utvald för att prata om Sverige och mina erfarenheter därifrån och jämföra dem med det tjeckiska systemet. Detta är fortfarande, i det tjugoförsta århundradet, fokuserat på kvinnan/mamman som den enda som har ett behov under småbarnsåren. Systemet har många brister och är konservativt trots att det borde vara jämförbart med andra EU länder. För mig är det mest falska och vilseledande att ge kvinnan möjlighet att vara hemma i tre år med sitt barn. Det är en oerhört lång tid idag, och jag kan inte tänka mig en enda man, som skulle vara villig att ägna en så lång tid av sitt professionella liv till att vara hemma med ett eller två barn - och då vara hemma ännu längre! Kvinnan distanserar sig på så sätt från arbetslivet, får en sekundär roll i samhället som en drivande kraft och står kvar som personen bakom spisen som lagar mat, byter blöjor osv. osv. Kvinnan reduceras till mammarollen, vilket naturligtvis ger mer manöverplats till männen att vara aktiva i det tjeckiska samhället. Och den rollen tar de mer än gärna på sig. Grodorna, små små grodor, fann jag hos min moster på landet i gräsmattan sent igår natt, då vi kom fram till hennes hus i östra Tjeckien. De fyra små grodorna fick övernatta i en stor glasburk med vatten, stenar och löv, som mina barn gjorde iordning. I morse satt grodorna på stenen och funderade över sitt öde. Liksom jag över mitt glastak.

Jobb och jobb

Många undrar säkert vad jag egentligen gör, på riktigt, liksom. Förutom att packa upp alla flyttlådor, vilket är ett heltidsjobb. Det finns faktiskt väldigt lite tid över till annat. Tänk er femtio, sextio lådor fyllda med allt möjligt från ett hem, som skall klämmas in i ett redan fungerande hem. Hämta lådan - som väger allt mellan tio till tjugofem kilo - i garaget och släpa upp den två trappor, ibland tre om man skall till barnens vindsvåning. Öppna och se vinterkläder. Suck. Vart lägga dem nu? Vi åkte till Stockholm med ett barn, kom tillbaka med två. Vi skulle kunna öppna leksaksaffär. "Legospecialisten" skulle den kunna heta. Ja, och så går det vidare med andra lådor. Bäst är lådorna med allt från parfym, tofflor, böcker och schampo, däremellan en snidad mask från Nairobi. Allt man tar upp och håller i handen måste placeras någonstans. Vi har tur att vår nuvarande bostad är väsentligt större än den vi lämnade. Det finns plats att klämma allt in i. Jag har en hel del jobbintervjuer däremellan, och de är ett kapitel för sig.

Funderar och glömmer

Har äntligen, sedan min andra son föddes 2007, läst en bok från pärm till pärm på mindre än fem dagar. En bedrift faktiskt. Men så var det en bok av Nick Hornby, som jag gillar. har läst en novell tidigare, som jag tyckte om då med. Den här gången blev det en novell från 1993, About A Boy. Charmig och mycket läsbar. Läser på originalspråk, det finns inget pretentiöst bakom det, men försöker göra det så ofta jag kan för att underhålla mina språkkunskaper och för att komma in i boken ordentligt. Jag kan mentaliteten och jag älskar engelskan. Det var kärlek från första början, i tredje klass. Då sjöng vi: "How much is that doggy in the window?", som var både löjlig och rolig. Läraren hade en stor bandspelare för ljudband - en magnetofon? då vi lyssnade och drömde oss bort, medan läraren lyssnade spänt och såg till att vi gjorde detsamma. Engelska lektionerna var toppen, jag gjorde färdigt arbetsboken redan första månaden och satt sedan och hade ganska tråkigt. Hjälpte långsammare kompisar och pluggade glosor. Var är du min barndom? Är det verkligen så länge sen? Konstigt att känna så när man har en vild och galen fyraåring hemma. När barnen sover kan jag få känna mig som en snart femtioåring. Hmm inte riktigt än, tre år kvar! 

Sömnlös i vargtimmarna

Har följt det tragiska som hänt i Norge. Har funderat över det som får en människa att gå över kant, att förlora greppet. Men då är man helt enkelt inte fullt normal, utan behöver hjälp mycket tidigt. Men det är offren och deras föräldrar som mina tankar går till. Att en sådan banalitet som att skriva en banal blogg är lyx. Att vakna och fixa sig en kopp kaffe är lyx. Att fundera vad man skall göra med sina barn på morgonen är lyx. Att leva är lyx. Att leva är nåd och en gåva. Mina tankar går till dem som lider och upplevt helvetet bara några steg ifrån mig.

Oväntad paus

Vår gamla router eller vårt gamla modem spårade ur och vi blev utan internet i över en vecka. Egentligen ingenting att vara stressad över, när man ändå har ett minimalt arbetsliv för tillfället. De personer jag ville se har jag nu lyckats träffa, fastän det är juli månad. Ska bli intressant att se vad det blir av allt det här. Förra veckan tillbringade vi - hela familjen vill säga - i vårt hus i Bechyne. Jag ville skicka fotografier och klistra dem på bloggen, men min Iphone är för tillfället ur funktion och går inte att använda här. Vill inte förklara just nu eftersom det känns jobbigt att vara utan den, har blivit som en god vän. Absurt egentligen. Att bli fäst vid en pryl. Men jag har vant mig vid min samsung. Dock saknar den känslan av gedigenhet. Veckan i Bechyne handlade om att få igång huset, se över det som går att se över. Trädgården har vi inte gett oss i kast med, det är en skrämmande uppgift som jag inte vill tänka på just nu. Vart jag än vänder blicken ser jag en massa uppgifter som jag borde ge mig i kast med, och det är överväldingande d a g l i g e n. Lägg därtill min fyraårige son som skriker "mamma, mamma" - alltid två gånger, innan han får ett svar ifrån mig. Jag borde räkna hur många gånger han skriker dessa två ord varje dag. Idag var vi på Prags ZOO. Jag skriver mer om detta imorgon. Pingvinerna var charmiga och det var alldeles smockfullt med folk och hett hett hett.

Ett leende

Kan folk inte le i det här landet? Ja, det kostar nog för mycket att visa vänlighet och den ljusare sidan av sig själv. Idag hade jag en blandad dag av OK och dålilg, eller mindre bra. Jag undviker den biten. Mina två barn var som vilddjur, och jag som tämjare av vildmarken. Igår skrek jag och var ganska odräglig mamma, mina nerver brast och jag med. För övrigt: av femtio lådor har vi femton kvar att tömma.Eftersom huset vi bor i har flera våningar är det positiva att jag springer upp och ner ett femtiotal gånger per dag. Min förhoppning är åter att komma i form. Imorgon skall jag spela in ett progam för tjeckisk TV om kvinnor och mödraskap, föräldraledighet och hur den tjeckiska kvinnan/mannen står sig i jämförelse med sina likar i EU. Jämfört med Sverige. Det är inget positivt konstaterande, För mig, som aldrig har tagit ut någon föräldraledighet är det absurt dubbelt upp. För jobbets skull har jag offrat en hel del - tid med mina barn, framför allt - och kan bara säga att jag har klarat av det. Till vilket pris är en annan fråga. Det skall bli intressant att se hur programmet i TV kommer att te sig till slut. Mitt hopp går till den nya generationen i det här landet, till dem som inte upplevt kommuismen och dess efffekter. De upplever visserligen bi-effekterna men på ett drägligt sätt.

Fixa Iphone

Simkortet till min Iphone lyckades inte konfigureras, så nu står jag utan kontakt till världen och känner mig utestängd från världen och ganska förbannad. Hoppas kunna meddela alla mina nära och kära om hur jag kan nås s n a r t.

Högvarv

Tittade på några av mina favoritpersoners bloggar i Sverige. En av de smartaste är Katarzyna Tubylewicz. Borde kommentera det utförligare men titta på hennes blogg så förstår ni. Undrar hur hon hinner... Det finns andra som jag beundrar, oftast är det kvinnor i liknande roll som min egen, men inte nödvändigtvis. Jag undrar vad jag gjorde med all fria tid under studentåren egentligen. Jag pluggade för mycket, tror jag. Snälla flickor får ändå aldrig drömjobbet och kommer kanske inte ens till  himlen. Nä, nog hade jag det bra ändå, men kanske var jag mycket hemifrån. Flyttade till Frankrike när jag var tjugo och sedan dess har jag egentligen inte bott hemma. Att bo utanför sitt skal, sitt bo, är en mycket djup och intensiv upplevelse, om man låter sig omfamnas av allt det nya - då menar jag språk, mat, kultur, vänner, festligheter, allt. Att inte kunna skämta obehindrat, att inte kunna föra en intelligent diskussion för att man saknar de rätta orden. Allt det där som gör att man känner sig utanför. Utanförskapet ligger mig varmt om hjärtat, samtidigt som jag älskar att vara med människor. Jag har glömt bort alla dessa gamla känslor, förenade med att vara utanför, men jag inser nu, när jag sitter här i Prag, att jag förstår vad Pragborna säger, och inte bara det, utan naturligtvis hela den mentala biten. När expediten är otrevlig i kassan tar jag det inte personligt utan låter det glida ner som vore jag en teflonpanna. När föraren bakom mig pressar mig nästan av vägen ser jag hans frustration - det är ALLTID en man - och lilla lilla ego bara glida förbi. Och jag inser att jag lever bredvid, inte i, för jag kommenterar och har alldeles för många åsikter om allt och alla. Eller kanske är det just tvärtom?

Körkort, simkort, busskort

Simkortet är ett simcard för mobilen, men det rimmade så trevligt. Klarade av allt detta idag i Prag, tillsammans med min fyraårige son. Det var en stor upplevelse, och jag avslutade mina ärenden hastigt när han ropade "mamma har snopp" över hela telefonaffären. Väl ute var han hur snäll som helst. Smarta kids, men det är nog även lite av svensk uppfostran i det här. När fyraåringen frågade expediten vad han hette kunde han inte svara. Det tog minst tre frågor innan jag fick läsa av brickan från hans skjorta och tala om det för min son. Folk är liksom inte vana att kommunicera naturligt eller normalt med små barn. Det gör man när de fyller tjugo. Men då är det ju lite sent. Undrar vad som kommer att hända med hans svenska, men nu gäller det att jag jobbar på det, dvs att prata, prata, prata.

Anders morgongympa

Helt klart skönaste killen på länge. Brukar titta på Bollibompa nu från Prag på min dator och zooma in Anders och morgongympan. Skönare och coolare kille, roligare, får man leta efter! Jag både skrattar och charmas av hans totala inlevelse för det han gör och så är han ju gullig dessutom! Mmmm, båda mina killar gillar gympan skarpt. Go Anders go!

Samlare eller hamster

Efter fem år har man samlat på sig ett och annat - men inte jag, min man! Jag har sedan långt tillbaka - studentåren då jag reste Frankrike och USA - svurit att inte bli slav under mina ägodelar. Eftersom jag flyttar så ofta grips jag av panik och ångest då ordet flyttlåda kommer på tal. Detta hindrar dock inte min man, som är fotograf, att gå igång på kameror, fotoböcker, och allt annat han fascineras av på sina resor som masker, dolkar, tyger, marionetter, etc etc som inte går att inte köpa någon annanstans, naturligtvis. Eftersom film är en annan stor passion har vi ett mindre filmotek hemma samt skulle kunna öppna en affär med CD skivor. Nu elimineras det. Förra sommaren rensade jag hus och lägenhet på annan adress - jag börjar bli höjdare på det här området. Men det är inte längre en favoritsysselsättning. Jag är varken samlare eller hamster, det är helt klart.

Prag here I am

Vi anlände något försenade till Prag igår kväll. En vän hämtade oss på flygplatsen, vilket var lyx efter strapatsen med två barn. Förr brukade lunchen hamna i mitt knä och hår, nu är det snäppet bättre, den hamnar i barnets knä. Somnade enormt utmattad. Barnen grät en skvätt, saknade lägenheten, mormor och dagis samt kompisar i denna ordning och oordning. Första natten i främmande sängar. Ute är det varmt och hett, det går knappt att göra någonting, men vi lyckas att köra tre vändor med fotografier, böcker och diverse annat till en atelje. Jag är slut även denna kväll, minst sagt, och saknar vänlighet, ett leende på gatan och svensk sommar. Hemlängtan... Saknar mina vänner.

Hett och flyttlådor

Idag är en riktig sommardag, då termometern stiger till oanade temperaturer även för Sverige. I Tjeckien är 30 plus normala sommarsiffror. Ingenting jag tycker om egentligen, å andra sidan bättre än trettio minus. Man är aldrig nöjd. Dagens huvudaktivitet har varit att packa, något jag stod ut med i någon timme, men har snarare stirrat på högar av leksaker och undrat varför jag inte klämde ner den där enorma bilen och flerfaldiga nallefamiljen i flyttbilen. De sista bitarna som skall samlas ihop är mest påfrestande. Favoriter blandas med skräp och hamnar till sist allesammans i resväskan. Jag försöker att inte förfasa mig redan nu över uppackningen i Prag på lördag morgon. Det blir cirka femtio flyttlådor att gräva sig igenom. Istället försöker jag med all kraft jag har kvar att njuta av de sista timmarna i Stockholm. Att leva i nuet är en livsläxa svår att lära svår att ta in. Undrar vilken låda som kommer bli den första jag packar upp...

Varför fondvägg?

Blått är favoritfärgen, som tillsammans med grått och lila gör mig tillfreds. Vitt kan det bli för mycket av - blir lätt fullkomligt ointressant. Det är dock nästan obligatoriskt om man har konst på väggarna. Konst trivs inte på en fondvägg, det är jag helt övertygad om. Fondväggen tar död på kreativiteten tillsammans med alla förtryckta "tavlor" på diverse inredgningssajter och butiker. Tror man att man saknar konstärlig ådra kan man gå och spana på något renommerat galleri eller museum eller rota i antikvitetsaffärer och gå på loppis. Allt är mer levande än en död fondvägg. 

San Diego Valencia

Ödets ironi att min bror efter tjugo år flyttat från USA till Europa. Precis för tjugo år sedan flyttade jag från USA till Europa. Går livet i cykler?

Nedräkning

De sista dagarna i Stockholm innan resan till Prag tillbringar jag med att ta farväl av goda vänner. Det är egentligen inte den mest lustfyllda akvitivet man kan tänka sig, eftersom man blir påmind om tiden som rusat förbi och som nu lineärt "tagit slut". Man äter god mat, dricker gott vin tillsammans, och önskar att tiden kunde vara längre, att den skulle bli tänjbar, just då i alla fall. Nu senast hade jag ett par sådana härliga seanser. Den ena med tre unga kvinnor, som påminde om hur mycket jag själv varit igenom de senaste tjugo åren, och samtidigt om hur smarta, trevliga och drifitga de själva är. Och att de accepterat mig in i sitt ungdomliga sällskap. Jag känner mig ofta ålderslös, eller utan siffra vid min person. Snarare känner jag mig fylld av erfarenheter som gör mig säkrare och bekvämare i mitt eget jag. Men det är väl normalt i den här åldern! Det är som att sitta mitt i en roman eller novell kanske, när man sitter och pratar, ohämmat och obundet till någon arbetsposition. Man öppnar sig som en snäcka, sakta, och låter förnimma pärlan där inne. Snart inser man att alla besitter en sådan juvel, och när människan delar med sig blir det en stark upplevelse. En sådan som kan ändra hur man ser på saker och ting som man hittills tagit för givet, kanske.

Ny start

Min första dag utan arbete var igår. Den var så hektisk, att jag inte alls kände mig arbetslös. Idag var lugnet slående och jag kom för mig att kontrollera passen i resväskan. Upptäckte att jag skickat dem i en flyttlåda till Prag förra veckan. Två pass hittade jag, men ett måste ordnas. Lugnt, en vecka till avresa. Kvällen avslutade jag med att sätta mig i badkaret i underkläderna. Är nog lite trött trots allt. Det finns mycket att skriva om och det kommer att ske här. HÄR. Min gamla blogg kommer jag att avsluta, så alla gamla läsare får se hit och de nya hittar nog vägen till endast det bästa som är gott nog för mig!