Tintin! In!

Tillbaka in i bokhyllan....

Tintin! Ut!

När jag gick på mellanstadiet var mitt favorittillhåll biblioteket i Tyresö centrum, rättare sagt platsen på golvet bakom boklådorna med komiksböckerna - på den tiden bara Tintinböckerna och det större formatets tummade barnböcker. Ja, min första platoniska kärlek och pojkvän var Tintin, som jag diggade för hans mod och engagemang för de svagare i samhället. Han var berest och orädd - en yngling med vit hund och bästa vännen en alkis - inte helt rätt med de normativa glasögonen på. Tintin formade mitt synsätt på världen på ett positivt sätt, utan att jag för den skull blev rasist. Jag skippade det som var svårbegripligt; det skrivna ordet i Tintinböckerna var inte lätt att greppa för en bokslukande nioåring. När jag idag läser artiklarna i dagstidningarna och kvällspressen om att man rensat ut Tintin ur ungdomsbiblioteket på Kulturhuset så går min tanke till Järnridåns Europa eller till Astrid Lindgren och Pippi Långstrump. Ack ja, censuren som skall få oss att se världen med blida ögon, på "rätt" sätt. Bevara oss från det onda och felaktiga! Någon har fått för sig att se världen åt oss, att servera oss lättuggad litteratur med de rätta ingredienserna - resultatet blir att eliminera rasisten Tintin. Någon gör jobbet åt oss - varför fundera själv? Sätt på skygglapparna och rosa glasögon och vips! så är problemet borta. Eller ta Wirséns nya bok med en liten svart krabat ritad med flätor och hjärtan. Ser man det som rasistiskt har man inte förstått den konstnärliga poängen. Det politiskt korrekta tar över det konstnärliga uttrycket, formalitet och dumhet segrar över kreativitet och djupare tanke. Är vi verkligen så trångsynta och okunniga?

Censuren har aldrig fört med sig något gott. Den lämnar en bitter eftersmak och visar på en kultur som inte hör hemma i Sverige 2012.

Gå varsamt dit du vill

Att tvingas göra något som strider mot ens inre övertygelse kan liknas vid en sorts själadöd. Ju äldre man blir, desto mer inser man hur saker och ting upprepar sig, allt sker i olika variationer. Mästaren på upprepningar är naturen, med sina cykler och ändlösa repetitioner med regelbundna mellanrum och människan är delaktig i dess gång. Det jag försöker impränta hos mina barn är att observera, bearbeta informationen, dra slutsatser och vara mycket aktsamma. Varje gest och rörelse har en livsavgörande betydelse.

Hur samla konst?

Fritt översatt - 1933 skrev Emil Filla i tidningen Volné směry (Fria riktningar): "Köp framför allt inte konst som våra fäder och farföräldrar köpte, för det är övervärderat, urplockat och utan intresse för dig. Betänk att dina fäder blev viktiga samlare för att de köpte konst av samtida konstnärer. Dina fäders konst kommer inte inbringa dig riktig glädje och förtjänst om det andliga livets utveckling." 

Mělník - vin inom räckhåll

Som kontrast till föregående veckas Parisvistelse gjorde jag en snabbvisit till Mělník på söndagen, då vädret var utsökt och alldeles lagom varmt. Lugnet var nästintill olidligt jämfört med den galliska huvudstadens puls. Jag njöt av utsikten och det slog mig hur vackert det här lilla centraleuropeiska landet är. En riktig juvel. Någon sade att det efter Frankrike finns mest slott och borgar i Tjeckien.

Melník är en liten stad cca 25 kilometer norr om Prag, med sluttningar fyllda av vinrankor, ömsom röda, vilket är unikt för den här breddgraden. Den aristokratiska, böhmiska familjen Lobkowicz äger slottet och producerar det fina vinet. Man tillverkar även ett mycket gott öl under familjens namn. Drottning Ludmila, dagen till ära firades hennes namnsdag, tillbringade mycket tid i Mělník, och sades anlägga vinodlingarna, som här har det rätta mikrobiologiska klimatet.  

Floderna Elbe och Moldau kommer samman i Melník och deras vatten flyter vidare mot
havet. I horisonten skymtar berget Říp, Böhmens urplats.

Paris je t´aime

Måste medge att Paris är och förblir den mäktiga storstad den är - men den lever i det förflutna, liksom en stor del av Frankrike. Det blir att viktigare att bevara och förvara det stora arvet, men därmed finns mindre och mindre utrymme till nyheter. Ett resultat av den explosionsartade växten av staden, där det knappt får plats en knappnål. Att gå genom staden innebär att trängas, som i New York, och man måste hålla en viss gångrytm för att inte irritera övriga flanörer. Men flanerar, det gör man fortfarande. Sitter man inte på kaféer och betraktar folk så går man runt i de olika kvarteren och upptäcker att det finns en affär för varje smak och intresse. Mest älskar jag bagerierna och konditorierna - boulangerie et patisserie - att stå och stirra i skyltfönstret på diverse uppenbarelser och kreationer i sött och salt - det är nog att se men inte röra. Jag gick mig utmattad under tre dagar, en kväll rosa champagne i kroppen, den andra en sen fransk film på hotelrummet och sedan var jag borta. Paris ger och tar, men lämnar ingen oberörd.

Litet Parisreportage