Ceremoni värdig en kung

På eftermiddagen hade alla liaison officers möte med sina respektive säkerhetsansvariga i Sankt Vitus katedralen på Pragborgen. Där skall ceremonin - gudstjänsten - äga rum precis på slaget tolv, efter en minuts tystnad för minnet av president Vaclav Havel. Det var nog inte mer än fem grader i katedralen och redan efter fem minuter frös jag ordentligt. Gudstjänsten som kommer att vara cirka en och en halv timme kommer att följas av tre tal. Därefter har de inbjudna gästerna möjlighet att framföra sina kondolenser till Dagmar Havlova i Spanska salen i President kansliet på Pragborgen. Det kommer att bli en lång och laddad dag. Bäst att förbereda kläder och ladda mobilen ikväll för på morgonen finns inga tankar på sådant värdsligt. 

Vaclav Havels begravning på fredag

Jag har för en dag blivit liaison officer på tjeckiska UD och kommer att se till att allt går smidigt när en VIP gäst anländer för att närvara vid president Vaclav Havels begravning. Vi kommer att vara många liaison officers eftersom många har beslutat att komma, bl.a. även utrikesminister Carl Bildt. Det blir för mig ett värdigt slut på en lång vänskap - jag började som protokollansvarig på Presidentkansliet och slutar så likväl min färd med Vaclav Havel. Han kunde inte ha beslutat det bättre än så, för jag vet att han säkert haft ett ord med i spelet. Det enda orosmoln är när vi ska klä granen och laga julmaten. Man får ödmjukt inse att det finns något som måste gå före, som just nu är viktigare. Och tiden finns ju för oss som är kvar här på jordens mörka grund.

Om Vaclav Havel på Sveriges Radio

Ett kort inlägg jag hade i söndags på Sveriges Radio med anledning av Vaclav Havels bortgång:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4863578

Gone Forever Dear Vaclav Havel

This comment will have to be in English. Vaclav Havel, my boss in the years 1991 to 1996 passed away this past Sunday. I have been going over so many moments in my mind since this last Advent Sunday that I could fill a small novel. The first time I shook your hand... It was in the summer of 1991 and it was a Wednesday, a day all the staff at the Presidential Office were allowed to wear casual clothes. I was visiting Eda Kriseova in her office on the 3rd floor, hidden from all the tumultous events a few floors below. The President had a habit, which was to make unexpected Wednesday visits across the Presidential Office, and nobody ever knew when and where he would show up. Well, that particular day he showed up on that third floor and I happened to be there. That was the beginning of a long and lovely friendship. My hand was sweaty, my voice timid, and I probably did not know what to say, so Eda spoke in my place. But it did not matter. There were many times abroad, when I accompanied you, and we never spoke. Silence was our guest and we both enjoyed it. For a brief moment you could take a brake from all the voices and faces and just be alone for a few precious minutes. I was just guiding you physically in the right direction. And I did so with pride and joy for almost five years. I know you are watching us now, enjoying the last moments we offer you, with the parade and honours that become you. With all the absurdities taking place that I will not mention not to spoil this writing moment. I send you a kiss to heaven and hope you are doing well.

Vad ska jag ta på mig?

Knappt har jag börjat jobba så känns tiden som en "fri" människa som bortblåst.Tillbaka är stressen över att lämna hämta på dagis fixa mackor till äldre sonen, städa, tvätta, diska, mata marsvin, städa, laga mat ibland, handla, städa, jobba... Och VAD ska jag ta på mig nu igen? Det är i såna stunder som man avundas männen deras slips och kostym, där slipsen i princip utgör den enda färgklicken. Nätt och enkelt på morgonen! Tur att man har klänning... 

Jobba jobba varje fredag...

Njae, så bra har jag det inte ställt, tyvärr, att det bara skulle räcka med fredag som arbetsdag. Men det vore inte illa. Nu på torsdag blir min första arbetsdag på tjeckiska utrikesdepartementet. Det var inte helt lätt att komma in i systemet, snarare är det en historia för en roman, men jag komprimerar den hellre till några meningar i detta fall. Alla mina diplom, skolor, arbetspositioner granskas av olika ögon, för att se om det verkligen är så som det verkar. Och jag kämpar med och mot systemet, försöker behålla min värdighet som människa och frånse faktumet att jag åter blir statsanställd. Inget fel med det, frånsett att min farbror var dissident, min far konstnär, min man frilansande fotograf. Och jag då? Går i min mors fotspår... Men jag har börjat skriva på min bok, så det är ytterligare en början innan årets slut. Mina planer på att starta eget finns lurar där också. Och så tänker jag på alla mina vänner, mestadels kvinnor, utan vilka jag vore en ensam, liten öde ö. Med dem blir jag levande.