Gott Nytt År från Prag!

  Sumpbäver eller nutria i Kyje utanför Prag.

                                              

Czech Christmas Cookies - Cukrovi

Önskar alla en GOD JUL!

Juletid i svåra tider

Fair is not the word

I realize more and more that I am a prisoner of my own words. My thoughts I can give free movement, they come and go as they please, change and return to the same standpoint. Amazing, the brain. How we can let go our imagination and worries, lte them mingle with thoughts of lines in a book intertwine with questions from a teenager and the sound from a radio in the background. All is digested and melted down. But the words on a piece of paper is truly a different matter. That what goes on in the brain become blobs, black signs on a paper. So difficult the process from brain to pen. Keep thinking of Saul Bellow, whose book I am reading, and of Bergman´s style of writing. What they have in common is to grab you, hold you down, almost violenty. You just cannot let go, must read on, you are sucked into the events taking place in front of you on the page, in the back of your head. Even once you put down the book, the letters rest, your mind goes off wandering, images come up and you see Ingmar shouting, trying to tell the actors what he feels in German, a langauge he thought he mastered.

Identity Change

No, I don´t want a sexchange, I feel pretty much ok as a woman, although I feel that at times there is more testosterone running in my veins than is necessary. Or on the contrary, because of the environement I am living in, it is just what I need. Ingemar Bergman´s autobiography Laterna Magica, re-read after twenty years, has been taking up a lot of my reading time, as has Saul Bellow´s More Die of Heartbreak; this may also have something to do with the overall sensation of being overwhelmed in general. Perhaps the problem is the Czech Republic - which I consider to be a woman (Prague most definitely) - is undergoing major surgery and other forms of rude attacks every day. No wonder I feel hurt. And then, reading the Czech and Swedish press leads to schizophrenic sensations - these nations are truly on the oppsite sides of the barricades. Most definitely when it comes to the question of Palestine and drawing cartoon figures for small kids. Reading about the absurd witch-hunt of artist Stina Wirsén makes me uneasy and angry (may I?). The Swedish press presented a similar discussion about Pippi Longstocking when the book was first published in the 1940s - the girl was just too rowdy, strange and unconventional. Out of this world. That was the written word, this is about the illustration. Too black, too much confirming the stereotype "we" have about coloured kids. Fantasy and humour, imagination and artistic playfulenss, not illwill -  is not considered. We are small children and must be told by a self-determined set of experts what is good for the majority. This is so Swedish. Yet Sweden gave the world Pippi and Ingmar Bergman - and in the making almost destroyed both of them. Strange, isn´t it.

Thanksgiving

Last Sunday´s blog was a bit sad I admit, even a friend commented on it so I decided to stir things up in my life. We shall see how successful that effort will prove, but I am giving it a fair chance. So tomorrow I am off to an Advent market with or without my family - whoever wants to join in is welcome. Nevertheless, it should be added that I have already done three loads of laundry this Friday evening, but for the rest, it´s relaxing time. Just the moment to read a good book, to fill up the intellectual void. If you have not heard the latest joke about the Czech Presidential candidates, read some of the foreign press such as the Guardian or German news titles. The Czech Republic has a Japanse, an Austrian, a Jew and an Avatar running for office. Perhaps I missed one or two more, but already this group of runner-ups is quite intriguing - we'll see how much say the lobby has in this election.

Woman Parking Revenge

Hemresa från dagis - reportage av Sebastian, 5 år

Äntligen söndag

Dags för lite mer tid åt sig själv. Vilket i själva verket innebär mer tid åt alla andra, dvs att tillbringa hela morgonen mellan tvättstugan och köket. Förra helgen öppnade jag en kokbok och bakade för första gången på, hmmm, tio år? Vem köper alla kokböcker egentligen? Desperata mödrar som inte ens hinner skala en lök? Den enda glädjen de har är att bläddra i dem. Jag tog på mig förklädet och b a k a d e två satser muffins samt fyra (4!) satser småkakor.  För dem som tvivlar har jag förevigat detta. Se där gick min lediga lördag. Därtill fixade jag ugnsbakad kalkon med grönsaker samt hemmagjord potatismos - naturligtvis. Däremellan krattade jag löv, dammsög och torkade golv. Bör tilläggas att huset har två våningar samt källare, vilket i princip borde innebära att jag skulle vara slank och i toppform. Gör ibland en lista på allt jag gjort under dagen, som de som bantar på allt de äter, och känslan av ett gott uträttat arbete infinner sig. Klockan nio somnar jag i sängen bredvid min femårige son. Now, how much fun is this, really?

What The US Could Learn From Finland About Education | The New Republic

What The US Could Learn From Finland About Education | The New Republic

Lara Fabian - "Tout"

Slutet gott allting gott

Skrivkramp. Men den går att bota med att skriva. Liksom alla andra krämpor går att bota med någon form av aktivitet, framför allt aktivitet som gynnar andra samtidigt. Även om jag mår rent ut sagt skitdåligt så mår jag genast bättre om jag får chansen att hjälpa någon - och hjälper så omedelbart mig själv. Periodvis känns som att man hänger på en skör tråd, som en marionnett gör man alla gester automatiskt, hjälpt av Någon där uppe. Vissa dagar drar Någon livligare i trådarna, andra dagar dinglar armar och ben livlösa. Kanske har Någon också dåliga dagar? Löven faller ändå till hösten, vare sig man mår si eller så. Gott att veta om än så någon visshet.

Tired Of Being A Brand?

Vem är det som förespråkar att människor är varumärken (läs "brands") och inte personer? Vem är det som får oss att se på varandra som varumärken, som att vi har ett inbyggt eller förärvat handelsvärde? För egen del är jag evinnerligt trött på all litteratur som vill att jag skall sälja mig själv som underbar, levnadsglad, flexibel, töjbar och tänjbar i alla dess former och skepnader nu och i all evighet. Som vill få mig att tro att jag alltid är densamma, som i den där självhjälpboken utan vare sig ålder eller kön, befriad från mig själv och egentligen en helt annnan. Den jag tror mig vilja vara men aldrig kommer att bli.

Yale University Art Gallery - Mark Rothko

Untitled (1954) Mark Rothko.

This is the only painting that I have ever meditated over and one that has made me cry intensely. The experience was close to a revelation, one that I dig for when exhausted of the vanity and uselessness of the commercial artscene. When I heard Rothkos quote during a documentary, for once in life I felt I had touched on something beyond myself in art. He was quoted as saying that he wanted to express "basic human emotions - tragedy, ecstasy, doom...The people who weep before my pictures are having the same religious experience I had when I painted them."  

On Writing

“Don't tell me the moon is shining; show me the glint of light on broken glass.”
― Anton Chekhov

Mother Nature Gives And Takes In Prague

En produkt av sin tid

Vad man nu än må tänka och tro om innehållet, så hoppas man att ens egna barn kommer att ha en egen hjärna och hjärta och inte falla offer för all manipulation. Boken är suveränt läsbar, underhållande och för mig, som handlar sällan, finns mycket att fundera över. Mycket visste jag redan undermedvetet, de intressanta bitarna i boken handlar om neuroscience, hur allting går att mäta i våra hjärnor och hur denna information utnyttjas för att kunna erbjuda oss ännu mer varor vi absolut inte behöver.

Vissa passager har jag svårt att hålla med om; som att den som inte konsumerar enligt konstens alla regler tillhör en konsumentgrupp ändå. Att man tillhör en grupp är naturligt - ibland är det ett medvetet val, ibland är det betingat av det man sysslar med. Att inte konsumera, dvs. inte att vara en del av en (för)blind(ad) hord är ett beslut värt att beakta och beundra i dagens västerländska konsumentsamhälle. En medveten konsument är en smart konsument.

Underhållande och fasansfullt samtidigt. Som gjort för en bestseller. Naturligtvis!

Rött Tjeckien

Har svurit att inte skriva om politik idag, åtminstone inte när tankarna konstant mal över detta tema. Oundvikligt att inte prata politik i detta land. Ett mycket fåtal av mina vänner klarar sig utan det, eller en del av mina bekanta undviker det, för jag fruktar att det haft att göra med den föregående regimen. Det är som att prata om djävulen, man undviker uttrycket, undviker att ens behöva uttala ordet. Häromdagen blev jag påmind om historiens vingslag då jag blev uppringd av makan till Jan Masaryks bortgångne sekreterare. Jan Masaryk var son till T. G. Masaryk, förste president i det nybildade Tjeckoslovakien 1918. Jan Masaryk var utrikesminister och omkom under underliga omständigheter den 11 mars 1948 på Czerninpalatset, dvs, utrikesministeriet. Man fann honom på gårdsplanen, han hade hoppat eller blivit knuffad ur badrumsfönstret i sin arbetsvåning på femte våningen. Jag har varit där ett flertal gånger, både ensam och med besökare. Det är som att gå till en kyrkogård. Man nästan hör röster och visualiserar skeendet när man står mitt i rummet, bredvid sängen. Vad var det som hände, egentligen? Vill man veta, egentligen? Jan Masaryk hade ett flertal sekreterare, och som namnet säger, så har de burit vittne, men samtidigt bevarat en hel del hemligt, av respekt för anhöriga och sig själva. En av hans siste sekreterare hade jag glädjen att träffa och stifta bekantskap med, satt hemma hos honom ett flertal gånger. Blev vänner. Det han berättade gjorde att håret reste sig på mig, fick mig att inse hur lyckligt lottad jag var. Efter denna röda period följer en blå, för det finns ingenting mittemellan.

Fall is here

Gillard labels Abbott a misogynist

Höstpromenad botar mörka tankar

Funderingar bakåt

Jag har börjat revidera - revisionen har pågått ett tag redan. Vissa påstår att man inte skall göra sådant, att man skall blicka framåt. Jag blickar ständigt framåt, men vill försöka förstå mig själv, mönster i mitt beteende som kanske inte tilltalar mig, eller som återkommer, automatiskt. Och jag vill försöka förstå varför det är så. För jag intalar mig själv att om jag förstår, så kanske det kan bli annorlunda nästa gång.

"Paket" inlämning på Posten i Prag

Mörka tider mörka tankar

Kanske är det den politiska marasmen i Tjeckien, som dock inte skiljer sig nämnvärt från andra länder i Europa, som bidrar till mitt dalande humör. Här står korruptionen på topp med en hel del häktade toppar och lobbyister på senare tid, som förmodligen har med senatsval och annalkande presidentval att göra. Skulle jag bara läsa tidningen och med det nyhetsutbudet stilla min hunger, vore det bättre att svälta ihjäl. Nu är det så att tidningar måste sälja vissa upplagor för att gå runt, och eftersom konkurrensen är hård är det ju sämre nyheter, desto bättre det säljer. Det är en bit av den mörka tiden. Den andra fylls av egna orosmoln, som säkert har med åldern att göra. Det går inte att förbise att jag snart (ok, om två år) fyller femtio, och att när jag teoretiskt skall gå i pension (65, kanske) så fyller mitt andra barn 22 år. Åtminstone kommer han att vara myndig. Sen start. Inget att göra åt idag. Lägg därtill mina sviktande hormonnivåer så är bilden komplett för dagen, veckan, månaden, etc.

Blir nog bättre att ladda upp fina bilder. Får bli nästa inlägg.

Sydkoreas nationaldag firas i Prag

Det bör tilläggas att tjejerna på bilden är från Vietnam.

September i Stockholm

Tintin! In!

Tillbaka in i bokhyllan....

Tintin! Ut!

När jag gick på mellanstadiet var mitt favorittillhåll biblioteket i Tyresö centrum, rättare sagt platsen på golvet bakom boklådorna med komiksböckerna - på den tiden bara Tintinböckerna och det större formatets tummade barnböcker. Ja, min första platoniska kärlek och pojkvän var Tintin, som jag diggade för hans mod och engagemang för de svagare i samhället. Han var berest och orädd - en yngling med vit hund och bästa vännen en alkis - inte helt rätt med de normativa glasögonen på. Tintin formade mitt synsätt på världen på ett positivt sätt, utan att jag för den skull blev rasist. Jag skippade det som var svårbegripligt; det skrivna ordet i Tintinböckerna var inte lätt att greppa för en bokslukande nioåring. När jag idag läser artiklarna i dagstidningarna och kvällspressen om att man rensat ut Tintin ur ungdomsbiblioteket på Kulturhuset så går min tanke till Järnridåns Europa eller till Astrid Lindgren och Pippi Långstrump. Ack ja, censuren som skall få oss att se världen med blida ögon, på "rätt" sätt. Bevara oss från det onda och felaktiga! Någon har fått för sig att se världen åt oss, att servera oss lättuggad litteratur med de rätta ingredienserna - resultatet blir att eliminera rasisten Tintin. Någon gör jobbet åt oss - varför fundera själv? Sätt på skygglapparna och rosa glasögon och vips! så är problemet borta. Eller ta Wirséns nya bok med en liten svart krabat ritad med flätor och hjärtan. Ser man det som rasistiskt har man inte förstått den konstnärliga poängen. Det politiskt korrekta tar över det konstnärliga uttrycket, formalitet och dumhet segrar över kreativitet och djupare tanke. Är vi verkligen så trångsynta och okunniga?

Censuren har aldrig fört med sig något gott. Den lämnar en bitter eftersmak och visar på en kultur som inte hör hemma i Sverige 2012.

Gå varsamt dit du vill

Att tvingas göra något som strider mot ens inre övertygelse kan liknas vid en sorts själadöd. Ju äldre man blir, desto mer inser man hur saker och ting upprepar sig, allt sker i olika variationer. Mästaren på upprepningar är naturen, med sina cykler och ändlösa repetitioner med regelbundna mellanrum och människan är delaktig i dess gång. Det jag försöker impränta hos mina barn är att observera, bearbeta informationen, dra slutsatser och vara mycket aktsamma. Varje gest och rörelse har en livsavgörande betydelse.

Hur samla konst?

Fritt översatt - 1933 skrev Emil Filla i tidningen Volné směry (Fria riktningar): "Köp framför allt inte konst som våra fäder och farföräldrar köpte, för det är övervärderat, urplockat och utan intresse för dig. Betänk att dina fäder blev viktiga samlare för att de köpte konst av samtida konstnärer. Dina fäders konst kommer inte inbringa dig riktig glädje och förtjänst om det andliga livets utveckling." 

Mělník - vin inom räckhåll

Som kontrast till föregående veckas Parisvistelse gjorde jag en snabbvisit till Mělník på söndagen, då vädret var utsökt och alldeles lagom varmt. Lugnet var nästintill olidligt jämfört med den galliska huvudstadens puls. Jag njöt av utsikten och det slog mig hur vackert det här lilla centraleuropeiska landet är. En riktig juvel. Någon sade att det efter Frankrike finns mest slott och borgar i Tjeckien.

Melník är en liten stad cca 25 kilometer norr om Prag, med sluttningar fyllda av vinrankor, ömsom röda, vilket är unikt för den här breddgraden. Den aristokratiska, böhmiska familjen Lobkowicz äger slottet och producerar det fina vinet. Man tillverkar även ett mycket gott öl under familjens namn. Drottning Ludmila, dagen till ära firades hennes namnsdag, tillbringade mycket tid i Mělník, och sades anlägga vinodlingarna, som här har det rätta mikrobiologiska klimatet.  

Floderna Elbe och Moldau kommer samman i Melník och deras vatten flyter vidare mot
havet. I horisonten skymtar berget Říp, Böhmens urplats.

Paris je t´aime

Måste medge att Paris är och förblir den mäktiga storstad den är - men den lever i det förflutna, liksom en stor del av Frankrike. Det blir att viktigare att bevara och förvara det stora arvet, men därmed finns mindre och mindre utrymme till nyheter. Ett resultat av den explosionsartade växten av staden, där det knappt får plats en knappnål. Att gå genom staden innebär att trängas, som i New York, och man måste hålla en viss gångrytm för att inte irritera övriga flanörer. Men flanerar, det gör man fortfarande. Sitter man inte på kaféer och betraktar folk så går man runt i de olika kvarteren och upptäcker att det finns en affär för varje smak och intresse. Mest älskar jag bagerierna och konditorierna - boulangerie et patisserie - att stå och stirra i skyltfönstret på diverse uppenbarelser och kreationer i sött och salt - det är nog att se men inte röra. Jag gick mig utmattad under tre dagar, en kväll rosa champagne i kroppen, den andra en sen fransk film på hotelrummet och sedan var jag borta. Paris ger och tar, men lämnar ingen oberörd.

Litet Parisreportage