Skrivkramp. Men den går att bota med att skriva. Liksom alla andra krämpor går att bota med någon form av aktivitet, framför allt aktivitet som gynnar andra samtidigt. Även om jag mår rent ut sagt skitdåligt så mår jag genast bättre om jag får chansen att hjälpa någon - och hjälper så omedelbart mig själv. Periodvis känns som att man hänger på en skör tråd, som en marionnett gör man alla gester automatiskt, hjälpt av Någon där uppe. Vissa dagar drar Någon livligare i trådarna, andra dagar dinglar armar och ben livlösa. Kanske har Någon också dåliga dagar? Löven faller ändå till hösten, vare sig man mår si eller så. Gott att veta om än så någon visshet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar