Rynkor i kropp och själ

som står i vägen för allt jag vill göra. Varje morgon är att se någon annan än den jag känner, den jag minns. Jag vänjer mig illa vid att se denna person, som ändras inombords och på utsidan. Förstår du? Fast jag med intellektet vet att detta är åldrandet, att sådan blir kroppen och att detta är det enda rättvisa, som hör till tankarnas mognad, kroppens mognad. Med åldern blir att mjukare, skinnet, tankarnas hårda kanter slipas ner eller så tvärtom kan de ta sig an riktigt vassa spetsar. Dem gillar jag bäst, egentligen. 

Symbolic representation and working memory in chimpanzees

Armar som omfamnar

Slut på vattnet

I morse rann vattnet i en tunn stril, det tog en god stund att tvätta kropp och hår. När klockan blev sju tystnade duschen, bara en harkling ekade i avloppet. Jag mindes natten i en Dogonby i Mali; jag lyckades förhandla mig till en hink med vatten och en mugg därtill. Lycka att få skölja bort svetten från skinnet; det spelade ingen roll att vattnet var orange, fullt av jord. Tjänsteresan till Baku i januari 1992; en halvtimme vatten på morgonen i det fina hotellet. Trettio minuter var en evighet. Att uppskatta det som finns när det inte finns, eller att uppskatta det som inte finns när det finns. Utan vatten stannar allt, men människan förorenar ohämmat urkällan, föraktar livet. Utan prislapp inget värde. Människan består upp till sextio procent vatten. Prislapp?

Snötäcke

Vår nya värld

Under hemfärden med tunnelbanan lade jag märke till en ung man som sov i vagnen, i hörnet. Han var väl runt tjugofem, iklädd en muraroverall med ett vackert ansikte, smalt, liksom han själv. Händerna var röda av all cement och innerligt tvättande. Han sov fortfarande när vi kom till slutstationen, huvudet hängde slappt och det verkade som att nacken skulle gå av. Ett tag var han nästan död. Han blev som min son som jag lät sova, sova och önskade att han skulle få sova i lugn och ro många slutstationer till. Kanske var han från Ukraina, Vitryssland, Slovakien, Tjeckien. Vad för roll spelar ursprunget - utnyttjar vi våra medmänniskor tills de brister av trötthet?

Jan Johansson: Emigrantvisa

Det hänger samman

Hon ler! Efter ett år av mulet väder i själen klarnade det och hon hade förbrukat det allvarliga uttrycket. Det finns under ytan, men för den utomstående är det dolt. Processerna av bearbetning kan vara långa, eller snarare behöver få ta den tid de behöver. Säkert kan man få hjälp av externa medel, säkert är de nödvändiga ibland, men att falla djupt och bit för bit ta sig upp från avgrunden, upp till ljuset, och lyckas - medveten om att flamman är bräcklig - är bedövande. Som att vakna på morgonen och höra koltrastens sång. Höra den, på riktigt. Inte bara tvivitt, tvivitt! men att det precis då blir den ultimata stunden av förnimmelse. "Mindfulness" med ny terminologi idag, meditation eller djupmeditation som det har kallats i årtionden. Men då är bakgrunden av andlig karaktär, människans resa går till en djupare botten, till hela varat och meningen av existensen. Frågorna som ställs när vi börjar formulera tankarna och vi kopplar bort oss från modern till oss själva och förnimmer vår egen dödlighet. Sexåringen som uttrycker det så här: "Jag vill inte ligga under marken!" eller "Eftersom min bror är äldre dör han tidigare och jag får alla hans leksaker!". Trettonåringen som undrar hur långt evigheten sträcker sig. Universum har den ett slut, är den evig? Tanken är svindlande lika hänsynslöst för honom som för mig.

Moving On Rain (Rail) Or Shine

Remember How Much Fun We Had?

 

Under helgen tillbringade jag några timmar med att rota i min svärmors bibliotek, som innehåller förutom det mesta bästa av tjeckisk klassisk modern litteratur, även holländska, tyska men också amerikanska/engelska böcker. Mycket inspirerat från hennes årslånga stipendievistelse på Columbia universitetet i New York i början av 70-talet. Hon återvände till Prag och emigrerade sedan till Nederländerna. Men det är en annan historia. Hon orkar inte längre läsa den engelskspråkiga litteraturen, så den rensade jag ut och fann guldkorn. Mellan dammsugningen, mackorna till barnen, moppandet av trappen, spaghetti lunchen och otaliga frågor och svar till sexåringen grävde jag ner mig i bitar av Robert Rosenblums Modern Painting and the Northern Romantic Tradition: Friedrich to Rothko (1973). I Stockholm hade jag veckan innan läst delar av Tom Wolfes The Painted Word (1975) och insåg åter och igen hur roligt jag haft det med en far som konstnär och studier på Bennington College där allt verkade möjligt och kritiken av kritiker upphöjdes till norm. Denna kritiska attityd och användandet av det sunda förnuftet trots - eller just på grund av - studier på akademisk mark, blev det som kom att följa mig i min karriär. På gott och ont. Men jag har inte ångrat den attityden en enda stund. Även om Tom Wolfe blev totalt nerkritiserad för sin kritik, blev denna hans bok omåttligt populär bland dem som intog en annan attityd till konstkritikernas cementerade ställning i konstvärlden (främst USA och New York).

Det finns partier som är riktiga pärlor:

on conceptual art: "…there, at last, it was! No more realism, no more representation objects, no more lines, colors, forms, and contours, no more pigments, no more brushstrokes. …Art made its final flight, climbed higher and higher in an ever-decreasing tighter-turning spiral until… it disappeared up its own fundamental aperture… and came out the other side as Art Theory!… Art Theory pure and simple, words on a page, literature undefiled by vision… late twentieth-century Modern Art was about to fulfill its destiny, which was: to become nothing less than Literature pure and simple"  

Bergesen, Albert (January 1979). "The Painted Word". American Journal of Sociology 88 (4): 1021–24. doi:10.1086/226884. In Shomette 1992.

JIMMY CLIFF - I CAN SEE CLEARLY NOW

Honung, lime och ingefära

Tre element som precis beskriver livet som jag erfar det nu. Minst finns det av honungen, men blir det för mycket går det knappt att svälja. Av limen räcker några droppar. Ingefäran går till mycket, nästan allt men behövs snarare mindre än lagom. Lite av allt det goda, och det som ryms däremellan är stoffet som livet är gjort av. I morse vilje jag klä av mig skinnet, kliva ur min kropp för att betrakta mig själv för att låta mig göra något annat än det jag brukar, än det jag måste. Det blev några välformulerade meningar i huvudet, några på pappret, några meningsfulla mail, fantasin som fick utlopp för att sedan lämna över till tjänstekvinnan som gör det hon skall. Medan livet utanför flyter förbi. 

Blue magic day

Aktuell tjeckisk politik

Efter en tio-dagars kur som innebar avsaknad av i princip allt nyhetsflöde, frånsett den dagliga läsningen av tidningen Metro, som är en form av nyhetshögtalare med mer eller mindre lyckad journalistik, vilade jag min hjärnbalk från alla sorters stimuli av tjeckisk politik. Vad detta gjorde med mitt välmående är svårt att beskriva i ord, men min hy blev strålande, rynkorna nästan suddades ut och jag lade knappt märke till de gråa hårstråna. Men det var samtidigt ofrånkomligt att inte återvända till Prag, till jobb och man. Jag gjorde allt för att trotsa all form av information, men det är i princip oundvikligt när man sätter sin fot på utrikesministeriet. Vissa personer måste helt enkelt kommentera aktualiteterna. En artikel blev den sista droppen, så till den grad träffande att jag helt och fullt insåg att detta land har sjunkit så lågt på det politiska planet; det är mer än trist och sorgligt, det är tyvärr djupt tragiskt. Jag har svårt att trösta mig med att det finns värre - för mig finns ju bara detta här och nu, och jag får förlita mig på (svart) humor, ironi, skepsis, istället för pragmatism och framtid. Presidenten Klaus spyr galla över den bortgångne presidenten Havel, som blir kallad vänsterradikal och jakobin och annat därtill, andra spyr galla över presidenten Benes som bär allt ansvar för hur Tjeckoslovakien utmärkte sig under andra världskriget, och nu sist då för att avrunda det hela, den nyvalde presidenten Zeman som låtit avbilda sig på det offentliga fotografiet som en allsmäktig gud fader som egentligen inte verkar bry sig, som högt över allt och alla där under. Den ende presidenten som hittills undkommit större kritik är den förste tjeckoslovakiske presidenten T.G. Masaryk. Men jag anar att det inte kommer förbli så för evigt. Inte i detta land som gör allt för att förringa föregångarnas ämbete. Inte vidare modernt och nydanande, snarare säger det en hel del och vilka komplex och ångest politikerna här lider av. Det finns en hel del läkare som gjort diagnoser vilka inte är vidare roliga att läsa utan vittnar om olika patologiska störningar. Kanske kul en kort stund i en seriebubbla men i längden orkar ingen vanlig människa med detta utan gedigen och grundlig behandling.

Paus i rutinerna

Fullkomlig balsam att komma iväg från pragträsket, kallar det så i brist på annan lämpligare terminologi. Bort från politiken tillbaka till en veckas l u g n utan krav till Stockholm. Tid att ta in stämningen, fundera över gott och ont, bra och bättre, sämre och naivt. Var är hemma, orkar jag ens fundera över det i min ålder, är det värt tiden och framför allt den mentala energin? Alla har vi ouppklarade sår som kanske inte går att läka helt förutom med den kreativa kraften.

Vinterpromenad i Stockholm

Seb i blått Stockholm