Under hemfärden med tunnelbanan lade jag märke till en ung man som sov i vagnen, i hörnet. Han var väl runt tjugofem, iklädd en muraroverall med ett vackert ansikte, smalt, liksom han själv. Händerna var röda av all cement och innerligt tvättande. Han sov fortfarande när vi kom till slutstationen, huvudet hängde slappt och det verkade som att nacken skulle gå av. Ett tag var han nästan död. Han blev som min son som jag lät sova, sova och önskade att han skulle få sova i lugn och ro många slutstationer till. Kanske var han från Ukraina, Vitryssland, Slovakien, Tjeckien. Vad för roll spelar ursprunget - utnyttjar vi våra medmänniskor tills de brister av trötthet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar