Snart höst i Beirut

Temperaturen går ner mot femton grader på natten, men under dagen blir det varmt och skönt igen. Men det vet jag inte så mycket om eftersom mina dagar tillbrings på kontoret.

Nicky Tuckova - help for Petr Nečas

Bejrut - dag 19

Har ätit lunch hos Eliah som har ett litet kafé på hörnet, precis på halva vägen mellan ambassaden och mataffären. Han hade öppet en kväll när jag och Sebastian var på väg hem med en lätt matkasse i handen. "Bonsoir Madame", hördes inifrån kaféet som är cca 3x3 meter i storlek men har en desto större uteterass. "Bonsoir Monsieur", svarade jag. "Voulez vous prendre un café?", lät det från det mörka kaféet. "Oui, pourquoi pas?!", svarade jag lätt nervös, men Sebastian höll mig lätt i handen. Vi satte oss ner på en klassisk plaststol, som finns över hela världens uteplatser, och inväntade servering. Eliah, en rund, kortvuxen man i sextioårsåldern kom med en minimugg med starkt, hett kaffe åt mig och en juice åt sonen. Vi satt över en timme och konverserade och jag hann dricka ett eller två glas whisky. Till slut bestämde Sebastian att det var dags att ge sig av, klockan närmade sig åtta och det var naturligtvis redan becksvart ute. Cikadorna hade tystnat, kanske.

"Venez dejeunder samedi!", ropade Eliah efter oss. Klart att vi gjorde det idag.

Nu bär det av till Bejrut

Imorgon hämtar de lådorna som skall följa med oss till det nya hemmet i Bejrut och sedan flyger jag och Sebastian till skeendets centrum. Nn ny etapp i livet börjar - med Guds hjälp skall det nog gå bra, men en mer förväntansfull och nervös liten människa får man leta efter ikväll.

De sista två månaderna har varit hektiska och den ena dagen har inte varit den andra lik. Det blev ingen riktig semester men snarare en mental och fysisk kamps har markerat dessa varma månader. Fastän det är mitt val och min strävan som har tagit mig ända hit så har tiden av förberedelser varit en enorm press. Min man och äldre son stannar i Prag och det är en del av historien som börjar här och nu.

Var och en bär av till sin nya plats i livet, men ändå kommer de vara bundna till varandra.

Bara hett hett

Så mycket att skriva om men tiden är som alltid knapp. Innan resan bär av till den nya destinationen måste så mycket göras att jag skulle behöva en klon. Någon som skulle kunna packa och se till att allt det nödvändiga kom med. Kastrull eller inte? Till slut blir även detta oviktigt, allt kan man ju köpa idag, dock inte gosedjur och älsklingsleksakerna. Hos oss lite äldre är det enklare, vi klarar oss utan det mesta, fast vi dock inte tror det. Undrar hur många packade lådor det blir den här gången. Från Stockholm till Prag blev det runt 60 bruna packningsboxar, såna som man klarar av att bära själv. Den här gången borde det inte bli fler än 10, det är mitt mål, vi får se hur verkligheten blir.Ju färre desto bättre. Behöver åtminstone inte ta med mig vinterkläder.

Ute är det runt 40 grader i solen, otroligt även för Prag. Tropisk hetta förmodligen från Afrika. Jag förbereder mig på det som väntar om några veckor där temperaturen kommer att vara liknande den som jag upplever nu.

Trädgård i Bechyne "före" och "efter"

Morgonstund har guld i mund

Pragborgen tidigt när bara koltrastarna är vakna. På väg till jobbet, ensam utan barn i släpet, utan man i mobilen, bara jag och den underbara timmen bara för mig själv. Älskar det. Och stunden är redan nu ett minne blott. Silverstänk på lövverket, guld på takåsarna, hettan som stiger från gräset som doftar sommar mitt i stan. Sankt Vitus katedralen skymtar bland trädkronorna, och jag är i sjunde himlen.

Hatar min kropp, respekterar min kropp

När gränsen femtio snart är nådd är kroppen också på ett annat plan än tidigare. Inget är som det hittills varit, allt verkar plötsligt fungera helt annorlunda. En ny modell av kroppslig närvaro. 

Flädersaft någon?

Paus - eller är något på gång?

Sedan slutet av maj är jag i full gång med att förbereda mig för en utlandspostering. Jag måste erkänna att jag därför funnit lite tid att koncentrera mig på annat än att sitta ner i lugn och ro och skriva. Lägg därtill skolavslutning, dagisavslutning, packning av två barn till scoutläger, gammalt jobb och förberedelse för nytt jobb. Just nu en treveckors kurs följ av ytterligare kurser och lite tid att andas och fundera på vad det är jag håller på med. Det är diplomatvärlden, den andra sidan, den som inte syns. Ingen glamour, ingen glans, men mycket slit och familjen som funderar vad mamma är i färd med. De tar det med ro, än så länge. Kanske för att de är grabbar allihopa?

Beslutet att åka kom över natten. Sedan gick det fort. Så snabbt att det fanns så lite tid att fundera att det bara var att hänga på och kasta sig in i skeendet. Jag har inget att förlora, tänker jag. Bara att lära mig något nytt, få nya kunskaper och erfarenheter.

Min nuvarande arbetsplats i Prag, Toskanpalatset.

Min promenad till jobbet varje morgon går från spåravagnshållplatsen "Pragborgen". Jag sneddar igenom trädgården som inte så många känner till, korsar sedan Hradcanske platsen, förbi Ärkebiskupsätet varifrån man har en vidunderlig syn över staden - och kommer till slut fram till Toskanpalatset.  Här pågår nu min treveckor långa kurs i konsulära angelägenheter. Det bästa på hela dagen är morgonpromenaden, utan turister, staden och stunden är mina allena.

När det inte är vatten är det något annat

Eftersom det inte råder brist på någonting i det här landet - vare sig varor eller affärer av allehanda slag, så blir man aldrig led på livet. Man hinner knappt ta igen sig efter en vedermöda så är nästa igång. Nu är det premiärministern som är ute i blåsväder. Antingen är det en kvinna med i bilden - så praktiskt! - eller någon form av korruption. Eller i bästa fall både och. Alla väntar otåligt på om det blir nyval eller om den nuvarande regeringen står sig fram till nästa vår. Ingen orkar nog tänka på konsekvenserna förutom de professionella politikerna som gör kriserna till sitt levebröd. Om någon timme slår jag på teven för att se om de sitter kvar på sina platser, de har ju hållit ut i så många år att huden blivit tjock, som hos flodhästar. De överlever vatten av alla slag - även om de får sig en rejäl dusch.

Varför översvämningar - just nu?

Vatten och regn i utkanten av Prag

Översvämning i Tjeckien

Var i Bechyne i helgen men lyckades ta mig hem redan på lördagen innan helvetet bröt ut. Väntar på bilder därifrån som Tomas har tagit idag. Människors hus och ägodelar har gått förlorade i stora delar av landet som korsas av de stora floderna Moldau och Elbe. Men det är bifloderna som ställt till det, på grund av oavbrutet regn som väller ner, utan ände.

Fast i livet

Allt eftersom tiden lider, alltmer tid jag tillbringar med min åldrande mor och svärmor inser jag livets skörhet och lineära gång. Det gör ju alla som på något sätt umgås med äldre människor - som man gjorde förr i tiden, då man levde mer "på varandra" som man säger här i Tjeckien. Detta hade att göra med bristen på utrymme i största allmänhet men också med faktumet att familjer och vänner levde nära inpå varandra och i nästan ohälsosam symbios i princip till järnridåns fall. Detta hade att göra med tillit, förtröstan och försörjning - allt detta var en livsnödvändighet. Tajta familjeband innebar och gav möjlighet till att leva ett lugnare och rikare emotionellt liv. Det materiella var ju ofta lidande så tillvida att man inte hade rätt klasstillhörighet. Prestige och pengar fick ge vika för umgänge och starka vänskapsband. Utan dem blev livet bara en kamp om överlevnad.

Ibland ter det sig - i frihetens era - som att vi i väst kämpar för överlevnad trots att vi har det så gott ställt. Den eviga debatten om någon sorst livspussel, som att livet är en maratonlöpning eller tävling med mål - att vaddå? Komma först? Själv har jag grunnat över detta ganska ordentligt de senaste två åren här i Prag. Duktig i skolan, duktig i jobbet - men ändock har jag ofta fått ta många sparkar, och ordentliga såna. Jag har sedan valt att välja mina strider men hamnar ofta i dem omedvetet. Jag utmanar helst ingen längre utan vill vara rådgivare och medlare.

Och tiden går. Barnen blir större, påverkas av varje steg föräldrarna tar, hänger på läpparna och tar in varje ord som uttalas kring matbordet för att sedan använda det vid något oanat tillfälle. Vi har alla en egen väg att vandra, den vi måste finna själva, staka ut själva och med hjälp av andra för annars är vi inte människor. Men som jag skrivit tidigare, livet är inte något pussel där man får bitarna på plats. Hellre då en väg med allt som man passerar, ser, upplever och missar. Smal och bred, krokig och rak, med eller utan hinder. Min väg är en skogsstig, med mjuk trampad mark, rötter och mossa, blåbärsris och granbarr. Med  många dofter och varm luft som smeker mina bara armar. Lite blå himmel och luddiga vita moln skönjer jag mellan trädkronorna. Jag har aldrig färdats på en motorväg i Ferrari. Fast inte har jag sökt upp en sådan heller. Min stig har varit densamma i över fyrtio år.

Prag idag igår

Six years old and so cool

Manifesto, by Susan Cain

Manifesto, by Susan Cain

Just as it is...

Tyst. Tystnad.

Började läsa boken Quiet av Susan Cain. Jag som tillbringat nästan sex år i USA, som student, kan indentifiera mig med en hel del i de två första kapitel jag susat igenom. Der är en uramerikansk bok på så sätt att jag dras med i skeendet, helt mesmeriserad av det jag läser. Känner igen mig, känner precis det hon beskriver. Minns ett brev min handläggare skrev när jag var voluntär på Bennington College för elever som kommit för att plugga under några veckor på sommaren. "Enligt amerikansk standard är Lucie (Brabenova) tystlåten och reserverard på europeiskt vis, men mycket omtyckt av sina elever och studenterna i huset hon ansvarar för". 

Susan Cain drar allt från början, varifrån amerikarna fick sitt stora smajl, överdrivna gester och säljande uttryck. Hyperboliserade. Och nu är jag bara i början och ser fram emot vad hon hittar för och hos oss mer introverta typer. Att hon berör ett tema som är hett inte bara för amerikaner utan egentligen för hela den västerländks hemisfären. Vi har gått från att betona karaktär till att fullkomligt frossa i personlighet. "Vi" har blivit "jag" med den patologi som detta innebär: fokus på jaget blir till en obsession förutspått att gå under, som det romerska riket, tror jag.

Slutet på kriget i Europa

Mamma minns hur de tyska soldaterna febrilt försökte ta sig tillbaka till sitt hemland, när slutet på kriget var uppenbart. Befolkningen ändrade riktning på vägskyltar så att soldaterna åkte i cirklar, tre fyra gånger genom samma lilla stad innan de kanske till slut kom på rätt väg. Tragiska historier finns det alltför många av. En tysk kvinna som sköt sig själv och sina två barn i grannbyn. Hennes man var tjeck men hon var rädd för att drabbas av grannars vrede. Mamma berättar och jag ser henne som elvaårig flicka, som tar in alla intryck, och hur de stannat med henne ett helt liv. Vi är som enorma klippböcker, där bilder, filmsnuttar och ord medvetet och omedvetet fastnar: när skeendet omkring oss är någorlunda "normalt" så är vår bok mestadels harmonisk, bitvis jobbig att ta sig igenom, men ändå levnadsvärd. Igår stod allehanda politiker, män, på olika torg och platser, och med grava stämmor framförde de tal om krigets fasor och vedermödor. Jag undrar vem som lyssnar.  Det som snuddar vid vårt eget liv, det kan vi förstå. Endast levande generationers vittnesmål kan vi absorbera och reagera på. Allt annat blir till historia som arkiveras, etiketteras och förvaras i dammiga skåp. Så är det bara. Tills vi själva blir till damm.

Som konstnären och skulptören Kurt Gebauer uttryckte det: vi är däggdjur för vilka det är normalt att sova mycket, äta regelbundet, leka och röra på sig -  men också bara slappa. Det skulle räcka med att jobba 10-20 procent av vår tid och ägna återstoden åt andra människor, åt projekt som har mening för vår omgivning och för vår värld. Kulturen då? När människan upphör att uppskatta och erfara kultur blir hon en aggressiv och destruktiv varelse. Förklara för mig, någon ekonom, varför jag måste ha en t-shirt för 60 kronor till priset av att kvinnor i Bangladesh lever som slavar och dör som ohyra i dammet av ruiner. Det är en ny form av brutal krigsföring. En levnadskultur och kunnande har decimerats  - med optimalisering som mål - till rått utnyttjande, aggressiv kapitalism i dess uslaste form. Och vi är alla delaktiga i denna kedja i någon form, vare sig vi vill det eller inte. Som människosläkte, helt enkelt. Som till slut ändå blir till damm.

Respons

En bra svensk tidskrift som jag upptäckt: www.tidskriftenrespons.se

Monumental Josip Plecnik i Prag

Fast byggnaden kan framstå som exotisk, är kyrkan, på engelska Church of the Most Sacred Heart of Our Lord ett unikt bygge som redan då den uppfördes 1932 skapade rabalder. Försök bygga något sådant idag i stadskärnan: och av en utlänning, dessutom. Jag tog bilden för jag hade ett möte i trakten, men hela Pragborgen är ju annars till stor det moderniserad av denne Slovenske arkitekt, som tillfrågades och beordrades av president T.G. Masaryk att ge Presidentämbetet ett nytt, statligt uttryck. Vågat på sin tid, vågat än idag.

Myllan den fina

Farbror - trädgårdsmästare och trädgårdsarkitekt. Mor - agronom. Hela släkten bakåt i leden på moderns sida med fötterna förankrade i jorden. Kanske är det den myllan som tränger fram genom porerna nu. Orkar inte läsa om allt som inte fungerar i världen. När jag ser ut genom fönstret finns där en brusten trädgård, bitarna håller den ändå levande. Gräset gror, valnötsträdet, så vanligt i Prag, står skevt och krokigt, någon har stöttat den men en kraftig planka. Bredvid den syns en späd stam, utan oro och ångest har den hittat vägen till ljuset.  Försöker se paralleller men det går trögt. Människan skapar skada och misär samtidigt som hon ger liv. Denna kontrast kan göra mig vansinnig. "Till guds avbild". Försöker tänka i kortare banor och planterar pelargoner, lobelior och fuchsia som jag handlat hos en lokal trädgårdshandel (tanken slår mig omedelbart om de säljer plantor från någon storhandel eller växter kärleksfullt omhändertagna i ett drivhus av en helt vanlig trädgårdsmästare.) Det är säkrare att skriva om det som växer organiskt än om den ekonomiska krisen.

Kulturen gör mig matt. Så lite är genuint. Som myllan (som man rotar i bara handen med och aldrig blir skitig av. Bara lycklig).

Var är rebellen i dig?

Varje söndag när jag sitter i kyrkbänken eller står längst bak, vilken är vanligare, eftersom sexåringen inte orkar igenom barnmässan utan att göra sig hörd, funderar jag på allt det jag inte kan när jag sitter eller står någonstans hemma. Det är inte samma sak, kan inte vara samma sak. Och varje söndag försöker jag förstå rebellen jag tror på. Fångar små glimtar av det jag önskar förstå. Liksom skrivandet. Meningar som fastnar i huvudet, återkommer då och då; några hamnar på papper, andra fladdrar bort med glömskan, förloras i meandrar av annat som tränger sig förbi. Undanflykter och ro till att skriva är det jag har och saknar. Språket är som det är, enda problemet är vilket. Trots att valet är begränsat, är det traumatiskt. Varken det ena eller det andra är perfekt. Det har jag lärt mig, accepterar faktumet ödmjukt, men ofta förbannad och frustrerad. Perfektionismens låga brinner klart hela tiden. Men även en persisk matta har en felknuten knut för att anden skall kunna färdas fritt. Ingen vill att jag skall vara perfekt, utom den inre rösten som är som en piska, stenhård och obönhörlig. Var kommer den ifrån?

Magnolia

Vrata Brabenec fyller 70!

Vrata och Jaromir (storebror) innan konserten. Jag var den enda i ljusa byxor. Kände mig lite udda bland alla svartklädda undergroundare, men å andra sidan kunde jag klassa mig som annorlunda. Helt perfekt!


http://www.vice.com/cs/read/o-hrichu-pychy-aneb-vrata-brabenec-slavi-70

http://hn.ihned.cz/c1-59782530-vrata-brabenec-kseft-s-nebem-nefunguje

http://respekt.ihned.cz/c1-59777190-vrata-brabenec#fotogalerie-gf526022-9-2276270

Tjeckisk kubism

Den föregående sekvensen bilder är arkitekt Josef Gočárs kubistiska dubbelvillor, Tychonova ulice, gatunummer 268 och 269, alldeles intill Pragborgen. De byggdes av den berömde architekten 1911-1912 då han var mitt uppe i den tjeckiska kubismens guldepok. Gočár var arkitekten Kotěras elev och fann långsamt med säkert sin egen stil "rondokubismen" vilken han så småningom övergav för att landa i den funktionalistiska och konstruktivistiska stilen. Han uppförde många byggnader runt om i dåvarande Tjeckoslovakien men berömd är han som urbanistisk skapare av det nya Hradec Králové, en viktig stad drygt 100 km öster om Prag.

Vårpromenad med Karel och Josef Capek i hälarna

www.bratri-capkove.cz

Förälskad

En sista kram, en sista puss, en sista mening innan ögonlocken stängs för natten. "Du är alltid doftig", och så smeker han mitt hår, min lilla ängel. Närmare, alldeles nära intill hans kind, mjuk mjuk som själva ordet. Blundar en stund, en halv minut för tvätten väntar i maskinen, måste hängas ute innan mörkret faller. Vill inte gå men han är redan i sin drömvärld, borta i nattens grepp och timmar.

Ensam fredagkväll i Prag

Fredagkväll ensam ute på stan. Ett glas mährisk sekt (underbar) på Café Savoy. Sedan premiär på teatern Vinohradské Divadlo (leda och kitsch) och till slut resa hem med kommunaltransport. Undrar alltid hur den sista biten blir, hur länge jag måste längta till min säng.

Ett kvarter från Czerninpalatset i Prag

När helvetet bryter ut

i världen varje morgon, när jag loggar in på mobilen och läser dagens nyheter - men några minuter innan dess på busshållplatsen, står där nästan alltid ett ungt par som delar en bit av resan till jobbet. De står intill varandra, pratar ohörbart, smeker på kinden, snuddar vid håret och jag känner mig lite av en voyeur. De har något som nästan ingen i hela världen verkar ha, en sällsynt ö av frid. De exponerar mitt stormiga äktenskap, där hetlevrade debatter växlas med dagslånga tystnader. Igår visades den klassiska tjeckiska sextiotalsfilmen Ecce Homo Homolka på kulturkanalen och vår trettonårige son såg den tillsammans med mig. "Det är precis som hemma!" utbrast han. Filmen kräver möjligen vissa kunskaper i tjeckisk livsanda samt dåtidens politiska klimat - men vissa scener är som tagna ur vårt hushåll.

För 50 år sedan... och idag?

Förläng livet

Små, små glädjeämnen äger rum varje dag. Morgonen bredvid min lille son i sängen. Små, små slutna ögon som öppnas i vilken sekund som helst och som sedan håller öppet hela dagen. Med hans ögon har jag chansen att varje dag på nytt se allt ur ett annat perspektiv. I helgen ville han leka med mig, inte soldat, men hemlös. ´Hur har du kommit fram till detta?´, frågar jag, trots att svaret är ett annat än jag föreställt mig. Han ser dessa socialt utslängda, marginaliserade, varje dag genom fönstret på tunnelbanan och bussen, när vi går förbi centralstationen med alla uteliggare, alkisar och drogberoende, vilka ibland tar sin sil vid hissen som tar oss ner till tunnelbanan. Han har aldrig kommenterat det han ser, jag har heller inte frågat, för vad ser han egentligen? Ibland, när modet inställer sig, konverserar han med dem - eller de med honom - båda på utkanten av det som händer i den stora världen. Båda mer observatörer än deltagare av det "riktiga" livet och de har ett gemensamt språk. ´Vill du ha min mobil?´, säger en hemlös vid busstationen. Sonen nickar och mannen sträcker ut handen med gåvan. Jag kommer i vägen och avbryter deras transaktion. Sonen är besviken, mannen likaså. Helt totalt absurt. Detta händer aldrig i min stora värld. Där skyfflar jag papper från en hög till en annan, försöker få fram de rätta orden så att inte något kan misstolkas på den andra sidan. Ett ord kan göra stor skillnad. I sonens värld likväl, men chanserna för misstolkningar är färre. Med sonen blir dagarna längre, tankarna fler och livet längre, men inte nödvändigtvis det lineära.

Förra årets påskliljor

I år väntar alla vårblommor på varmare väder. Det är april och ingenting händer. I östra delarna av landet, låt säga tvåhundra kilometer bort snöar det. Det är aldrig, aldrig fel med blommor, vare sig på bild eller i textform. När allt annat sviker behåller blommorna färgen.

Jävla utlänning

Klingade det i mina öron hela morgonen idag. Jag stod på den gråa stenhällen, slipad av istiden, som skakats av värre än barns hätska ord. De orden hörde jag bara den gången. Sedan slogs jag med pojkarna i klassen, som utsåg mig till fiende nummer ett. Men på barns vis. Ibland kunde jag vinna, då jag slöt mig i förbund med flickorna. Det här var första klass. Vi sprang ut i skogen vid lekplatsen, gömde oss bakom träd och bergknallar och revs och klöstes, sparkade och räckte ut tungan åt pojkarna. Mer än så blev det inte. Jag lärde mig att svära. När jag bytte skola till andra klass var det något som lyste med sin närvaro: mitt tuffa språk. Det gick inte för sig. Där, i den gamla skolan, där jag svor, satt jag bredvid Sten. Han slog mig alltid i ryggen, hårda slag när fröken vände ryggen till. Men fröken var snäll, menade inte illa med att inte se, fast jag förstod inte hur hon kunde vara så blind. Fröken såg aldrig någonting. Barn vet hur de skall göra för att inte bli sedda och de tjallar inte. Jag tryckte in tårarna, svalde hårt och höll ut, tog emot slagen, sa ingenting. Jag pratade med brytning, det gick inte att prata högt. Min bästa vän var Åsa. Hennes föräldrar ville inte att hon skulle leka med en utlänning, så vi lekte i smyg. Träffades på gården med våra dockor, kramades och älskade varandra som flickor gör. Hennes föräldrar hade problem med spriten, jag tror att Åsa blev slagen och fick höra skällsord och fick alldeles för lite mat hemma. För mig var hon en ängel. Hon såg mig, den jag var, inte den andra trodde att jag var, en utlänning.

Även idag, trots att jag är snart femtio, och har varit svensk i över fyrtiofem år, vet jag inte vem jag är etniskt sett. Mina förfäder är från centraleuropa, vissa arbetade och levde åratal i forna tsarryssland, och jag vet att det är viktigt att veta vem man är och vart man kommer ifrån för att kunna definiera sig själv. Men i grund och botten, på djupet, bortsett från språket och hela ballasten av arv, släkt, färg och så vidare, så är jag ju Lucie, en knippe neuroner, kött och blod. Ganska snäll, kan många språk och försöker passa in och spela mitt eget spel så gott det går.

En jävla utlänning.

En pojkes värld och min

Han älskar att jobba med mobilkameran. Ett enkelt medel att föreviga livet och världen med, för den korta stund jag bestämmer att behålla hans reportage i cyberminnet. Han söker objekt och beundrar sina bilder, alternativt filmsnuttar. Skiljer sig inte nämnvärt från de äldres behov att hänga på Facebook och kolla på sina egna uppdateringar, sina egna bilder, sina egna inlägg. Vi är fascinerade av oss själva och vet att den mesta uppmärksamhet får vi också från denna person. Vi är fast i vår egen kropp och själ och vet att älska eller hata den. Barnen speglar den vuxna världen i sin fantasivärld och ofta flyter de samman.

Things You Can Tell Just By Looking At Her

Den här filmen såg jag för flera år sedan, senast nu i tjeckisk version i helgen. Glenn Close briljerar liskom Holly Hunt, nåväl de bästa skådespelarna finns med. Kunde inte slita mig från filmduken. Har alltid sett filmen ensam och har velat ha det så.

Glad Påsk önskar megharar från Prag

SHEvening - kvinnor i Tjeckien idag

Fastän kvällen var kall och bister kom det runt femtio pigga och energiska tjejer och en (!) man till debatten om hur det är att vara Lucie Svobodova. Vi samtalade i över två timmar och till slut fick alla med sig hem en liten publikation jag bidragit till om hur det är att vara arbetande kvinna i ett urval EU länder och hur vården om barn och föräldrar fungerar den första tiden. Många frågor, många intressanta inlägg från både äldre och unga. Jag gick hem inspirerad till max.

Livet bakom kulisserna

Tvingad till sängs av magsjuka hängav jag mig åt litteratur som inte kunde göra mig mer illamående än jag redan var. En av dem befattade nittiotalets vilda och amatörmässiga skeende på utrikesdepartementet sett ur en ex-diplomats ögon. Jag öppnade boken på måfå, mitt i ett kapitel om denne diplomats åtaganden på ministeriet. Efter några rader var det som att jag var i min egen verklighet, som att det som hade hänt höll på att hända igen. Eller som att just ingenting hade hänt dessa tjugo år. Jag hade hängivit mig åt en masochistisk akt som inte kunde sluta annat än fatalt. Nu var frågan hur jag skulle ställa mig till detta: konstatera att det var sant och gå vidare, konstatera att det var påhitt (vilket jag visste att det inte var) och gå vidare, konstatera att det var sant och kasta in handuken och fly fältet (när och var?) eller torrt konstatera att det är fiktion och litteratur och se det som en text, helt enkelt, och inte låta mig beröras av den - vilket ju är omöjligt när man läser böcker. Man läser för att bli gripen och berörd, man låter andra beröra ens själ, utan att bli sedd. Och man kan återvända till denna akt eller känslosamma upplevelse åter och åter när man så vill. Jag beslöt att låta texten sjunka in, diskutera med andra om de hade läst den, och göra min röst hörd lite varstans, göra krusningar på vattnet.

Creative cleansing

Tried to be a bit creative at the house this weekend. This meant rearranging all sorts of objects in our shelves and getting rid of those that have been around too long and lost their emotional value. It meant hiding away valuables, small items that can be recovered a few years from now and that may aspire for new life again. A sort of mix and mingle of objects. I realised some items have been in their places for more than ten years. Nice, but maybe boring. But perhaps that is home, safe and trustworthy, always the same, not playing at anything but just being there, being in place. Nevertheless. I feel it is time to see the world - my living space - through a new set of eyes. It is Spring and time to start afresh and move (on).

Books, books, books I cannot get rid of.

Russian Wedding In Prague