Glad Påsk önskar megharar från Prag

SHEvening - kvinnor i Tjeckien idag

Fastän kvällen var kall och bister kom det runt femtio pigga och energiska tjejer och en (!) man till debatten om hur det är att vara Lucie Svobodova. Vi samtalade i över två timmar och till slut fick alla med sig hem en liten publikation jag bidragit till om hur det är att vara arbetande kvinna i ett urval EU länder och hur vården om barn och föräldrar fungerar den första tiden. Många frågor, många intressanta inlägg från både äldre och unga. Jag gick hem inspirerad till max.

Livet bakom kulisserna

Tvingad till sängs av magsjuka hängav jag mig åt litteratur som inte kunde göra mig mer illamående än jag redan var. En av dem befattade nittiotalets vilda och amatörmässiga skeende på utrikesdepartementet sett ur en ex-diplomats ögon. Jag öppnade boken på måfå, mitt i ett kapitel om denne diplomats åtaganden på ministeriet. Efter några rader var det som att jag var i min egen verklighet, som att det som hade hänt höll på att hända igen. Eller som att just ingenting hade hänt dessa tjugo år. Jag hade hängivit mig åt en masochistisk akt som inte kunde sluta annat än fatalt. Nu var frågan hur jag skulle ställa mig till detta: konstatera att det var sant och gå vidare, konstatera att det var påhitt (vilket jag visste att det inte var) och gå vidare, konstatera att det var sant och kasta in handuken och fly fältet (när och var?) eller torrt konstatera att det är fiktion och litteratur och se det som en text, helt enkelt, och inte låta mig beröras av den - vilket ju är omöjligt när man läser böcker. Man läser för att bli gripen och berörd, man låter andra beröra ens själ, utan att bli sedd. Och man kan återvända till denna akt eller känslosamma upplevelse åter och åter när man så vill. Jag beslöt att låta texten sjunka in, diskutera med andra om de hade läst den, och göra min röst hörd lite varstans, göra krusningar på vattnet.

Creative cleansing

Tried to be a bit creative at the house this weekend. This meant rearranging all sorts of objects in our shelves and getting rid of those that have been around too long and lost their emotional value. It meant hiding away valuables, small items that can be recovered a few years from now and that may aspire for new life again. A sort of mix and mingle of objects. I realised some items have been in their places for more than ten years. Nice, but maybe boring. But perhaps that is home, safe and trustworthy, always the same, not playing at anything but just being there, being in place. Nevertheless. I feel it is time to see the world - my living space - through a new set of eyes. It is Spring and time to start afresh and move (on).

Books, books, books I cannot get rid of.

Russian Wedding In Prague

Medelmåtta duger inte

Om du vill göra något ordentligt, se till att göra det bra. Om du gör det bra kan du likväl se till att göra det bäst möjligt, alltså helhjärtat och maximalistiskt. Detta är inte att skinna någon in på bara kroppen, få ut mest själv och lämna lite eller inget kvar. Funderar ofta på hur de olika leden i matproduktionskedjan verkar (tvingas) göra allt för att maximalisera sin vinst på bekostnad av produktens kvalitet. Eller hur vissa produkter har en inbyggd livslängd och det helt enkelt inte går att laga dem. Hos fotografer är det markant med äldre apparatur, som forfarande fungerar efter hundra års användande. Man smörjer hjulen och kameran rullar på, inte snabbt och helt ljudlöst, men den spinner vidare. Jag är ingen nostalgiker som gråter över svunnen tid, men tror att det finns mellanrum i vårt samtida beteende och vårt sätta att se på vär(l)den som skulle kunna förbättras och göras mer logiska. Detta skulle med största sannolikhet innebära vissa umbäranden och en reduktion av det gapiga "vill ha" samhället. Vissa produkter skulle med andra ord bli dyrare. Ta som exempel vatten. Jag har fortfarande inte förstått vitsen med att skicka till exempel Evian vatten till Australien, Tjeckien, eller Sverige för den delen. Vi har ju drickbart vatten, dock inte från en glaciär, men tacksamt nog H2O. Om man längtar efter just Evian vatten kan man ju åka till kurorten. Och vara glad och tacksam för sitt lokala vatten. Argumentet att man som fri människa har rätt till kött från Brasilien är väl ok, men att man då får se till att betala ett pris för det. Ett pris som gör att man ställer sig frågan om det är värt att tugga i sig sydamerikanska proteiner i Europa. Alltid, alltid i såna stunder kommer jag att tänka på Peter Sellers i rollen som trädgårdsmästare i filmen Being There. På uttalandet att fler människor kommer att se honom live på teve den kvällen än har varit på teater de senaste 35 åren, svarar han lakoniskt och utan ironi: "But why?" Kanske borde man oftare ställa sig den frågan i affären, när man i mars plockar ner körsbär i plastpåsen i matbutiken. Vart tog längtan vägen? Vi betalar ett högt pris för våra året-runt-körsbär...

Vår på ingång

Spårvagnspoesi

INBJUDAN TILL DEBATT!

Mitt arbetsbord på jobbet

Somliga behöver inte anstränga sig med ord

...Men har det genetiskt inkodat. Dock krävs det samspel, sol och styrka och en kraft som kallas LIV

Lätt skrapning på ytan

Om jag inte arbetar letar jag efter ord och meningar. Som i natt då jag vaknade klockan fem; gav marsvinen hö och funderade sen hur jag skulle lägga orden, de rätta orden, bredvid varandra för att få fram det som jag vill säga precis så som det skall vara. Somnar om igen och när jag vaknar är huvudet tomt. Meningen, som jag inte skrev ner, för den var perfekt för att glömmas bort. Oförglömlig. Nu på väg till och från jobbet läser jag en bok vars titel och författare jag inte vill avslöja; en litterärt undermålig som det gör ont att läsa vidare. En B-film man måste se till det förlösande slutet. Kitschen lockar - jag är en voyeur som inte vill men måste hänga kvar. Få ett svar på Varför? vad är det som gör att så många läser boken. Där finns allt en bästsäljare ska innehålla: invandrarbakgrund, svår och underbar tid i det gamla och sedan nya hemlandet, genomvävt med trakasserier och mobbning för att till slut se kärleken och förståelsen mogna och utvecklas. Jag skrattar inte, men beundrar kanske stilla ändå.

Två bröder ute i svängen

Jaromir och Vratislav Brabenec förenade i Prag. Bröderna träffas regelbundet oregelbundet på vernissager, Plastic People of the Universe klubbspelningar, happenings eller tillställningar. Tack vare Vratislav är jag i Prag, tack vare min far Jaromir har jag fått friheten att gå min egen väg och ser idag hur mycket är genetik och hur mycket är omgivning.

Matfusk på bordet

Debatten rasar i Tjeckien: vilken producent blandar ner vad i jogurten och sylten, är det vägsalt i charkuterierna från Polen eller är den inhemska grädden vatten eller mjölk ( i bästa fall) - vad är det vi verkligen äter för de futtiga kronor vi betalar för våra livsmedel. Ingen filosofisk debatt utan fram med sanningen! För ingen kan väl tro att en portion köttbullar på Ikea för tjugo kronor täcker kostnaderna för köttet. Under kommunisttiden kostade öl och bröd ingenting, en vetebulle gick för några ören - när då priset ligger på dessa nivåer idag rusar alla till varuhuset och hoppas de får mer än luft för pengarna. Men det är knappast mjöl i brödet utan snararde konserveringsmedel, förtjockningsmedel, medel som gör att produkten håller samman, och det är att man blir rädd när man läser etiketten. Vi är förvånade men gör ingenting, för det är priset som bestämmer. De polska mataleverantörerna har avslöjat en hel del om vad deras livsmedel innehåller som tjeckiska varuhuskedjorna importerar, och kanske avslöjar de nu också något om vad den tjeckiska maten innehåller som våra polska grannkonsumenter njuter av. Hur förhåller vi oss till detta som konsumenter?

Swedish Chef - Meatballs

Köttskandal förvånar inte

Min moster bor i en liten ort i östra Tjeckien, har egna höns och kaniner och detta till trots så vet jag inte hur köttmaskineriet fungerar. Hennes granne tar väl hand om sina två välgödda grisar bakom huset i svinstian, och den andre grannens får betar av gräset på traktens bergskullar. Hur mjölkkorna har det på gården mitt i byn vill jag helst inte veta; deras råmande ekar i mina öron när jag cyklar upp för den långa backen till den trevliga bonden som odlar ekologiskt. Alla byborna tar sin potatis från honom, men även vete och grönsaker. För säkerhets skull, liksom. Ekobonden har fem barn, uppväxta på gården och boendes kvar i omnejden - som betraktas som den renaste i Tjeckien - och fortsätter odla ekologiskt. Mjölkkorna står instängda i boxar i långa rader, utan sol och riktigt gräs. "Man borde släppa ut korna på bete och bränna ner gården," tänker jag varenda gång jag cyklar förbi. Vakthundarna skäller ilsket, ägaren stirrar på mig med en blick som läser mina tankar reflekterande bybornas dolda gärningar - men som ingen vågar. Vi alla köper mjölken, den som fraktas i stora cisterner till megafabriken där mjölk från alla traktens kor blandas ihop och blir till en enhetlig vit vätska utan doft och ursprung. Jag vill inte ha det så, jag betalar gärna mer och dricker mindre, jag betalar gärna mer och äter mindre  - om det leder till att korna får springa ute och leva ett värdigt ko-liv och ge oss äkta mjölk och kött. 

Rensa och eliminera

Ibland kan jag vakna mitt i natten och möblera om i rummet, i tankarna. Det blir som en besatthet, att vilja placera sakerna på rätt plats, och att ta bort det som inte längre ryms i den nya föreställningen. Jag har ofta underat var denna bestatthet kommer ifrån: ibland kan det vara i dagar, veckor. Jag lugnar ner mig när det blir precis som jag föresatt mig. Jag kan göra om mina föräldrars hus, vänners lägenheter, fundera över optimala lösningar, våndas över onödigt krimskrams, besvära mig över hur mycket skräp som står i vägen för "det väsentliga". Jag vill komma åt kärnan, känna varat i rummet, i den konkreta platsen. Det visuella och estetiska, eller kanske mer avspeglingen av själen i den konkreta platsen, är drivkraften. Fyllningen är inte dyra föremål, exklusiva tyger eller avantgardistiska fåtöljer - det är själens vs. kroppens tillstånd jag vill formulera. En möbel har sin definitiva plats i rummet: en och ingen annan (men är det möjligt att det finns en position som känns rätt för mig och fel för andra - eller finns det bara ett sätt, ett rätt?) Vår elementära förankring till jorden, vars kaos och ordning vi är en del av, vars symmetri vi är delaktiga av, ger oss möjligheter att söka och finna estetiska ideal som ger oss välbefinnande. När vi skapar ting behagliga för ögat, när vi drar handen över dess struktur och vet att det passar med vår inre fysik, då är harmoni på gång.