Min moster bor i en liten ort i östra Tjeckien, har egna höns och kaniner och detta till trots så vet jag inte hur köttmaskineriet fungerar. Hennes granne tar väl hand om sina två välgödda grisar bakom huset i svinstian, och den andre grannens får betar av gräset på traktens bergskullar. Hur mjölkkorna har det på gården mitt i byn vill jag helst inte veta; deras råmande ekar i mina öron när jag cyklar upp för den långa backen till den trevliga bonden som odlar ekologiskt. Alla byborna tar sin potatis från honom, men även vete och grönsaker. För säkerhets skull, liksom. Ekobonden har fem barn, uppväxta på gården och boendes kvar i omnejden - som betraktas som den renaste i Tjeckien - och fortsätter odla ekologiskt. Mjölkkorna står instängda i boxar i långa rader, utan sol och riktigt gräs. "Man borde släppa ut korna på bete och bränna ner gården," tänker jag varenda gång jag cyklar förbi. Vakthundarna skäller ilsket, ägaren stirrar på mig med en blick som läser mina tankar reflekterande bybornas dolda gärningar - men som ingen vågar. Vi alla köper mjölken, den som fraktas i stora cisterner till megafabriken där mjölk från alla traktens kor blandas ihop och blir till en enhetlig vit vätska utan doft och ursprung. Jag vill inte ha det så, jag betalar gärna mer och dricker mindre, jag betalar gärna mer och äter mindre - om det leder till att korna får springa ute och leva ett värdigt ko-liv och ge oss äkta mjölk och kött.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar