Tvingad till sängs av magsjuka hängav jag mig åt litteratur som inte kunde göra mig mer illamående än jag redan var. En av dem befattade nittiotalets vilda och amatörmässiga skeende på utrikesdepartementet sett ur en ex-diplomats ögon. Jag öppnade boken på måfå, mitt i ett kapitel om denne diplomats åtaganden på ministeriet. Efter några rader var det som att jag var i min egen verklighet, som att det som hade hänt höll på att hända igen. Eller som att just ingenting hade hänt dessa tjugo år. Jag hade hängivit mig åt en masochistisk akt som inte kunde sluta annat än fatalt. Nu var frågan hur jag skulle ställa mig till detta: konstatera att det var sant och gå vidare, konstatera att det var påhitt (vilket jag visste att det inte var) och gå vidare, konstatera att det var sant och kasta in handuken och fly fältet (när och var?) eller torrt konstatera att det är fiktion och litteratur och se det som en text, helt enkelt, och inte låta mig beröras av den - vilket ju är omöjligt när man läser böcker. Man läser för att bli gripen och berörd, man låter andra beröra ens själ, utan att bli sedd. Och man kan återvända till denna akt eller känslosamma upplevelse åter och åter när man så vill. Jag beslöt att låta texten sjunka in, diskutera med andra om de hade läst den, och göra min röst hörd lite varstans, göra krusningar på vattnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar