Sankt Wenceslas - Svaty Vaclav dagen

Härlig septemberdag, varmt och skönt, sådär lagom, precis lagom - perfekt, med andra ord. Inte för varmt, inte alls kallt men en underbar höstdag. Hela familjen i bilen och på väg till den lilla staden Brandys nad Labem - Stary Boleslav. Här dödades Sankt Wenceslas som blev nationalhjälte och dagen till ära är hans. På den stora platsen i Stary Boleslav fanns alla VIP på plats, inklusive presidenten Vaclav Klaus. Det firades en minnesgudstjänst och de tusentals människorna som kommit dit hade även möjlighet att beskåda Sankt Wenceslas kranium i en liten glasmonter, hårt bevakad. Den förvaras annars i Sankt Vitus katedralen på Pragborgen. Makabert men sådant är livet i sin helhet ibland, speciellt i det här landet. Och imorgon bär det av till Barcelona och Valencia för att träffa min bror som jag inte sett på sju år.

Ill Fares The Land av Tony Judt

Om jag blir glad av någonting nuförtiden, så är det bra böcker. Bra för mig innebär att de har en tanke och språk som berör och som för mig vidare i mina egna tankebanor. Som kanske även bekräftar det jag tänker men som inte jag kan uttrycka, för att jag saknar medel och kompetens. Men min magkänsla säger att "det här stämmer ju, så här är det ju!". Ibland händer det, att lyckan slår till i form av en utmärkt bok av en utmärkt tänkare. Speciellt när det gäller författare med rötter i USA eller Storbritannien kan perspektivet vara ganska skevt och enformigt. Men inte i detta fall. Tony Judt lever inte längre, han gick bort 2010, men den här boken som han har lämnat efter sig borde läsas av fler som är intresserade av människans ständiga sökande och trevande efter goda lösningar för ett gott och bättre liv - för alla.

Tunnelbana i Prag

Varje dag åker jag en timme till förskolan, en timme hem igen. På eftermiddagen har jag ibland klarat av samma process. Det är dock oerhört påfrestande. Jag och Sebastian går en bit, hoppar på bussen, åker tio minuter, går en bit, hoppar på tunnelbanan, åker femton minuter, går en bit och kommer fram till dagis. Slut. Att åka tunnelbana kallar för att åka med "socialen". Jag föredrar detta färdmedel framför bilen i vilken huvudstad som helst - det är oslagbart för att smidigt och snabbt ta sig fram mellan avlägsna platser i denna redan komplicerade stad. Under tiden som jag sitter eller står låter jag tankarna fara, kollar in hur människor klär sig, beter sig, reagerar, sover, pratar - det är som att sitta på ett tyst café. Sebastian gillar uppmärksamheten han fångar, han kan spela teater, visa upp sina färdigheter som att springa runt stången när tåget kör, balansera på olika streck och punkter och gunga med benen på den höga sitsen. Jag upptäcker den långsammare världen med honom, de fina detaljerna i den gråa och sömniga morgonen eller trötta eftermiddagen. Vi turas om med Tomas att lämna eller hämta, och jag ser fram emot dagen, då han själv kommer att traska iväg till skolan. Det kommer att dröja ett tag än. 

Kvinnlig statschef i Danmark

En kvinna på toppen i Norden. Det känns bra att fler kvinnor får smaka på hur det är att utöva den högsta positionen, att försöka göra saker och ting med en annan attityd, med en kvinnas infallsvinklar. Men jag har inga illusioner om att hon kan vara sig själv - kvinna - till 100% i politikens mansdominerade värld. Se bara på Angela Merkel. Det är som att permanent vara i en boxningsring. Man får ta det ena slaget efter det andra och försöka slå tillbaka så gott det går.

Naptime 2

Min fyraårige son har definitivt en åsikt om sovsalen och sovandet. Han vill inte sova, han vill inte vila. Han har visserligen en bild på sig själv vid sin säng men det gör inte saken bättre. Vänta bara, snart kommer Du att längta till sängen även mitt på dan. Det kommer bara dröja tio år eller så. 

Invest Sweden och så vidare med mera

Efter att ha läst artiklarna på de stora dagstidningarna om representanten i Kina är det uppenbart att folk beter sig likadant, vare sig de representerar land X eller Y. Befinner man sig även långt borta rent fysiskt från moderlandet man representerar - utan större kontroll eller riktlinjer - så tror man snart att man besitter unika egenskaper, därtill om man får möjligheten att representera landet länge på en post.

Det finns alltid undantag från reglerna. Ibland verkar de finnas oftare än reglerna. Och då frodas en inre kultur av samhörighet, då det blir omöjligt att släppa in oinformerade utomstående, som skulle kunna brisera den etablerade bilden av institutionen. Därför är transparensen och kontakten med den offentliga världen, med medborgarna, av yttersta vikt. Inte för att de skall kommentera skeendet i institutionen, men för att de som jobbar där skall veta vem de jobbar för och för vems pengar. Men jag undrar ibland om någon ens ställer sig den frågan. "Who cares and does it even matter?" Så krass och cynisk kan man bli här nere. Men å andra sidan: "Tomorrow is another day" och då får man se till att kämpa vidare.

Krönikor att avundas

Några av de bästa krönikorna finner man i DN. En av mina favoritkrönikörer, en mästare av det svenska språket som målar när han skriver, är Niklas Wahllöf. Vilken njutning, läsupplevelse - jag skrattar högt, småler och känner igen mig alltför väl. Han träffar alltid mitt i prick, han är bokstävernas akrobat.

Ingen radio att lyssna på

Man borde starta en bra radiostation här. Det finns absolut ingenting som närmar sig den de fantastiska radiostationerna P1 och P2. Tack och lov kan jag lyssna via webben. Radion har i alla tider informerat, varit en följeslagare i ensamma stunder, men även varit upplyftande vid fester och andra tillfällen. Mest tyckte jag alltid om att lyssna på P1 tidigt på morgonen, vara totalt "a jour" och sedan på kvällen lyssna på P2, varje vecka något nytt och lärorikt och helt enkelt underbart. Nu lyssnar på ad lib på P2, ett program till minnet av 9/11. Denna helg gör tjeckiska UD i samarbete med ett flertal partners ett program till åminnelse av denna dag. Där kommer jag att vara, Plastic People of the Universe kommer att spela och då måste jag vara där. Kanske kommer Vaclav Havel, njae... men hoppas kan man ju alltid.

Naptime

Här sover eller vilar barnen på förskolan. Påminner mig om ett sjukhus eller värre, men troligen har min son ingenting emot detta rum, eftersom han inte nämnt någonting.

Låt mig få sova äntligen...

Allt är sig likt och inget är detsamma. Igår kväll åkte jag in till Prag, regnet öste ner efter en tropisk helg av olidlig hetta. Paraplyerna vände sig i vinden och jag traskade med min mamma genom Prags gator till förskolan. Vissa dagar utstrålar en rutin, och jag försöker finna storheten i de små detaljerna, som den enorma pölen som jag skulle hoppa över. Tankarna gick lika snabbt som regnet. Undrade vad mina forna kollegor gjorde på mötet som de satt på just nu och kände mig avskärmad och utstött, men samtidigt njöt jag av stunden att kunna göra dagen till min egen. Befriad, men ändå längtande efter gemenskap. Därför går vi rutinmässigt till jobbet varje dag, mötet med kollegor, konfrontationerna, glädjeämnena, möjligheten att göra någonting tillsammans är för människan en nödvändighet. Hämtade sonen, som sedan åkte hem med mormor och jag gick vidare genom Prag. Sökte pennor och skrivhäften till elvaåringen - här köper föräldrar eller barnen själva allt skolmaterial, förutom böcker. Stämningen var lugn på varuhuset, den värsta rusningen var förbi. Jag stod där bland allt skolmaterial och mindes förstaklassarens vedermödor. Kanske bättre att vara fyrtiosju, trots allt. På natten fick jag inte en blund i ögonen, den yngre sonen kommer ner varje kväll till oss i sängen, och jag har svårt att sova och drömma. Men det är en detalj bland alla som till slut är ganska mysig. Sova kan jag göra senare.

Tristesse mon amour

Vissa dagar är liksom bara fyllda av jobb och av saknad. Idag saknar jag mina barn, fast jag har dem runtomkring mig hela tiden. De är på väg och jag hinner inte ens vara med dem som jag skulle vilja. Jag saknar min bästa vän i Stockholm. Jag saknar mina vänner i Stockholm. Jag saknar det vedmodiga slutet på sommaren i Stockholm, prasslande torra löv i skogen, att nu är slutet nära. Solen ligger lågt och jag är lika låg. Kanske har det med åldern att göra? Kanske är det så att jag går in i en ny livsfas och jag vill inte riktigt erkänna det för mig själv? Kanske vet jag inte riktig vad som händer med mig i min kropp och själ. Så jag jobbar och sliter, i trädgården, med att måla fönster, laga en cykel, byta marsvinens halm och hö, laga ointressant mat bara för att äta måste man ju ändå. Det är en sån där dag, och det är inte en söndag. Och det sitter djupare än så, jag vet det, men nu får det räcka. Ute är det varmt, imorgon blir det över trettio grader igen, kanske för sista gången i år. Brittsommar.

Politisk cirkus

Att följa den politiska scenen i Tjeckien, eller i Prag, för att vara korrekt, är som att följa en teateruppsättning. Ibland har den bättre dagar, ibland sämre. Just nu verkar den ha ganska dåliga aktörer. Det är mer farsartat än komedi, men dessa inslag finns också livligt. Men kanske blir det till slut en tragedi av det hela. Just nu slängs det glåpord till höger och vänster, fram och tillbaka. Inget tema känns viktigare att sortera ut än vem som kallar vem vad. Åskådarna, väljarna, medborgarna - följer dramat roat men med en viss tristess i tonen. Som brukligt är pratar man av sig på puben - hospoda - över några öl (en halvliter är en öl). Det mesta jag har klarat av är fyra öl, men det var bra länge sen. Ikväll blir jag åskådare till ett evenemang med många aktörer från kulturlivet. Skall bli intressant att se hur den scenen ser ut. Politik finns där också och i allra högsta grad...

Första skoldagen i Tjeckien

Allt gick förvånansvärt bra tidigt i morse. Jag steg upp halv sju, väckte Sebastian kvart över sju. Yrvaket sade han "Jag längtar efter dagis och nya kompisar". Efter en flaska välling gick vi i den kyliga septembermorgonen till busshållplatsen. Vi har en lång resa framför oss - fyrtiofem minuter eller lite till - med buss, tunnelbana och till fots den sista biten på en halv kilometer. Han kommer att vara ordentligt trött ikväll. På vägen sjöng och pratade han, jag såg hur han riktigt såg fram emot att komma iväg och vara bland barn igen. Nog med vuxna efter en hel, lång sommar. När han såg den pampiga förskolan, ett vackert sekelskiftshus i gult och vitt, utbrast han "titta pappa". Byggnaden tronar i en stor trädgård ovan centralstationen i Prag, med vy över huvudstaden. Fröken tog emot oss, eller honom, så fint och vänligt och motade in honom i deras "klassrum". Alla barn har sitt tvättställ med handduk, kam, tandborste och tandkräm. Bra. Tur att han pratar tjeckiska, annars hade det inte fungerat med en tjeckisk förskola. Vi lämnade Sebastian gladare än han, tror jag.