Var är rebellen i dig?

Varje söndag när jag sitter i kyrkbänken eller står längst bak, vilken är vanligare, eftersom sexåringen inte orkar igenom barnmässan utan att göra sig hörd, funderar jag på allt det jag inte kan när jag sitter eller står någonstans hemma. Det är inte samma sak, kan inte vara samma sak. Och varje söndag försöker jag förstå rebellen jag tror på. Fångar små glimtar av det jag önskar förstå. Liksom skrivandet. Meningar som fastnar i huvudet, återkommer då och då; några hamnar på papper, andra fladdrar bort med glömskan, förloras i meandrar av annat som tränger sig förbi. Undanflykter och ro till att skriva är det jag har och saknar. Språket är som det är, enda problemet är vilket. Trots att valet är begränsat, är det traumatiskt. Varken det ena eller det andra är perfekt. Det har jag lärt mig, accepterar faktumet ödmjukt, men ofta förbannad och frustrerad. Perfektionismens låga brinner klart hela tiden. Men även en persisk matta har en felknuten knut för att anden skall kunna färdas fritt. Ingen vill att jag skall vara perfekt, utom den inre rösten som är som en piska, stenhård och obönhörlig. Var kommer den ifrån?

Magnolia

Vrata Brabenec fyller 70!

Vrata och Jaromir (storebror) innan konserten. Jag var den enda i ljusa byxor. Kände mig lite udda bland alla svartklädda undergroundare, men å andra sidan kunde jag klassa mig som annorlunda. Helt perfekt!


http://www.vice.com/cs/read/o-hrichu-pychy-aneb-vrata-brabenec-slavi-70

http://hn.ihned.cz/c1-59782530-vrata-brabenec-kseft-s-nebem-nefunguje

http://respekt.ihned.cz/c1-59777190-vrata-brabenec#fotogalerie-gf526022-9-2276270

Tjeckisk kubism

Den föregående sekvensen bilder är arkitekt Josef Gočárs kubistiska dubbelvillor, Tychonova ulice, gatunummer 268 och 269, alldeles intill Pragborgen. De byggdes av den berömde architekten 1911-1912 då han var mitt uppe i den tjeckiska kubismens guldepok. Gočár var arkitekten Kotěras elev och fann långsamt med säkert sin egen stil "rondokubismen" vilken han så småningom övergav för att landa i den funktionalistiska och konstruktivistiska stilen. Han uppförde många byggnader runt om i dåvarande Tjeckoslovakien men berömd är han som urbanistisk skapare av det nya Hradec Králové, en viktig stad drygt 100 km öster om Prag.

Vårpromenad med Karel och Josef Capek i hälarna

www.bratri-capkove.cz

Förälskad

En sista kram, en sista puss, en sista mening innan ögonlocken stängs för natten. "Du är alltid doftig", och så smeker han mitt hår, min lilla ängel. Närmare, alldeles nära intill hans kind, mjuk mjuk som själva ordet. Blundar en stund, en halv minut för tvätten väntar i maskinen, måste hängas ute innan mörkret faller. Vill inte gå men han är redan i sin drömvärld, borta i nattens grepp och timmar.

Ensam fredagkväll i Prag

Fredagkväll ensam ute på stan. Ett glas mährisk sekt (underbar) på Café Savoy. Sedan premiär på teatern Vinohradské Divadlo (leda och kitsch) och till slut resa hem med kommunaltransport. Undrar alltid hur den sista biten blir, hur länge jag måste längta till min säng.

Ett kvarter från Czerninpalatset i Prag

När helvetet bryter ut

i världen varje morgon, när jag loggar in på mobilen och läser dagens nyheter - men några minuter innan dess på busshållplatsen, står där nästan alltid ett ungt par som delar en bit av resan till jobbet. De står intill varandra, pratar ohörbart, smeker på kinden, snuddar vid håret och jag känner mig lite av en voyeur. De har något som nästan ingen i hela världen verkar ha, en sällsynt ö av frid. De exponerar mitt stormiga äktenskap, där hetlevrade debatter växlas med dagslånga tystnader. Igår visades den klassiska tjeckiska sextiotalsfilmen Ecce Homo Homolka på kulturkanalen och vår trettonårige son såg den tillsammans med mig. "Det är precis som hemma!" utbrast han. Filmen kräver möjligen vissa kunskaper i tjeckisk livsanda samt dåtidens politiska klimat - men vissa scener är som tagna ur vårt hushåll.

För 50 år sedan... och idag?

Förläng livet

Små, små glädjeämnen äger rum varje dag. Morgonen bredvid min lille son i sängen. Små, små slutna ögon som öppnas i vilken sekund som helst och som sedan håller öppet hela dagen. Med hans ögon har jag chansen att varje dag på nytt se allt ur ett annat perspektiv. I helgen ville han leka med mig, inte soldat, men hemlös. ´Hur har du kommit fram till detta?´, frågar jag, trots att svaret är ett annat än jag föreställt mig. Han ser dessa socialt utslängda, marginaliserade, varje dag genom fönstret på tunnelbanan och bussen, när vi går förbi centralstationen med alla uteliggare, alkisar och drogberoende, vilka ibland tar sin sil vid hissen som tar oss ner till tunnelbanan. Han har aldrig kommenterat det han ser, jag har heller inte frågat, för vad ser han egentligen? Ibland, när modet inställer sig, konverserar han med dem - eller de med honom - båda på utkanten av det som händer i den stora världen. Båda mer observatörer än deltagare av det "riktiga" livet och de har ett gemensamt språk. ´Vill du ha min mobil?´, säger en hemlös vid busstationen. Sonen nickar och mannen sträcker ut handen med gåvan. Jag kommer i vägen och avbryter deras transaktion. Sonen är besviken, mannen likaså. Helt totalt absurt. Detta händer aldrig i min stora värld. Där skyfflar jag papper från en hög till en annan, försöker få fram de rätta orden så att inte något kan misstolkas på den andra sidan. Ett ord kan göra stor skillnad. I sonens värld likväl, men chanserna för misstolkningar är färre. Med sonen blir dagarna längre, tankarna fler och livet längre, men inte nödvändigtvis det lineära.

Förra årets påskliljor

I år väntar alla vårblommor på varmare väder. Det är april och ingenting händer. I östra delarna av landet, låt säga tvåhundra kilometer bort snöar det. Det är aldrig, aldrig fel med blommor, vare sig på bild eller i textform. När allt annat sviker behåller blommorna färgen.

Jävla utlänning

Klingade det i mina öron hela morgonen idag. Jag stod på den gråa stenhällen, slipad av istiden, som skakats av värre än barns hätska ord. De orden hörde jag bara den gången. Sedan slogs jag med pojkarna i klassen, som utsåg mig till fiende nummer ett. Men på barns vis. Ibland kunde jag vinna, då jag slöt mig i förbund med flickorna. Det här var första klass. Vi sprang ut i skogen vid lekplatsen, gömde oss bakom träd och bergknallar och revs och klöstes, sparkade och räckte ut tungan åt pojkarna. Mer än så blev det inte. Jag lärde mig att svära. När jag bytte skola till andra klass var det något som lyste med sin närvaro: mitt tuffa språk. Det gick inte för sig. Där, i den gamla skolan, där jag svor, satt jag bredvid Sten. Han slog mig alltid i ryggen, hårda slag när fröken vände ryggen till. Men fröken var snäll, menade inte illa med att inte se, fast jag förstod inte hur hon kunde vara så blind. Fröken såg aldrig någonting. Barn vet hur de skall göra för att inte bli sedda och de tjallar inte. Jag tryckte in tårarna, svalde hårt och höll ut, tog emot slagen, sa ingenting. Jag pratade med brytning, det gick inte att prata högt. Min bästa vän var Åsa. Hennes föräldrar ville inte att hon skulle leka med en utlänning, så vi lekte i smyg. Träffades på gården med våra dockor, kramades och älskade varandra som flickor gör. Hennes föräldrar hade problem med spriten, jag tror att Åsa blev slagen och fick höra skällsord och fick alldeles för lite mat hemma. För mig var hon en ängel. Hon såg mig, den jag var, inte den andra trodde att jag var, en utlänning.

Även idag, trots att jag är snart femtio, och har varit svensk i över fyrtiofem år, vet jag inte vem jag är etniskt sett. Mina förfäder är från centraleuropa, vissa arbetade och levde åratal i forna tsarryssland, och jag vet att det är viktigt att veta vem man är och vart man kommer ifrån för att kunna definiera sig själv. Men i grund och botten, på djupet, bortsett från språket och hela ballasten av arv, släkt, färg och så vidare, så är jag ju Lucie, en knippe neuroner, kött och blod. Ganska snäll, kan många språk och försöker passa in och spela mitt eget spel så gott det går.

En jävla utlänning.

En pojkes värld och min

Han älskar att jobba med mobilkameran. Ett enkelt medel att föreviga livet och världen med, för den korta stund jag bestämmer att behålla hans reportage i cyberminnet. Han söker objekt och beundrar sina bilder, alternativt filmsnuttar. Skiljer sig inte nämnvärt från de äldres behov att hänga på Facebook och kolla på sina egna uppdateringar, sina egna bilder, sina egna inlägg. Vi är fascinerade av oss själva och vet att den mesta uppmärksamhet får vi också från denna person. Vi är fast i vår egen kropp och själ och vet att älska eller hata den. Barnen speglar den vuxna världen i sin fantasivärld och ofta flyter de samman.

Things You Can Tell Just By Looking At Her

Den här filmen såg jag för flera år sedan, senast nu i tjeckisk version i helgen. Glenn Close briljerar liskom Holly Hunt, nåväl de bästa skådespelarna finns med. Kunde inte slita mig från filmduken. Har alltid sett filmen ensam och har velat ha det så.