Varje söndag när jag sitter i kyrkbänken eller står längst bak, vilken är vanligare, eftersom sexåringen inte orkar igenom barnmässan utan att göra sig hörd, funderar jag på allt det jag inte kan när jag sitter eller står någonstans hemma. Det är inte samma sak, kan inte vara samma sak. Och varje söndag försöker jag förstå rebellen jag tror på. Fångar små glimtar av det jag önskar förstå. Liksom skrivandet. Meningar som fastnar i huvudet, återkommer då och då; några hamnar på papper, andra fladdrar bort med glömskan, förloras i meandrar av annat som tränger sig förbi. Undanflykter och ro till att skriva är det jag har och saknar. Språket är som det är, enda problemet är vilket. Trots att valet är begränsat, är det traumatiskt. Varken det ena eller det andra är perfekt. Det har jag lärt mig, accepterar faktumet ödmjukt, men ofta förbannad och frustrerad. Perfektionismens låga brinner klart hela tiden. Men även en persisk matta har en felknuten knut för att anden skall kunna färdas fritt. Ingen vill att jag skall vara perfekt, utom den inre rösten som är som en piska, stenhård och obönhörlig. Var kommer den ifrån?
Lucie, det är som du säger "även en persisk matta har en felknuten knut" men ofta finns det bara en i sitt slag (den är unik) trots knutar. Missförstå mig inte! Skulle det inte vara bättre att hellre försöka ta fram det annorlunda, speciella 'optimala för dig' än det perfekta? Och förresten vad betyder perfekt för dig?
SvaraRaderaEva, du har helt rätt. Perfektionisten är någon som följer mig sedan länge, länge. Hen betraktar mig, dömer mig, plågar och driver mig. Trots att jag är medveten om att vara perfekt är i princip omöjligt, omges vi konstant av detta koncept (och det tar sig finansiella uttryck) vilket gör det svårt att värja sig. Det jag söker är att vara trygg i mig själv - inte självsäkerhet och självkänsla där man utgår ifrån kontrasten gentemot en annan. Det optimala för mig är att bli förankrad i mig själv, fast det finns moment då man som människa tvivlar, faller, söker på nytt. Egentligen önskar jag medvetet "döda" perfektionisten som har förorsakat mig mycket vånda och. Att vara annorlunda och speciell har för mig ofta betytt att fylla termen perfekt.
SvaraRaderaLucie, jag gick tillbaka hit för att läsa om det du har skrivit. Så bra sagt! Vi kanske får möjlighet att fortsätta och prata om 'perfektionisten' och vad det innebär att 'vara perfekt' längre fram.
SvaraRaderaGärna! Tänk att jag skrev ett nästintill "perfekt" första svar, som försvann med ett klick när jag reagerade runt midnatt. Frustrerad skrev jag ett nytt svar, sökte orden, förbannad. Det är i dessa stunder som man önskar att man skrev med en penna i handen, eller en skrivmaskin. Fast möjligheten att kunna reagera omedelbart är ändå fascinerande och överväger de ibland förlorade orden. Vi fortsätter!
Radera