Myllan den fina

Farbror - trädgårdsmästare och trädgårdsarkitekt. Mor - agronom. Hela släkten bakåt i leden på moderns sida med fötterna förankrade i jorden. Kanske är det den myllan som tränger fram genom porerna nu. Orkar inte läsa om allt som inte fungerar i världen. När jag ser ut genom fönstret finns där en brusten trädgård, bitarna håller den ändå levande. Gräset gror, valnötsträdet, så vanligt i Prag, står skevt och krokigt, någon har stöttat den men en kraftig planka. Bredvid den syns en späd stam, utan oro och ångest har den hittat vägen till ljuset.  Försöker se paralleller men det går trögt. Människan skapar skada och misär samtidigt som hon ger liv. Denna kontrast kan göra mig vansinnig. "Till guds avbild". Försöker tänka i kortare banor och planterar pelargoner, lobelior och fuchsia som jag handlat hos en lokal trädgårdshandel (tanken slår mig omedelbart om de säljer plantor från någon storhandel eller växter kärleksfullt omhändertagna i ett drivhus av en helt vanlig trädgårdsmästare.) Det är säkrare att skriva om det som växer organiskt än om den ekonomiska krisen.

Kulturen gör mig matt. Så lite är genuint. Som myllan (som man rotar i bara handen med och aldrig blir skitig av. Bara lycklig).