Allt eftersom tiden lider, alltmer tid jag tillbringar med min åldrande mor och svärmor inser jag livets skörhet och lineära gång. Det gör ju alla som på något sätt umgås med äldre människor - som man gjorde förr i tiden, då man levde mer "på varandra" som man säger här i Tjeckien. Detta hade att göra med bristen på utrymme i största allmänhet men också med faktumet att familjer och vänner levde nära inpå varandra och i nästan ohälsosam symbios i princip till järnridåns fall. Detta hade att göra med tillit, förtröstan och försörjning - allt detta var en livsnödvändighet. Tajta familjeband innebar och gav möjlighet till att leva ett lugnare och rikare emotionellt liv. Det materiella var ju ofta lidande så tillvida att man inte hade rätt klasstillhörighet. Prestige och pengar fick ge vika för umgänge och starka vänskapsband. Utan dem blev livet bara en kamp om överlevnad.
Ibland ter det sig - i frihetens era - som att vi i väst kämpar för överlevnad trots att vi har det så gott ställt. Den eviga debatten om någon sorst livspussel, som att livet är en maratonlöpning eller tävling med mål - att vaddå? Komma först? Själv har jag grunnat över detta ganska ordentligt de senaste två åren här i Prag. Duktig i skolan, duktig i jobbet - men ändock har jag ofta fått ta många sparkar, och ordentliga såna. Jag har sedan valt att välja mina strider men hamnar ofta i dem omedvetet. Jag utmanar helst ingen längre utan vill vara rådgivare och medlare.
Och tiden går. Barnen blir större, påverkas av varje steg föräldrarna tar, hänger på läpparna och tar in varje ord som uttalas kring matbordet för att sedan använda det vid något oanat tillfälle. Vi har alla en egen väg att vandra, den vi måste finna själva, staka ut själva och med hjälp av andra för annars är vi inte människor. Men som jag skrivit tidigare, livet är inte något pussel där man får bitarna på plats. Hellre då en väg med allt som man passerar, ser, upplever och missar. Smal och bred, krokig och rak, med eller utan hinder. Min väg är en skogsstig, med mjuk trampad mark, rötter och mossa, blåbärsris och granbarr. Med många dofter och varm luft som smeker mina bara armar. Lite blå himmel och luddiga vita moln skönjer jag mellan trädkronorna. Jag har aldrig färdats på en motorväg i Ferrari. Fast inte har jag sökt upp en sådan heller. Min stig har varit densamma i över fyrtio år.
Ibland ter det sig - i frihetens era - som att vi i väst kämpar för överlevnad trots att vi har det så gott ställt. Den eviga debatten om någon sorst livspussel, som att livet är en maratonlöpning eller tävling med mål - att vaddå? Komma först? Själv har jag grunnat över detta ganska ordentligt de senaste två åren här i Prag. Duktig i skolan, duktig i jobbet - men ändock har jag ofta fått ta många sparkar, och ordentliga såna. Jag har sedan valt att välja mina strider men hamnar ofta i dem omedvetet. Jag utmanar helst ingen längre utan vill vara rådgivare och medlare.
Och tiden går. Barnen blir större, påverkas av varje steg föräldrarna tar, hänger på läpparna och tar in varje ord som uttalas kring matbordet för att sedan använda det vid något oanat tillfälle. Vi har alla en egen väg att vandra, den vi måste finna själva, staka ut själva och med hjälp av andra för annars är vi inte människor. Men som jag skrivit tidigare, livet är inte något pussel där man får bitarna på plats. Hellre då en väg med allt som man passerar, ser, upplever och missar. Smal och bred, krokig och rak, med eller utan hinder. Min väg är en skogsstig, med mjuk trampad mark, rötter och mossa, blåbärsris och granbarr. Med många dofter och varm luft som smeker mina bara armar. Lite blå himmel och luddiga vita moln skönjer jag mellan trädkronorna. Jag har aldrig färdats på en motorväg i Ferrari. Fast inte har jag sökt upp en sådan heller. Min stig har varit densamma i över fyrtio år.
