Mamma minns hur de tyska soldaterna febrilt försökte ta sig tillbaka till sitt hemland, när slutet på kriget var uppenbart. Befolkningen ändrade riktning på vägskyltar så att soldaterna åkte i cirklar, tre fyra gånger genom samma lilla stad innan de kanske till slut kom på rätt väg. Tragiska historier finns det alltför många av. En tysk kvinna som sköt sig själv och sina två barn i grannbyn. Hennes man var tjeck men hon var rädd för att drabbas av grannars vrede. Mamma berättar och jag ser henne som elvaårig flicka, som tar in alla intryck, och hur de stannat med henne ett helt liv. Vi är som enorma klippböcker, där bilder, filmsnuttar och ord medvetet och omedvetet fastnar: när skeendet omkring oss är någorlunda "normalt" så är vår bok mestadels harmonisk, bitvis jobbig att ta sig igenom, men ändå levnadsvärd. Igår stod allehanda politiker, män, på olika torg och platser, och med grava stämmor framförde de tal om krigets fasor och vedermödor. Jag undrar vem som lyssnar. Det som snuddar vid vårt eget liv, det kan vi förstå. Endast levande generationers vittnesmål kan vi absorbera och reagera på. Allt annat blir till historia som arkiveras, etiketteras och förvaras i dammiga skåp. Så är det bara. Tills vi själva blir till damm.
Som konstnären och skulptören Kurt Gebauer uttryckte det: vi är däggdjur för vilka det är normalt att sova mycket, äta regelbundet, leka och röra på sig - men också bara slappa. Det skulle räcka med att jobba 10-20 procent av vår tid och ägna återstoden åt andra människor, åt projekt som har mening för vår omgivning och för vår värld. Kulturen då? När människan upphör att uppskatta och erfara kultur blir hon en aggressiv och destruktiv varelse. Förklara för mig, någon ekonom, varför jag måste ha en t-shirt för 60 kronor till priset av att kvinnor i Bangladesh lever som slavar och dör som ohyra i dammet av ruiner. Det är en ny form av brutal krigsföring. En levnadskultur och kunnande har decimerats - med optimalisering som mål - till rått utnyttjande, aggressiv kapitalism i dess uslaste form. Och vi är alla delaktiga i denna kedja i någon form, vare sig vi vill det eller inte. Som människosläkte, helt enkelt. Som till slut ändå blir till damm.
Som konstnären och skulptören Kurt Gebauer uttryckte det: vi är däggdjur för vilka det är normalt att sova mycket, äta regelbundet, leka och röra på sig - men också bara slappa. Det skulle räcka med att jobba 10-20 procent av vår tid och ägna återstoden åt andra människor, åt projekt som har mening för vår omgivning och för vår värld. Kulturen då? När människan upphör att uppskatta och erfara kultur blir hon en aggressiv och destruktiv varelse. Förklara för mig, någon ekonom, varför jag måste ha en t-shirt för 60 kronor till priset av att kvinnor i Bangladesh lever som slavar och dör som ohyra i dammet av ruiner. Det är en ny form av brutal krigsföring. En levnadskultur och kunnande har decimerats - med optimalisering som mål - till rått utnyttjande, aggressiv kapitalism i dess uslaste form. Och vi är alla delaktiga i denna kedja i någon form, vare sig vi vill det eller inte. Som människosläkte, helt enkelt. Som till slut ändå blir till damm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar