Sitter i ett hus designat av Pavel Janak

Jag ska ladda upp lite bilder på det här fantastiska huset som saknar like i världen. Alla små detaljer i de långa korridorerna - vattenfontäner för tjänstemännen - rymliga, ljusa kontor. Har genomgått faser av mer eller mindre okänslig rekonstruktion. Den gröna färgen på väggarna får mig att må illa varje morgon. Tror nog att Janak valt en annan kulör. Janak fortsatte efter Joze Plecnik att ändra Pragborgens utseende men åtog sig andra viktiga uppdrag, varav ett blev att göra en tillbyggnad på tjeckiska UD. I år är det 130 år sedan Janak föddes. Men mer modern än någonsin.

GRAHAM GREENE - MONSIGNOR QUIXOTE

It´s odd, he thought, [...] how sharing a sense of doubt can bring men together perhaps even more than sharing a faith. The believer will fight another believer over a shade of difference; the doubter fights only with himself.

(Chapter IV)

Att tämja ett odjur

Dagens hemresa var säkert lyckad för mina medresenärer som kunde skratta gott på min bekostnad. Femåringen Sebastian tog ut all sin lilla-stora trötthet på mig och på storebror som var med och hämtade på dagis. Tunnelbanevagnen var så tyst att man kunde höra en knappnål falla: nu ska vi se hur morsan fixar den här situationen. Ungen skriker och gapar för full hals: "Jag vill sitta, jag vill sittaaaaaa!". Dundret från hjulen mot spåren bleknar i jämförelse med alla decibel han pressar fram. Storebror skäms, viskar högt: "Gör något mamma!" Jag är som fastspikad, betraktar scenen med ryggen och vill bli liten som Teskedsgumman. Men jag är fortfarande stor och borde veta vad jag ska göra. Men orken att driva igenom min vilja har ebbat ut. Jag låter honom väsnas till medpassagerarnas förtret och (skade)glädje. Tills halva vagnen brister ut i skratt då Sebastian ropar: "Jag ville aldrig ha en sån här knasig familj! "En äldre dam erbjuder sig att han får följa med henne hem. Han vägrar absolut och blir alldeles rosenrasande. Vagnen skrattar igen. Och så håller det på tills slutstationen. Då slappnar han av. Sista biten hem är lugn och fin och hur gullig som helst. Det finns inga handböcker hur man tämjer en vilde. En kram och karamell räcker när det lilla monstret har så bestämt.

Drake och drakens år!

Eftersom jag är drake är det enkelt att räkna ut när jag föddes. Min förstfödde son är också drake, också lätt att räkna ut när han föddes. I Kina är man väldigt diplomatisk vad som gäller ålder, det räcker med att säga i vilket tecken man är född och så vet man. Jag är stolt över att vara drake. Och vet att det här året kommer inte bli som vilket år som helst. Det kommer att vara laddat och fullspäckat med händelser och känslor och lyckan att få lära mig något nytt varje dag är värt att leva för. Varje dag.

Varje dag en ny början

Har funderat på att varje morgon ÄR verkligen en ny dag. Som man kan göra vad man vill med, se på saker och ting från ett helt nytt perspektiv, ta in intryck på ett nytt sätt. Men vad jag vet är att för detta krävs kontakt med en annan människa. Sällan sker någonting av sig självt. Alla dessa självhjälp böcker, som hjälper den som ger ut den, är egentligen väldigt lite värda utan en mänsklig kommentar eller faktor. Kontakten skinn mot skinn, eller öga mot öga, tvingar en att konfrontera sitt eget perspektiv. Det är inte förrän detta möte sker som något verkligen kan hända. Kanske finns det då verkligen något gudomligt i var och en av oss, som gör att vi kan hjälpa en annan med vår närvaro. För vad som är vetenskapligt bevisat - och det tycker jag är en av de största upptäckterna - att människan vissnar och dör i brist på fysisk kontakt och närvaro. Vi är skapade till att umgås med varandra, att vara nära varandra. Egentligen är det ju så enkelt, men vi gör det så svårt för oss. Hittar på skäl att inte tycka om, att undvika, att till och med hata - någon. Att försöka, varje morgon när man vaknar och slår upp ögonen, fortfarande i den varma sängen, försöka sprida värme och mänsklig närvaro - utöver det dagliga jobb man måste utföra. Det är inte svårt, men i början kräver det lite ansträngning. Häromdagen var jag kallad till en chef för att få information om min anställning. Jag fick gå genom tre dörrar innan jag kom fram till hennes arbetsbord. Den överliggande känslan var spänd och kylig, rummet odekorerat och kallt. Allt för att man skall tillbringa så lite tid som möjligt i detta utrymme. Men jag tog in chefen i mitt sinne som en varm och känslig människa; mötet blev visserligen kort, men vänligt, och jag fick veta det jag ville och lite mer därutöver. I min tankebana skulle hon vara toppen. Det blev så. Kanske lyckas man inte alltid, men att försöka se på situationen från "den andres sida" utan vapen i handen. Vi går alltid på möten beväpnade med ord och pappersmaterial. Men det vi verkligen kan ta till mötet är vårt öppna sinne. Vad som sedan händer kan bli en överraskning. 

GOTT NYTT ÅR!

Varje dag är en ny början, men det är lättare när den första dagen ett på det nya året visar sin siffra. Man tror att det är mer berättigat och belagt att ta itu med ett och annat som legat och multnat i hörnen i ens kropp och själ. Det är alltså NU det är dags att ta tag i det egna livet, att leva sitt liv med ett öppet hjärta och stort leende på läpparna. Varje dag som är här är en gåva och att se till att leva varje dag som vore det den sista. Det önskar jag mig själv. Let´s go!