Dagens hemresa var säkert lyckad för mina medresenärer som kunde skratta gott på min bekostnad. Femåringen Sebastian tog ut all sin lilla-stora trötthet på mig och på storebror som var med och hämtade på dagis. Tunnelbanevagnen var så tyst att man kunde höra en knappnål falla: nu ska vi se hur morsan fixar den här situationen. Ungen skriker och gapar för full hals: "Jag vill sitta, jag vill sittaaaaaa!". Dundret från hjulen mot spåren bleknar i jämförelse med alla decibel han pressar fram. Storebror skäms, viskar högt: "Gör något mamma!" Jag är som fastspikad, betraktar scenen med ryggen och vill bli liten som Teskedsgumman. Men jag är fortfarande stor och borde veta vad jag ska göra. Men orken att driva igenom min vilja har ebbat ut. Jag låter honom väsnas till medpassagerarnas förtret och (skade)glädje. Tills halva vagnen brister ut i skratt då Sebastian ropar: "Jag ville aldrig ha en sån här knasig familj! "En äldre dam erbjuder sig att han får följa med henne hem. Han vägrar absolut och blir alldeles rosenrasande. Vagnen skrattar igen. Och så håller det på tills slutstationen. Då slappnar han av. Sista biten hem är lugn och fin och hur gullig som helst. Det finns inga handböcker hur man tämjer en vilde. En kram och karamell räcker när det lilla monstret har så bestämt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar