Funderar och glömmer

Har äntligen, sedan min andra son föddes 2007, läst en bok från pärm till pärm på mindre än fem dagar. En bedrift faktiskt. Men så var det en bok av Nick Hornby, som jag gillar. har läst en novell tidigare, som jag tyckte om då med. Den här gången blev det en novell från 1993, About A Boy. Charmig och mycket läsbar. Läser på originalspråk, det finns inget pretentiöst bakom det, men försöker göra det så ofta jag kan för att underhålla mina språkkunskaper och för att komma in i boken ordentligt. Jag kan mentaliteten och jag älskar engelskan. Det var kärlek från första början, i tredje klass. Då sjöng vi: "How much is that doggy in the window?", som var både löjlig och rolig. Läraren hade en stor bandspelare för ljudband - en magnetofon? då vi lyssnade och drömde oss bort, medan läraren lyssnade spänt och såg till att vi gjorde detsamma. Engelska lektionerna var toppen, jag gjorde färdigt arbetsboken redan första månaden och satt sedan och hade ganska tråkigt. Hjälpte långsammare kompisar och pluggade glosor. Var är du min barndom? Är det verkligen så länge sen? Konstigt att känna så när man har en vild och galen fyraåring hemma. När barnen sover kan jag få känna mig som en snart femtioåring. Hmm inte riktigt än, tre år kvar! 

Sömnlös i vargtimmarna

Har följt det tragiska som hänt i Norge. Har funderat över det som får en människa att gå över kant, att förlora greppet. Men då är man helt enkelt inte fullt normal, utan behöver hjälp mycket tidigt. Men det är offren och deras föräldrar som mina tankar går till. Att en sådan banalitet som att skriva en banal blogg är lyx. Att vakna och fixa sig en kopp kaffe är lyx. Att fundera vad man skall göra med sina barn på morgonen är lyx. Att leva är lyx. Att leva är nåd och en gåva. Mina tankar går till dem som lider och upplevt helvetet bara några steg ifrån mig.

Oväntad paus

Vår gamla router eller vårt gamla modem spårade ur och vi blev utan internet i över en vecka. Egentligen ingenting att vara stressad över, när man ändå har ett minimalt arbetsliv för tillfället. De personer jag ville se har jag nu lyckats träffa, fastän det är juli månad. Ska bli intressant att se vad det blir av allt det här. Förra veckan tillbringade vi - hela familjen vill säga - i vårt hus i Bechyne. Jag ville skicka fotografier och klistra dem på bloggen, men min Iphone är för tillfället ur funktion och går inte att använda här. Vill inte förklara just nu eftersom det känns jobbigt att vara utan den, har blivit som en god vän. Absurt egentligen. Att bli fäst vid en pryl. Men jag har vant mig vid min samsung. Dock saknar den känslan av gedigenhet. Veckan i Bechyne handlade om att få igång huset, se över det som går att se över. Trädgården har vi inte gett oss i kast med, det är en skrämmande uppgift som jag inte vill tänka på just nu. Vart jag än vänder blicken ser jag en massa uppgifter som jag borde ge mig i kast med, och det är överväldingande d a g l i g e n. Lägg därtill min fyraårige son som skriker "mamma, mamma" - alltid två gånger, innan han får ett svar ifrån mig. Jag borde räkna hur många gånger han skriker dessa två ord varje dag. Idag var vi på Prags ZOO. Jag skriver mer om detta imorgon. Pingvinerna var charmiga och det var alldeles smockfullt med folk och hett hett hett.

Ett leende

Kan folk inte le i det här landet? Ja, det kostar nog för mycket att visa vänlighet och den ljusare sidan av sig själv. Idag hade jag en blandad dag av OK och dålilg, eller mindre bra. Jag undviker den biten. Mina två barn var som vilddjur, och jag som tämjare av vildmarken. Igår skrek jag och var ganska odräglig mamma, mina nerver brast och jag med. För övrigt: av femtio lådor har vi femton kvar att tömma.Eftersom huset vi bor i har flera våningar är det positiva att jag springer upp och ner ett femtiotal gånger per dag. Min förhoppning är åter att komma i form. Imorgon skall jag spela in ett progam för tjeckisk TV om kvinnor och mödraskap, föräldraledighet och hur den tjeckiska kvinnan/mannen står sig i jämförelse med sina likar i EU. Jämfört med Sverige. Det är inget positivt konstaterande, För mig, som aldrig har tagit ut någon föräldraledighet är det absurt dubbelt upp. För jobbets skull har jag offrat en hel del - tid med mina barn, framför allt - och kan bara säga att jag har klarat av det. Till vilket pris är en annan fråga. Det skall bli intressant att se hur programmet i TV kommer att te sig till slut. Mitt hopp går till den nya generationen i det här landet, till dem som inte upplevt kommuismen och dess efffekter. De upplever visserligen bi-effekterna men på ett drägligt sätt.

Fixa Iphone

Simkortet till min Iphone lyckades inte konfigureras, så nu står jag utan kontakt till världen och känner mig utestängd från världen och ganska förbannad. Hoppas kunna meddela alla mina nära och kära om hur jag kan nås s n a r t.

Högvarv

Tittade på några av mina favoritpersoners bloggar i Sverige. En av de smartaste är Katarzyna Tubylewicz. Borde kommentera det utförligare men titta på hennes blogg så förstår ni. Undrar hur hon hinner... Det finns andra som jag beundrar, oftast är det kvinnor i liknande roll som min egen, men inte nödvändigtvis. Jag undrar vad jag gjorde med all fria tid under studentåren egentligen. Jag pluggade för mycket, tror jag. Snälla flickor får ändå aldrig drömjobbet och kommer kanske inte ens till  himlen. Nä, nog hade jag det bra ändå, men kanske var jag mycket hemifrån. Flyttade till Frankrike när jag var tjugo och sedan dess har jag egentligen inte bott hemma. Att bo utanför sitt skal, sitt bo, är en mycket djup och intensiv upplevelse, om man låter sig omfamnas av allt det nya - då menar jag språk, mat, kultur, vänner, festligheter, allt. Att inte kunna skämta obehindrat, att inte kunna föra en intelligent diskussion för att man saknar de rätta orden. Allt det där som gör att man känner sig utanför. Utanförskapet ligger mig varmt om hjärtat, samtidigt som jag älskar att vara med människor. Jag har glömt bort alla dessa gamla känslor, förenade med att vara utanför, men jag inser nu, när jag sitter här i Prag, att jag förstår vad Pragborna säger, och inte bara det, utan naturligtvis hela den mentala biten. När expediten är otrevlig i kassan tar jag det inte personligt utan låter det glida ner som vore jag en teflonpanna. När föraren bakom mig pressar mig nästan av vägen ser jag hans frustration - det är ALLTID en man - och lilla lilla ego bara glida förbi. Och jag inser att jag lever bredvid, inte i, för jag kommenterar och har alldeles för många åsikter om allt och alla. Eller kanske är det just tvärtom?

Körkort, simkort, busskort

Simkortet är ett simcard för mobilen, men det rimmade så trevligt. Klarade av allt detta idag i Prag, tillsammans med min fyraårige son. Det var en stor upplevelse, och jag avslutade mina ärenden hastigt när han ropade "mamma har snopp" över hela telefonaffären. Väl ute var han hur snäll som helst. Smarta kids, men det är nog även lite av svensk uppfostran i det här. När fyraåringen frågade expediten vad han hette kunde han inte svara. Det tog minst tre frågor innan jag fick läsa av brickan från hans skjorta och tala om det för min son. Folk är liksom inte vana att kommunicera naturligt eller normalt med små barn. Det gör man när de fyller tjugo. Men då är det ju lite sent. Undrar vad som kommer att hända med hans svenska, men nu gäller det att jag jobbar på det, dvs att prata, prata, prata.

Anders morgongympa

Helt klart skönaste killen på länge. Brukar titta på Bollibompa nu från Prag på min dator och zooma in Anders och morgongympan. Skönare och coolare kille, roligare, får man leta efter! Jag både skrattar och charmas av hans totala inlevelse för det han gör och så är han ju gullig dessutom! Mmmm, båda mina killar gillar gympan skarpt. Go Anders go!

Samlare eller hamster

Efter fem år har man samlat på sig ett och annat - men inte jag, min man! Jag har sedan långt tillbaka - studentåren då jag reste Frankrike och USA - svurit att inte bli slav under mina ägodelar. Eftersom jag flyttar så ofta grips jag av panik och ångest då ordet flyttlåda kommer på tal. Detta hindrar dock inte min man, som är fotograf, att gå igång på kameror, fotoböcker, och allt annat han fascineras av på sina resor som masker, dolkar, tyger, marionetter, etc etc som inte går att inte köpa någon annanstans, naturligtvis. Eftersom film är en annan stor passion har vi ett mindre filmotek hemma samt skulle kunna öppna en affär med CD skivor. Nu elimineras det. Förra sommaren rensade jag hus och lägenhet på annan adress - jag börjar bli höjdare på det här området. Men det är inte längre en favoritsysselsättning. Jag är varken samlare eller hamster, det är helt klart.

Prag here I am

Vi anlände något försenade till Prag igår kväll. En vän hämtade oss på flygplatsen, vilket var lyx efter strapatsen med två barn. Förr brukade lunchen hamna i mitt knä och hår, nu är det snäppet bättre, den hamnar i barnets knä. Somnade enormt utmattad. Barnen grät en skvätt, saknade lägenheten, mormor och dagis samt kompisar i denna ordning och oordning. Första natten i främmande sängar. Ute är det varmt och hett, det går knappt att göra någonting, men vi lyckas att köra tre vändor med fotografier, böcker och diverse annat till en atelje. Jag är slut även denna kväll, minst sagt, och saknar vänlighet, ett leende på gatan och svensk sommar. Hemlängtan... Saknar mina vänner.

Hett och flyttlådor

Idag är en riktig sommardag, då termometern stiger till oanade temperaturer även för Sverige. I Tjeckien är 30 plus normala sommarsiffror. Ingenting jag tycker om egentligen, å andra sidan bättre än trettio minus. Man är aldrig nöjd. Dagens huvudaktivitet har varit att packa, något jag stod ut med i någon timme, men har snarare stirrat på högar av leksaker och undrat varför jag inte klämde ner den där enorma bilen och flerfaldiga nallefamiljen i flyttbilen. De sista bitarna som skall samlas ihop är mest påfrestande. Favoriter blandas med skräp och hamnar till sist allesammans i resväskan. Jag försöker att inte förfasa mig redan nu över uppackningen i Prag på lördag morgon. Det blir cirka femtio flyttlådor att gräva sig igenom. Istället försöker jag med all kraft jag har kvar att njuta av de sista timmarna i Stockholm. Att leva i nuet är en livsläxa svår att lära svår att ta in. Undrar vilken låda som kommer bli den första jag packar upp...

Varför fondvägg?

Blått är favoritfärgen, som tillsammans med grått och lila gör mig tillfreds. Vitt kan det bli för mycket av - blir lätt fullkomligt ointressant. Det är dock nästan obligatoriskt om man har konst på väggarna. Konst trivs inte på en fondvägg, det är jag helt övertygad om. Fondväggen tar död på kreativiteten tillsammans med alla förtryckta "tavlor" på diverse inredgningssajter och butiker. Tror man att man saknar konstärlig ådra kan man gå och spana på något renommerat galleri eller museum eller rota i antikvitetsaffärer och gå på loppis. Allt är mer levande än en död fondvägg. 

San Diego Valencia

Ödets ironi att min bror efter tjugo år flyttat från USA till Europa. Precis för tjugo år sedan flyttade jag från USA till Europa. Går livet i cykler?

Nedräkning

De sista dagarna i Stockholm innan resan till Prag tillbringar jag med att ta farväl av goda vänner. Det är egentligen inte den mest lustfyllda akvitivet man kan tänka sig, eftersom man blir påmind om tiden som rusat förbi och som nu lineärt "tagit slut". Man äter god mat, dricker gott vin tillsammans, och önskar att tiden kunde vara längre, att den skulle bli tänjbar, just då i alla fall. Nu senast hade jag ett par sådana härliga seanser. Den ena med tre unga kvinnor, som påminde om hur mycket jag själv varit igenom de senaste tjugo åren, och samtidigt om hur smarta, trevliga och drifitga de själva är. Och att de accepterat mig in i sitt ungdomliga sällskap. Jag känner mig ofta ålderslös, eller utan siffra vid min person. Snarare känner jag mig fylld av erfarenheter som gör mig säkrare och bekvämare i mitt eget jag. Men det är väl normalt i den här åldern! Det är som att sitta mitt i en roman eller novell kanske, när man sitter och pratar, ohämmat och obundet till någon arbetsposition. Man öppnar sig som en snäcka, sakta, och låter förnimma pärlan där inne. Snart inser man att alla besitter en sådan juvel, och när människan delar med sig blir det en stark upplevelse. En sådan som kan ändra hur man ser på saker och ting som man hittills tagit för givet, kanske.

Ny start

Min första dag utan arbete var igår. Den var så hektisk, att jag inte alls kände mig arbetslös. Idag var lugnet slående och jag kom för mig att kontrollera passen i resväskan. Upptäckte att jag skickat dem i en flyttlåda till Prag förra veckan. Två pass hittade jag, men ett måste ordnas. Lugnt, en vecka till avresa. Kvällen avslutade jag med att sätta mig i badkaret i underkläderna. Är nog lite trött trots allt. Det finns mycket att skriva om och det kommer att ske här. HÄR. Min gamla blogg kommer jag att avsluta, så alla gamla läsare får se hit och de nya hittar nog vägen till endast det bästa som är gott nog för mig!