Bejrut - dag 19

Har ätit lunch hos Eliah som har ett litet kafé på hörnet, precis på halva vägen mellan ambassaden och mataffären. Han hade öppet en kväll när jag och Sebastian var på väg hem med en lätt matkasse i handen. "Bonsoir Madame", hördes inifrån kaféet som är cca 3x3 meter i storlek men har en desto större uteterass. "Bonsoir Monsieur", svarade jag. "Voulez vous prendre un café?", lät det från det mörka kaféet. "Oui, pourquoi pas?!", svarade jag lätt nervös, men Sebastian höll mig lätt i handen. Vi satte oss ner på en klassisk plaststol, som finns över hela världens uteplatser, och inväntade servering. Eliah, en rund, kortvuxen man i sextioårsåldern kom med en minimugg med starkt, hett kaffe åt mig och en juice åt sonen. Vi satt över en timme och konverserade och jag hann dricka ett eller två glas whisky. Till slut bestämde Sebastian att det var dags att ge sig av, klockan närmade sig åtta och det var naturligtvis redan becksvart ute. Cikadorna hade tystnat, kanske.

"Venez dejeunder samedi!", ropade Eliah efter oss. Klart att vi gjorde det idag.

Nu bär det av till Bejrut

Imorgon hämtar de lådorna som skall följa med oss till det nya hemmet i Bejrut och sedan flyger jag och Sebastian till skeendets centrum. Nn ny etapp i livet börjar - med Guds hjälp skall det nog gå bra, men en mer förväntansfull och nervös liten människa får man leta efter ikväll.

De sista två månaderna har varit hektiska och den ena dagen har inte varit den andra lik. Det blev ingen riktig semester men snarare en mental och fysisk kamps har markerat dessa varma månader. Fastän det är mitt val och min strävan som har tagit mig ända hit så har tiden av förberedelser varit en enorm press. Min man och äldre son stannar i Prag och det är en del av historien som börjar här och nu.

Var och en bär av till sin nya plats i livet, men ändå kommer de vara bundna till varandra.