Ambassadörer och Tjeckiska centrets direktörer i Prag

Alla finns de i Prag denna vecka. Jag vågar inte kommentera eftersom jag inte träffat någon ännu, men det väntar mig på torsdag kväll. Har vant mig vid att leva ett liv utan jobb och måsten, de måsten jag gör väljer jag själv. Efter tjugo år av stämplande är det faktiskt en lättnad att inte behöva göra något för någon annan än för mig själv.

Uteliv i sensommaren

Om jag förmodade att denna vecka skulle bli i intellektets tecken så hade jag nog fel. Men å andra sidan, när man arbetar med att beskära träd krävs maximal skärpa och spända nerver när man står på stegens högsta pinne balanserande en såg i ena handen och den andra handen på stegen. Jag överlät det mesta av sågandet åt Tomas, höjder är inte riktigt min grej. Jag höll mig på marken och byggde en koja åt Sebastian som tillbringade timmar bland fallna löv och grenar. Skönt, vi visste inte av honom och han tog en behövlig paus från sina föräldrar. Nu är det bara två dagar kvar till första dagen på förskolan. Det är kanske mer spännande för föräldrarna hur allt skall gå. En gammal anrik förskola för Prags barn med föräldrar i skådespelar, film och konstbranschen. Och till detta en övrig mix av nationaliteter och individer i en lagom stor förskola. Jag försöker att inte vara nervös, men den första dagen kommer att vara en utmaning för oss alla...

Lugnet har lagt sig

Taket är målat, staketet och grinden är målade och nu skall träden beskäras. Snart kommer åskan igen. Nästa vecka blir allting mer intellektuellt, nu är det fysiskt arbete som gäller. Men det är som det skall vara, kroppen måste få arbeta. Men jag följer alla aktualiteter på webben eller radion - BBC kan bli lite småtråkig ibland, så det blir Sveriges Radio då jag hinner.

Tillökning i familjen

Vi har blivit med två små underbara marsvin idag. Två pojkar - en släthårig brunsvart och ett virvelmarsvin i tonerna vitt, svart och brunt. Den första är pigg och snabb den andra matglad och seg. Precis som våra pojkar. Och båda har valt rätt efter sin egen personlighet.

Heta dagar inte bara på taket

Termometern visade på trettiofyra grader i skuggan igår. Vi befinner oss i Prag. Ni kan nog föreställa er hur atmosfären var i innerstan, på Vaclavplatsen. Vid såna tillfällen låter Prags stad vattenbilar köra runt genom stadens gator sprutandes vatten på den osande asfalten och på överhettade turister och lokalbefolkningen. Glassen går åt som smör och ölkonsumtionen stiger. Mitt i hettan fick jag veta att Sebastian fått plats på en perfekt förskola. Efter att ha ringt runt till alla bekanta - ingen i min ålder har ett förskolebarn - fick jag äntligen napp. Ett par föräldrar sade upp sin plats som de fått för att de skulle bli stationerade i Wien några år. Nästa vecka den 1 september är det skolstart, nyheten kunde inte ha kommit vid en lämpligare tidpunkt. Jag kom hem utmattad på kvällen, efter ett besök på förskolan och med ansökningsformulär i handen. Framför mig tronade vårt garage tak, som borde ha målats för fem år sedan. Taken är på cca 80 kvadratmeter och när solen låg lågt och innan det hann gå ner målade vi en första omgång med min mamma. På natten kom åskan och regnet, en virveldans av blixtar och mullrande, spö regn och hagel. Men jag låg nöjd i min säng, inlindad i täcket och skådade spektaklet utanför fönstret.  

Kommentarer mitt i prick

Jag har skrivit det tidigare, men skriver det gärna igen: han ger ypperligt välformulerade bilder av den ekonomiska situationen. Ofta måste jag småle, eller inse, hur begränsade mina kunskaper är, men alltid får han mig att känna mig som en insider. Alltid lär jag mig något nytt om den finansiella/ekonomiska världen vi lever i. Andreas Cervenka är reporter på SvD Näringsliv och hans kommentarer träffar alltid mitt i prick. 

Hässja hö och annan hederlig syssla

Jag åkte till södra Tjeckien i torsdags, sedan till östra delen för att hämta mina barn på landet, där de tillbringar tiden med min moster, hennes fjorton höns och många fler kaniner (skall bli till mat så småningom). En oerhört stor tomt som har mycket gräs just till kaninerna. Eftersom temperaturen steg till 30 grader och allt annat utöver vädret verkade optimalt hässjade vi hö, eller snarare, torkade hö på slag, dvs. på marken. När gräset är kort är detta arbete lätt, blir det långt så är det mödosamt, speciellt när solen gassar i ryggen och ängen verkar oändlig åt alla håll. Men alla i byn gör detsamma och kaninerna måste få sitt torkade gräs i vintertid. Så det var bara att gneta på och se till att få jobbet undanstökat. Vi var ett helt lag med kusiner, mammor och tjejer. Inte en man så lång ögat kunde se. Det har sin naturliga förklaring, som jag utelämnar här, men doften av torkat gräs finns kvar nu när vi är tillbaka i Prag där vi tillbringar de sista dagarna innan skolstarten. Det är natt, barnen sover och ute hörs cikadorna och en enstaka hund som skäller. Hemma har jag åter igen klippt gräset med min handgräsklippare. Börjar bli expert.

Prags långa klor

Det är alltid likadant när jag träffar Vrata. Det börjar bra men slutar illa. Mest för honom vill säga. Jag är alltid full av allt när jag lämnar honom, mest med melankoli och några extra promille. I fyra timmar, under det att solen gassade utanför, satt jag och pratade och lyssnade, drack det ena glaset sura Mähriska vita vin efter det andra, till min farbror. Han spanade in alla unga tjejer som kom och gick, jag väntade förargad på min sallad i över en timme. När den landade på mitt bord, nedsläppt av en gnällig servitör, hade jag dock redan blivit serverad tre glas husets vita. Jag inser att detta inlägg är monotont, dock inte vår konversation. Min farbror har flera gåvor. En av dem är att han är en naturlig berättare, som fabulerar vilt om vartannat, blandar sanningar med minnen, och det blir en cocktail oemotståndlig att förtära. Sista boken om honom kom ut förra hösten på förlaget Torst, en dialog mellan honom och en journalist. Evangelium podle Vratislava Brabence. Sedan spelar han som en gud på saxofon och klarinett. Men det är en annan historia. Skickar en länk när jag repat mig, imorgon kanske. Bilden är på honom och hans dotter.

En dag som vilken annan som helst men ändå inte

Idag fick jag veta genom webben att Victoria och Daniel väntar barn. Allt det där oväsentliga, egentligen, vem och vad de är - det vet vi, läggs åt sidan. Man måste glädja sig med dem, för åter än gång har ett under skett. För att vänta och få barn är just ett mirakel som drabbar båda två; det är en händelse som kommer att förändra deras liv för alltid. De kommer att upptäcka allt det som föräldrar världen över upplevt och erfarit. De är plötsligt del av en stor och mäktig livscykel som nu rullat igång, även för dem, eller snarare också för dem. En härlig nyhet, en fantastisk nyhet! och som förälder och medmänniska kan man inte annat än gratulera och önska dem båda lycka till på den nya och långa resan.

Maskrosornas eldorado

Idag regnade det inte. Jag kunde klippa gräset med vår handgräsklippare, som jag gillar mycket. En blågrön med orangea detaljer, ja, det är en Gardena 38 cm bredd. Det tar mig säkert 45 minuter att klippa hela tomten snyggt. Efter fem år av vanvård har maskrosorna tagit över och regerar lugnt. Igår, när det regnade hela dagen, drog jag upp etthundra maskrosor. Jag räknade, för att vara pedantisk och noggrann. Sedan gav jag upp. Jag insåg att det är en kamp som jag omöjligt kan vinna. De gula, soliga blommorna kommer lysa glatt om några dagar igen, till glädje för alla Miljöpartister, och kanske mig också. Maskrosen var min farfars älsklingsblomma, och farfar var min älskling. Jag vet att en bit av honom finns i varje maskros, så därmed är slaget om deras utrotning förlorad för min del. Under tiden som jag drog upp de etthundra maskrosorna passade ett gäng med mygg eller andra otrevliga insekter att härja på min ben, som efter ett tag såg ut som den tjockare delen på brännbollsracketar. Jag var tvungen att konstatera, att det var alla bekämpningsmedel mot maskrosor, som hade gjort insekterna härjade och giftoemotståndliga. Farfar hade rätt, låt maskrosorna leva!

Mobbning du hemska tema

Lyssnade på P1 idag, om hur barn uppfattar sig själva gentemot populära och mindre populära klasskompisar, hur de känner sig, hur de deltar i olika beteendemönster osv. Minns hur jag själv hade det som barn, i en liten privat skola på sjuttiotalet. Många har reagerat på skolan, både positivt och negativt, som Amelia Adamo. Jag var lycklig där. Som en "utlänning", som man sa på den tiden, kände jag mig trygg bland alla andra som kom från olika länder. Mina bästisar, som jag har än idag, har en delvis bakgrund från Polen och Schweiz. Eftersom mina föräldrar inte precis badade i pengar, hade varken jag eller min bror märkeskläder - då var det Puss och Kram jeans, Adidas, och blå ögonskugga som gällde. Men mobbad kände jag mig aldrig, och aldrig deltog vi i någon mobbning gentemot någon annan. Om något sådant var på gång ingrep våra lärare omedelbart. Kanske var det strängare då, men i en liten skola där alla känner alla, gjorde att det blev som en familj, som man umgicks med i nio år. Frågan om att ha uniform eller ej är diskutabel, men nog skulle det underlätta både för barn OCH föräldrar. Tänk att slippa fundera varje morgon - bara glida in i fräscha underkläder. Men å andra sidan är det avtrubbande att se likadan ut som alla andra, dag ut och dag in. Hmmm, måste fundera lite mer över detta. Eller så kan man ha en skolrock över sina vanliga kläder, som hos doktorn...? Och knäppa upp den lite punkaktigt utmanande då och då.

20 år frihet för de Baltiska länderna

Höj ett glas för våra grannar Estland, Lettland och Litauen. Nästan utraderade ur den europeiska kartan har de kommit tillbaka starkt. Vad kan man åstadkomma på tjugo år? Mycket har hänt, och det är väl värt att fira.

Gayparad i Prag

Jaha, det mest sekulariserade landet i EU, förmodligen i Europa, verkar plötsligt ha problem när en gayparad för första gången organiseras i Prag sedan 1989 (!). Att den tjeckiske presidenten, företrädare för det konservativa partiet ODS - blygsam motsvarighet till Moderaterna - naturligtvis ställer sig emot paraden, är föga förvånande. Han gör det dock genom sin talesman. Om jag rättmätigt skulle beskriva den sistnämnde, dvs. hans sätt att uttala sig om diverse ämnen, skulle jag därefter behöva tvätta munnen med tvål. Gayparaden som är ett fullt accepterat fenomen, ett kul och viktigt evenemang, även i Polen idag, har blivit en politisk agenda i Prag, i brist på annat att skriva om under sommartorkan. Gurksäsongen, som man säger här. Jag har många vänner som har denna läggning - kanske skulle de inte ge sig ut i gatorna för att manifestera, men de är accepterade i samhället för att bl.a. kunna ha legala förhållanden. Med tanke på detta ser jag motdemonstrationerna och uttrycken emot paraden som pinsamma och pseudokonservativa.

Ironi, en centraleuropeisk specialitet

Knappt två månader för att man skall bete sig som alla andra och bli bitsk och ironisk. Jag får vara vaktsam framöver, men det är inte helt lätt att ständigt vara glad i hågen, med allt som väntar mig, speciellt på jobbfronten. Man skulle ha blivit trädgårdsmästare och pratat med blommor istället. Med växter är man aldrig ironisk eller cynisk.

Statlig förskoleplats - en ynnest i Prag

I mars månad skulle jag ha anmält vår fyraårige son till en förskoleplats i kommunen där vi bor i Prag. Eftersom jag missade detta datum, har jag därmed historiskt gått miste om chansen att få en förskoleplats vid en statlig förskola i kommunen där vi bor. Jag har ringt runt till alla dagis i vårt område; alltid får jag samma svar - FULLT. Det finns en kö med femtio (50!) barn före er, får jag höra. Månadskostnaden för plats i en statlig förskola är överkomlig, den rör sig runt 600-800 tjeckiska kronor. Jag har i min situation - och nog är jag inte ensam -  fått rådet att anmäla Sebastian till en privat förskola, "Där finns säkert plats". Jag konstaterar torrt: "Det finns ej plats". Månadskostnaderna på en privat förskola kan röra sig från 8000 tjeckiska kronor och uppåt. Nu borde jag här fullfölja debatten om varför det kostar så mycket och varför det inte finns förskoleplatser. Mitt enkla svar är att politikerna är okompetenta och att man inte vet vad en demografisk kurva är för någonting. Eller att det sitter alldeles för många barnlösa män på viktiga poster och att man inte vet vad det är att söka förskoleplats om man flyttar på grund av jobbet, kanske oväntat och hastigt. Och att man kanske inte är villig att punga ut med tiotusentals kronor för en dagisplats. Eller så har politikerna partners som frivilligt stannar hemma i tre eller flera år och själva tar hand om sina barn. Det skall bli spännande att se hur det går. Kanske skulle jag kunna ta med mig Sebastian till jobbet...

Gräva ner sig i gamla minnen

Nu har jag sorterat inbjudningskort, nyårshälsningar och annan memorabilia som jag hittat i en alldeles för stor plastlåda. Den behöver jag till annat, leksaker till exempel. Nåväl, dessa papperslappar härstammar från tiden då jag jobbade för presidenten Vaclav Havel. Vissa inbjudningskort väckte gamla minnen till liv, andra var helt anonyma, som om de var adresserade till en annan människa. Jag tror att jag inte ens gick på hälften av alla evenemang jag var bjuden till. Jag reste istället världen runt med presidenten och missade således en hel del av det som ägde rum i ambassadörskretsarna i Prag. Visst var det tjusigare att vara med på alla resor - men varför sparar jag då på alla inbjudningskort? Jag har funderat på att göra ett eller flera collage, skriva memoarer, skriva en novell eller en saftig roman, och då behöver jag all hjälp i form av minnen. Fast jag knappt minns hur personerna såg ut som bjöd mig till sina fina fester och tillställningar. Således känner jag mig inte gammal, inte alls, men det här hände för tjugo år sedan och det är fasligt länge sedan för en statsanställd.  Dags att hitta på något kul igen! Så att man har något att se fram emot när man ser tillbaka på sitt liv om tjugo år.

Funkton, position, respekt och frustration

Inte kan man gå omkring och vara arg och frustrerad, eller? Jag får se det jag har åstadkommit som en bragd, men jag vill så mycket mer. Frustrerande är att se icke-kompetenta personer på viktiga poster, amatörer glida förbi på en räkmacka, asociala personer inneha funktioner som kräver social kompetens. Men det är dessa personers chef som är det största misstaget. Och å sin sida ditsatta av ytterligare en omöjlig chef. Och så går det vidare ända högst upp i pyramiden. Jag ser inte allt, men en hel del insyn har man efter tjugo år. De som kan någonting fastnar i ekorrhjulet lite längre ner, rädda för att säga något och mista jobbet. De som sitter snäppet högre upp säger inte heller någonting, för de väntar på det större klippet. Och då håller man tyst, biter ihop. Och så går det vidare, år efter år. Problemet är inte att respektera en chef , det är som det skall vara. Men man kan inte respektera någon endast för en funktions skull, om personen ifråga är fullkomligt malplacerad. Eller?

750 kilometer

Resan som varade i två dagar lite drygt lämnade efter sig en dödstrött Lucie, kanske lite klokare,  och sjuhundrafemtiokilometer mer slitna däck på vår duktiga bil. Nu vill jag bara sova (men jag har hunnit med att köra en tvättmaskin, sortera soporna samt att slänga dem, OCH packa upp en liten liten låda som jag fann i ett skåp och som jag missade innan vi for iväg).

Historiens hårda vingslag

Onsdag eftermiddag åkte jag och Tomas upp till Krkonose bergen, genom Jablonec nad Nisou, vidare genom Jelnia Gora i Polen,och vidare norrut till en övergiven, förfallen kyrka vid Boleslawiec. Sent på kvällen kom vi till Legnica, en stad som skall vara vacker men som kämpar med att få dit turister. Det var inte helt lätt att hitta lediga rum - i Polen är det helgdagar och allt var fullt, fullt. Följande morgon körde vi ner mot Walbrzych, till polska Sudeterna, genom ett överväldigande vackert landskap. Höga berg, kullar, åkrar, ängar och historiens hemska vingslag. I dessa berg, Sowabergen, byggde Hitler ett av sina mest vaktade gömställen. Vi klättrade i bergen och besökte ruiner och bunkrar av betong, kilometerlånga passager i bergen, utmejslade av tusentals fångar från hela Europa. Tiotusentals stupade, dog efter några veckors omänskligt arbete i bergen. Våra guider talade endast polska, vilket var synd, eftersom många turister med oss hade velat förstå mer, fråga mer, men det var omöjligt. Fastän tjeckiska språket är ett slaviskt språk går det inte att fånga nyanser. Vi tillbringade över två timmar nere i bergstunnlarna med vår guide. Vi var en liten grupp på tolv personer, alla var vi djupt gripna av den svårt åtkomliga platsen, som inte så många känner till. Vissa passager var fyllda med vatten och vi färdades lågmält i små båtar, sakta sakta, och funderade nog alla över det tragiska öde som väntade alla som hamnat där. Jag var helt utmattad på kvällen, inte bara av att köra i bergen, men att ta in all information, som inte är helt lättsmält. Det bästa sättet att lära sig historia på är att besöka de platser man läser om. Sannerligen är Centraleuropas historia en av de värsta i modern historia. Därav går det att förstå människors beteende, speciellt den äldre generationen, som upplevt ett eller två världskrig, femtiotalet med Stalins rensningar och kommunismens blomstringstid fram till 1989. Vid den tidpunkten var ett antal generationer skadade och fysiskt och psykiskt nedbrutna. Hoppet går till generationen som aldrig upplevde det kommunistiska helvetet.

Sista lådan

Det är visserligen mitt i natten, London skakas av oroligheter och världen av en finanskris. Morgondagen är oviss, som alltid - men säkert är att jag har packat upp den sista flyttlådan! En ny etapp börjar i mitt liv - jag har inte gjort något annat än packar ner i Stockholm och packat upp i Prag och städat i Stockholm och städat i Prag sedan maj månad. Ett rekord jag inte snart vill upprepa. Det finns bättre sätt att spendera tiden på. å andra sidan när man vänder ut och in på allt man har, så vet man vad man har. Alltså är det en nödvändighet. Med detta upphör jag att trötta ut er med mina lådor och växlar därmed till nya teman, något även jag ser fram emot.

Kamil Fila genialisk filmrecensent

Om ni kan tjeckiska, gillar film och sanna kritiker läs då Kamil Filas skarpa inlägg på www.aktualne.cz

Finanskris, igen

Tack och lov för sociala medier. Fast jag är i Prag känner jag mig som en medborgare av världen. Jag kan lyssna på mitt favoritprogram på P2 närhelst jag vill, läsa Svenskan och kolla in DN, för att jämföra deras rapportering, kolla några roliga bloggar, hänga på Facebook eller skypa med mina nära och kära. Fastän jordklotet snurrar fortare så vill jag hänga med, jag vill veta vad som händer vart än jag befinner mig. Speciellt när jag flyttar och bryter banden - jag vill se till att banden håller. Även med min bank. Undrar vad som kommer att ske med alla dessa finansiella marknader som är så sammanflätade och så beroende av varandra. Jag ser till att lägga undan reserver. Som emigrantbarn lärde man sig att man kunde mista allt, men att det gick att förärva igen. Dock gällde det att lägga undan och längta ibland, för det gick inte att köpa när tanken föll på. Man fick snällt vandra förbi skyltfönstret och vänta och vänta och hoppas att det man önskade skulle finnas där även nästa vecka. Det var en god läxa att det inte gjorde det ibland.

Tidens tand och eviga debatter

Utmattad efter upphängningen av ett flertal masker från Namibia, Mali och Borneo, dvs. ett par längre debatter med Tomas om rätt läge, och sedan ännu fler debatter om masker från Indonesien, Mexiko och deras plats i vårt hem. Det ser nu ut som om vi, förutom ett Legoland på övervåningen, är stolta ägare till en etnolägenhet. Det jag gillar mest är våra djurskulpturer från Mexiko. De samsas med flodhästar från Namibia, glaskulor från Böhmen, två Buddhor från Thailand och Indien, en Shiva från sistnämnda land. Och otaliga krucifix från tidigt nittiotal inhandlade på olika antikvariat i Prag, sedan länge sedan stängda, naturligtvis .Alla dessa objekt har en egen historia. Jag har försökt att packa undan dem, låta något annat träda fram, men det har visat sig vara omöjligt. Det är i sådana här ögonblick som jag inser hur starkt inflytandet av inredningstidningar är i Stockholm och Sverige överlag. Om det är något som är trist så är det just det unisona i trender och hur det "skall vara". Jag älskar skandinavisk design, specifikt det eleganta i danska möbler och det lekande lätta i finsk design.  Men det går att inreda utan att vara slav av tidens trender. Skall lägga upp några bilder när min samsung har fått ett minneskort för fotografier. Hoppas jag kommer ihåg det. Och kvällens debatter avslutades med favoritfilmen Baraka. Trots att den har nästan tjugo år på nacken, är den lika stark och emotionell varje gång. Ser den med femårsintervaller och förundras hur mycket och lite som har förändrats sen jag såg den sist.

Blir det aldrig färdigt?

Igår sent monterade vi en ny taklampa hemma, samt hängde om den vi har i köket. Den hängde tio år ovanför mtt huvud istället för ovan köksbordet. Men vi vande oss vid det, liksom man vänjer sig vid så mycket annat man har omkring sig. På vägen hem från östra Tjeckien igår eftermiddag lyssnade jag på BBC och en kvinnas redogörelse för hennes 27 år i ett arbetsläger i Nordkorea. Det var skakande och omtumlande. Bilfärden förvandlades till en imaginär resa i någon annans skinn. Det är omöjligt att ens försöka komma nära att förstå en sådan upplevelse. Det här landet är fullt av liknande berättelser, människoöden. Man lever sida vid sida med något man inte förstår, något man har under skinnet men inte kan greppa. Det formar ens liv och förståelse av omvärlden. Alla bär vi på en skev bild av den. Liksom när vi ser vår egen spegelbild - vi ser oss själva alltid från fel håll.

Teve och små grodor

Tjeckisk teve håller på att spela in ett program med fem tjeckiska kvinnor, som lever i norra delen av Europa. Programmet berör barnomsorgen med lagstiftning, jämlikhet, könsfördelning, trender i fokus. Det kändes positivt att bli utvald för att prata om Sverige och mina erfarenheter därifrån och jämföra dem med det tjeckiska systemet. Detta är fortfarande, i det tjugoförsta århundradet, fokuserat på kvinnan/mamman som den enda som har ett behov under småbarnsåren. Systemet har många brister och är konservativt trots att det borde vara jämförbart med andra EU länder. För mig är det mest falska och vilseledande att ge kvinnan möjlighet att vara hemma i tre år med sitt barn. Det är en oerhört lång tid idag, och jag kan inte tänka mig en enda man, som skulle vara villig att ägna en så lång tid av sitt professionella liv till att vara hemma med ett eller två barn - och då vara hemma ännu längre! Kvinnan distanserar sig på så sätt från arbetslivet, får en sekundär roll i samhället som en drivande kraft och står kvar som personen bakom spisen som lagar mat, byter blöjor osv. osv. Kvinnan reduceras till mammarollen, vilket naturligtvis ger mer manöverplats till männen att vara aktiva i det tjeckiska samhället. Och den rollen tar de mer än gärna på sig. Grodorna, små små grodor, fann jag hos min moster på landet i gräsmattan sent igår natt, då vi kom fram till hennes hus i östra Tjeckien. De fyra små grodorna fick övernatta i en stor glasburk med vatten, stenar och löv, som mina barn gjorde iordning. I morse satt grodorna på stenen och funderade över sitt öde. Liksom jag över mitt glastak.

Jobb och jobb

Många undrar säkert vad jag egentligen gör, på riktigt, liksom. Förutom att packa upp alla flyttlådor, vilket är ett heltidsjobb. Det finns faktiskt väldigt lite tid över till annat. Tänk er femtio, sextio lådor fyllda med allt möjligt från ett hem, som skall klämmas in i ett redan fungerande hem. Hämta lådan - som väger allt mellan tio till tjugofem kilo - i garaget och släpa upp den två trappor, ibland tre om man skall till barnens vindsvåning. Öppna och se vinterkläder. Suck. Vart lägga dem nu? Vi åkte till Stockholm med ett barn, kom tillbaka med två. Vi skulle kunna öppna leksaksaffär. "Legospecialisten" skulle den kunna heta. Ja, och så går det vidare med andra lådor. Bäst är lådorna med allt från parfym, tofflor, böcker och schampo, däremellan en snidad mask från Nairobi. Allt man tar upp och håller i handen måste placeras någonstans. Vi har tur att vår nuvarande bostad är väsentligt större än den vi lämnade. Det finns plats att klämma allt in i. Jag har en hel del jobbintervjuer däremellan, och de är ett kapitel för sig.