Inspirerande Estland

Kolla in http://estonia.eu/link.php?url=http://www.president.ee/en/ och läs vad deras president Toomas Hendrik Ilves har gjort i sitt liv. Detta är inspirerande läsning som visar att det går och att man kan, fast man har haft det svårare än alla andra. 

Min dröm idag

Berglins SvD den 26.2.2012

Helt underbar, som alltid. Just så här känner jag mig ofta - och sedan länge. Nåväl, ska titta vad påven twittrar om idag. Och sen ska jag försöka hinna jobba oxå. Och fundera vad drömmarna jag drömmer betyder. Och jobba under tiden jag funderar.

Onda drömmar

Vaknade kallsvettig på morgonkvisten. Drömde att femåringen simmade i en stor bassäng, då plötsligt den lugna idyllen ersattes av ett hav av långa, taggiga, ondskefulla sjöodjur. Ödleliknande varelser utan ben, i konstiga färger som saknar motstycke på på land. De bet honom i benen, på armarna, varhelst de kom åt. Jag var hjälplös och ropade: "Simma, simma! Ta tag i min hand, så drar jag upp dig!" Men sonen simmade utan att röra på sig, såg på mig med skärrade ögon. Den äldre sonen ropade likväl. Sebastian närmade och avlägsnade sig, befann sig på samma plats i bassängen, utelämnad, vi såg på oförmögna till handling. Jag skulle just hoppa i men vaknande precis i det ögonblicket. Drömmen följde med mig till jobbet

Sökes: en helt vanlig människa

Den här helgen fick jag nog av alla självhjälp böcker som landat på mitt bord av en eller annan orsak. Plötsligt såg jag svart och min ilska över alla dem som byggt upp sin affärs ide kring att hjälpa vilsna människor.  Alla böcker erbjuder mer eller mindre detsamma i olika skepnad, en mask eller ram som man kan klämma in nästan alla människor i. Och allt prat om originalitet och hur man måste vara sig själv, förbli sig själv. Autenticitet framför allt... Nej, då föredrar jag att krypa in i mitt fårskinn och bli lejon lite längre fram på våren. Då har jag kanske hunnit ikapp mig själv. Men nu är känslan av att jag kletar på mig någon form av "brand"smör och känner mig ännu mer tafatt än när jag öppnade boken som skulle hjälpa mig att finna mig själv.

Dominic Barton har läst en bok!

Det är ofattbart att urkapitalisten har läst Tony Judts bok, Ill fares the Land, som jag skrev om i min blogg för ett tag sedan, och att den grep tag i honom. Man får förmoda att han har tillräckligt med cash på banken och nu i lugn och ro kan ägna sig åt filosofiska tankebanor. Och komma med unika uttalanden som att det är viktigt att studera inkomstklyftor och social mobilitet. Och att inte endast BNP - eller brutto national produkten - är mantra för de flesta. Tänk att man kan se på det hela från ett annat perspektiv, även som kapitalist, och därtill få utrymme för denna tanke i dagspressen. För när Dominic Barton från McKinsey säger något, då måste det betyda någonting.

Hipp hipp hurra!!! Länge leve Estelle!

Ok ok , men som mamma till två blir man rörd av all uppståndelse och prinsesstårtor. The party goes on!

Små tankar om stora saker

Önskar att det fanns ett trollspö som man kunde ta fram då och då, slå någon lätt i huvudet med och få ett omedelbart resultat. Som en äkta trollfe. Nu sätter jag mig i den rollen och önskar att något skulle gå lite snabbare, och att vi inte skulle behöva göra om samma fel hela tiden. Det gäller att vara envis och ha en klar bild framför sig. För det finns så mycket bra som händer här, men det smakar bittert efter att man sett nyheterna på kvällen. Jag måste intala mig att det kan bara bli bättre. Och envist jobba vidare på mitt projekt. Tretimmars sändningen på tevestationen CT24 mellan klockan 20-23 var en höjdare igår. Fick mig att känna att det går framåt, trots allt. Kanske finanskrisen gör sitt, gör folk medvetna om det de har, snarare än det de saknar.

Att följa sin stjärna - Jonathan Bepler

Läser om de nominerade till DN:s Kulturpris. Bredvid Ann-Sofi Sidens namn står ett annat: Jonathan Bepler. Det är ett minne från Bennington College som träder fram, för där var vi under samma tid. Jonathan var en lång och smal, benig kille, som aldrig gick någonstans utan sin klarinett. Han spelade ute och inne, jämt. Och var det inte på klarinetten så var det på trummor eller vadhelst som kom i  hans väg. Favorit tillhållet var gräsmattan framför huvudbyggnaden, Commons. Där hängde vi allihopa. Jonathan var en människa som alla tyckte om och han tyckte om alla människor. Men det var i den andan colleget fungerade - respektfullt och totalt ohämmat. Alla sökandes sin egen väg, fullt uppmuntrade och påhejade av sina lärare. Han och jag talade kanske en gång med varandra, om vad minns jag ej. På den tiden var jag inte intresserad av musiker, jag jagade bland litteratur och fotografistudenter. Men Jonathan är Sverigeaktuell och det känns på något sätt oerhört roligt. Känslan blandas med den från tiden för 25 år sedan. Han har följt sin stjärna - musiken - och det är härligt att se, och höra.

Persepolis - full pott

Såg den äntligen ensam hemma, på originalspråk franska med textning. Jag grät och kände igen mig i flera roller. Filmen är magisk, stark, grafiskt utsökt och balanserad. Efter ett två timmar långt samtal med min far var det en visuell upplevelse jag behövde. Det blev en stark kväll och klockan blev halv två och jag kunde inte somna. I natten sökte jag efter en ny bok att läsa på färden till utrikesdepartementet: det tar mig nästan två timmar från jobbet och hem, inklusive dagishämtning. Det är långt, men jag får se det som en kompensation för de tjugo minuter jag hade under tre år i Stockholm. Någonstans jämnas det ut, finns en balans, en rättvisa på jorden. Och filmen Persepolis fann sin publik.

Här och nu i rymden

I över två veckor har jag på min fria tid bitit mig igenom och betat av högar av texter kring temat public diplomacy och försöker nu knåpa ihop några egna funderingar kring detta. Det är otroligt att det finns så mycket och så många som bearbetar detta tema. Med mjuka medel (soft power) övertyga någon om att just din "produkt" (land, kultur) är bäst - eller bra - och att du behöver den, vill ha den. Har man en dålig utgångsprodukt (land med stor korruption) blir det ett tufft jobb att övertyga den andra sidan om ens storslagenhet. Här lutar oss mot det som är tradition, klassiskt och som alla gillar. Slott, borgar, klassisk musik, vin och öl. Det bästa i världen. Men kanske det inte räcker längre. Konkurrensen är tuff. Svårare är det att uppfostra barn. Eller förstå sin man. Där hjälper inga handböcker och härligt formulerade formler. Lika svårt är det att förstå att något så uppenbart som lika lön för lika jobb och kön kan vara väldigt svårapplicerat. Faktum är att nästan allt jag gör idag ser jag genom prismat av att bli olika behandlad. Säkert har det med att göra att jag befinner mig i Centraleuropa, där kvinnans roll och hennes uppfattning av sig själv är en annan än den i Sverige. Jag har blivit kallad för lesbisk, när jag som chef haft enbart kvinnliga medarbetare. Jag har blivit kallad för manlig när jag har kört en tjänstebil själv, utan chaufför. Samtidigt har den emanciperade kvinnan en upphetsande effekt på männen; men hemma vill det inte ha henne. Det finns historiskt-sociologiska förklaringar till detta, men faktum kvarstår att år 2012 kan jag fortfarande känna mig som en rymdvarelse. Glöm ej att en stor meteorit föll på det böhmiska territoriet och hela Tjeckien idag är egentligen en stor krater. Kanske är vibrationerna från denna tid kvar i luften.

Reklam över hela stan

Är det någonting jag tämligen föraktar, så är det reklamen på Prags allmäning. Den har invaderat hela staden och dess omgivningar. Som ett exempel: de en gång konstnärligt utsmyckade tunnelbanestationerna - låt vara i en stil som inte riktigt fullt ut går hem idag - av de främsta tjeckiska konstnärerna (t.ex. Frantisek Vizner, Kolibal, Libensky) är belamrade med allsmäktig reklam. Man har borrat hål i stenstolpar, klätt dem med stålkonstruktioner och enorma paneler. Denna kulturella vandalism har drabbat även de klassiska röd-vita spårvagnarna. De syns på långt håll och är ett kännetecken för Prag. Ett tag hade de all världens kulörer och reklam täckte 99 % av dess yta, t.om. fönstrena var täckta med prickig plast så att man kunde se ut. Kvar finns knappt en stolpe eller en tom yta som inte vittnar om någon produkt eller servis som vi måste ha. Man skulle kunna se ner på marken, men även där drabbas av reklam i form av lasermeddelanden. Vi är fångar i vår eviga konsumtion. Och det som byggdes med statliga medel utnyttjas nu av privata firmor för en spottstyver.

Inslag på tjeckisk teve om föräldraskap i Sverige

http://www.ceskatelevize.cz/ivysilani/1148499747-sama-doma/

Vargtimmarnas vånda

Precis innan jag skall gå till sängs uppstår det där tomrummet i huvudet, då det börjar mullra och dåna. Precis det man inte behöver innan man skall somna. Inte lugn men storm. Allt fungerar ju på det stora hela: barnen är friska, förhållandet är sisådär upp och ner, ett tak över huvudet finns och lite pengar på banken. Men så dimper något kuvert ner i postlådan - virtuellt eller faktiskt - och verkligheten ter sig plötsligt så ENORM och hindren så STORA. Så jag gråter en skvätt och läser några sidor i Henrik Berggrens utsökta biografi om Olof Palme, äter en påse chips och lugnar ner mig. Klockan halv två somnar jag antagligen. Morgonen är snöig, gråvit och oklar. Tankarna mullrar vidare, inte så snabbt som på natten, de väntar på att skakas om under den timmeslånga resan till jobbet. Jag läser The Quiet American av Graham Greene och förvånas av att så många dissar eller dissat honom. Språket är glasklart och jag suger på meningarna som är som pärlor på ett halsband, bara för mig. Tunnelbannan är trygg och jag ser bara texten framför mig.

Som den här:
 "What job does he do?"
"Economic Mission, but that covers a multitude of sins. (...) I don´t like the way they keep the French fighting and cut out their business at the same time."

eller:

(...) where other men carry their pride like a skin disease on the surface, sensitive to the least touch, his pride was deeply hidden and reduced to the smallest proportion possible, I think, for any human being. All that you encountered in daily contact with him was gentleness and humility and an absolute love of truth; you would have to be married to him to discover the pride.


Mina kulturella upplevelser lättar verklighetens våndor.

Ekonomiska kunskaper till vad nytta?

Under fem dagar har jag lyssnat på föredrag som berör den ekonomiska situationen i Tjeckien men också på det internationella planet. För mig var det intressant att få veta vad som egentligen händer i huvudet på tjänstefolk (19 män 2 kvinnor!) och folk från den privata sektorn i den ekonomiska branschen. Föredragen berörde koncept och strategier och mestadels det som vi vet från pressen. Men här fick jag även den diplomatiska biten - hur man skall gå tillväga på utrikesdepartementet. Det mest upplyftande - men samtidigt det som fick mig att fundera mest - var ekonomen Tomas Sedlaceks föredrag. Det fick mig att fundera mest inte nödvändigtvis på ekonomiska frågor, men hur även en intellektuell är fast i sina egna föreställningar om det som är "rätt" och "fel" och hur han fastställer dem som sanningar. Jag hade förväntat mig en större portion ödmjukhet och egentligen också öppenhet av just den här sortens tänkandets elit. Jag blev inte besviken, men ställdes inför mina egna frågor om vad kunskap är och hur vi förmedlar den. Om vårt enorma behov av bekräftelse och att omvärlden skall se och tycka om oss. Med vår förlorade gudstro har vi samtidigt förlorat bekräftelsen på att vi är ok som vi är. Det enda som består är tvivlet, som fanns där även med tron. Att ekonomin har förvandlats till ett spel om att nu inte längre bara maximera vinster men nu även skulder, utan att känna behov eller en inre nödvändighet att återgälda, är perverst och groteskt. Att sluta vilja ha - så mycket - och nöja sig med mindre - det räcker så - är väl OK?
 

Dubbelskola för tjeckiska barn utomlands

Stressen för stressade tjeckiska föräldrar är över. Från och med den 1 januari 2012 behöver inte längre tjeckiska barn som studerar på grundskolan i utlandet dessutom avlägga årliga prov i tjeckiska, matematik och tjeckisk historia. Om så föräldrarna önskar, kan barnen ta proven, men det är alltså inte längre paragraf på detta. Med tanke på att vi skriver år 2012 är det en stor framgång för det moderna tjeckiska samhället som är en del av den europeiska gemenskapen.

Invandrarbakgrund...

Hans mor var från Lettland (tyskbalt) med ryskt pass och rötterna förankrade i Baltikum, på faderns sida kom släkten upp till Sverige från Holland. Krig, religiösa konflikter eller nya affärsplaner stod ofta bakom beslutet att flytta inom Europa - eller längre bort. Chansen att finna lyckan någon annanstans, må nu orsakerna till detta vara vilka som helst, har alltid varit människans drivkraft. Pojken, vars föräldrar jag nämner, är Olof Palme. Nu har jag med flit utelämnat ex. den aristokratiska aspekten, som gör att invandrarbakgrunden får ett annat skimmer. Vi har alla en historia som i betraktarens ögon gör oss mer eller mindre intressanta, beroende på var och under vilka omständigheter vi befinner oss i en viss situation. I samma hus som O. Palme levde även familjen till Carl Bildt.