Vargtimmarnas vånda

Precis innan jag skall gå till sängs uppstår det där tomrummet i huvudet, då det börjar mullra och dåna. Precis det man inte behöver innan man skall somna. Inte lugn men storm. Allt fungerar ju på det stora hela: barnen är friska, förhållandet är sisådär upp och ner, ett tak över huvudet finns och lite pengar på banken. Men så dimper något kuvert ner i postlådan - virtuellt eller faktiskt - och verkligheten ter sig plötsligt så ENORM och hindren så STORA. Så jag gråter en skvätt och läser några sidor i Henrik Berggrens utsökta biografi om Olof Palme, äter en påse chips och lugnar ner mig. Klockan halv två somnar jag antagligen. Morgonen är snöig, gråvit och oklar. Tankarna mullrar vidare, inte så snabbt som på natten, de väntar på att skakas om under den timmeslånga resan till jobbet. Jag läser The Quiet American av Graham Greene och förvånas av att så många dissar eller dissat honom. Språket är glasklart och jag suger på meningarna som är som pärlor på ett halsband, bara för mig. Tunnelbannan är trygg och jag ser bara texten framför mig.

Som den här:
 "What job does he do?"
"Economic Mission, but that covers a multitude of sins. (...) I don´t like the way they keep the French fighting and cut out their business at the same time."

eller:

(...) where other men carry their pride like a skin disease on the surface, sensitive to the least touch, his pride was deeply hidden and reduced to the smallest proportion possible, I think, for any human being. All that you encountered in daily contact with him was gentleness and humility and an absolute love of truth; you would have to be married to him to discover the pride.


Mina kulturella upplevelser lättar verklighetens våndor.