Läser om de nominerade till DN:s Kulturpris. Bredvid Ann-Sofi Sidens namn står ett annat: Jonathan Bepler. Det är ett minne från Bennington College som träder fram, för där var vi under samma tid. Jonathan var en lång och smal, benig kille, som aldrig gick någonstans utan sin klarinett. Han spelade ute och inne, jämt. Och var det inte på klarinetten så var det på trummor eller vadhelst som kom i hans väg. Favorit tillhållet var gräsmattan framför huvudbyggnaden, Commons. Där hängde vi allihopa. Jonathan var en människa som alla tyckte om och han tyckte om alla människor. Men det var i den andan colleget fungerade - respektfullt och totalt ohämmat. Alla sökandes sin egen väg, fullt uppmuntrade och påhejade av sina lärare. Han och jag talade kanske en gång med varandra, om vad minns jag ej. På den tiden var jag inte intresserad av musiker, jag jagade bland litteratur och fotografistudenter. Men Jonathan är Sverigeaktuell och det känns på något sätt oerhört roligt. Känslan blandas med den från tiden för 25 år sedan. Han har följt sin stjärna - musiken - och det är härligt att se, och höra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar