Såg den äntligen ensam hemma, på originalspråk franska med textning. Jag grät och kände igen mig i flera roller. Filmen är magisk, stark, grafiskt utsökt och balanserad. Efter ett två timmar långt samtal med min far var det en visuell upplevelse jag behövde. Det blev en stark kväll och klockan blev halv två och jag kunde inte somna. I natten sökte jag efter en ny bok att läsa på färden till utrikesdepartementet: det tar mig nästan två timmar från jobbet och hem, inklusive dagishämtning. Det är långt, men jag får se det som en kompensation för de tjugo minuter jag hade under tre år i Stockholm. Någonstans jämnas det ut, finns en balans, en rättvisa på jorden. Och filmen Persepolis fann sin publik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar