Under fem dagar har jag lyssnat på föredrag som berör den ekonomiska situationen i Tjeckien men också på det internationella planet. För mig var det intressant att få veta vad som egentligen händer i huvudet på tjänstefolk (19 män 2 kvinnor!) och folk från den privata sektorn i den ekonomiska branschen. Föredragen berörde koncept och strategier och mestadels det som vi vet från pressen. Men här fick jag även den diplomatiska biten - hur man skall gå tillväga på utrikesdepartementet. Det mest upplyftande - men samtidigt det som fick mig att fundera mest - var ekonomen Tomas Sedlaceks föredrag. Det fick mig att fundera mest inte nödvändigtvis på ekonomiska frågor, men hur även en intellektuell är fast i sina egna föreställningar om det som är "rätt" och "fel" och hur han fastställer dem som sanningar. Jag hade förväntat mig en större portion ödmjukhet och egentligen också öppenhet av just den här sortens tänkandets elit. Jag blev inte besviken, men ställdes inför mina egna frågor om vad kunskap är och hur vi förmedlar den. Om vårt enorma behov av bekräftelse och att omvärlden skall se och tycka om oss. Med vår förlorade gudstro har vi samtidigt förlorat bekräftelsen på att vi är ok som vi är. Det enda som består är tvivlet, som fanns där även med tron. Att ekonomin har förvandlats till ett spel om att nu inte längre bara maximera vinster men nu även skulder, utan att känna behov eller en inre nödvändighet att återgälda, är perverst och groteskt. Att sluta vilja ha - så mycket - och nöja sig med mindre - det räcker så - är väl OK?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar