Lyssnade på P1 idag, om hur barn uppfattar sig själva gentemot populära och mindre populära klasskompisar, hur de känner sig, hur de deltar i olika beteendemönster osv. Minns hur jag själv hade det som barn, i en liten privat skola på sjuttiotalet. Många har reagerat på skolan, både positivt och negativt, som Amelia Adamo. Jag var lycklig där. Som en "utlänning", som man sa på den tiden, kände jag mig trygg bland alla andra som kom från olika länder. Mina bästisar, som jag har än idag, har en delvis bakgrund från Polen och Schweiz. Eftersom mina föräldrar inte precis badade i pengar, hade varken jag eller min bror märkeskläder - då var det Puss och Kram jeans, Adidas, och blå ögonskugga som gällde. Men mobbad kände jag mig aldrig, och aldrig deltog vi i någon mobbning gentemot någon annan. Om något sådant var på gång ingrep våra lärare omedelbart. Kanske var det strängare då, men i en liten skola där alla känner alla, gjorde att det blev som en familj, som man umgicks med i nio år. Frågan om att ha uniform eller ej är diskutabel, men nog skulle det underlätta både för barn OCH föräldrar. Tänk att slippa fundera varje morgon - bara glida in i fräscha underkläder. Men å andra sidan är det avtrubbande att se likadan ut som alla andra, dag ut och dag in. Hmmm, måste fundera lite mer över detta. Eller så kan man ha en skolrock över sina vanliga kläder, som hos doktorn...? Och knäppa upp den lite punkaktigt utmanande då och då.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar