Har äntligen, sedan min andra son föddes 2007, läst en bok från pärm till pärm på mindre än fem dagar. En bedrift faktiskt. Men så var det en bok av Nick Hornby, som jag gillar. har läst en novell tidigare, som jag tyckte om då med. Den här gången blev det en novell från 1993, About A Boy. Charmig och mycket läsbar. Läser på originalspråk, det finns inget pretentiöst bakom det, men försöker göra det så ofta jag kan för att underhålla mina språkkunskaper och för att komma in i boken ordentligt. Jag kan mentaliteten och jag älskar engelskan. Det var kärlek från första början, i tredje klass. Då sjöng vi: "How much is that doggy in the window?", som var både löjlig och rolig. Läraren hade en stor bandspelare för ljudband - en magnetofon? då vi lyssnade och drömde oss bort, medan läraren lyssnade spänt och såg till att vi gjorde detsamma. Engelska lektionerna var toppen, jag gjorde färdigt arbetsboken redan första månaden och satt sedan och hade ganska tråkigt. Hjälpte långsammare kompisar och pluggade glosor. Var är du min barndom? Är det verkligen så länge sen? Konstigt att känna så när man har en vild och galen fyraåring hemma. När barnen sover kan jag få känna mig som en snart femtioåring. Hmm inte riktigt än, tre år kvar!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar