De sista dagarna i Stockholm innan resan till Prag tillbringar jag med att ta farväl av goda vänner. Det är egentligen inte den mest lustfyllda akvitivet man kan tänka sig, eftersom man blir påmind om tiden som rusat förbi och som nu lineärt "tagit slut". Man äter god mat, dricker gott vin tillsammans, och önskar att tiden kunde vara längre, att den skulle bli tänjbar, just då i alla fall. Nu senast hade jag ett par sådana härliga seanser. Den ena med tre unga kvinnor, som påminde om hur mycket jag själv varit igenom de senaste tjugo åren, och samtidigt om hur smarta, trevliga och drifitga de själva är. Och att de accepterat mig in i sitt ungdomliga sällskap. Jag känner mig ofta ålderslös, eller utan siffra vid min person. Snarare känner jag mig fylld av erfarenheter som gör mig säkrare och bekvämare i mitt eget jag. Men det är väl normalt i den här åldern! Det är som att sitta mitt i en roman eller novell kanske, när man sitter och pratar, ohämmat och obundet till någon arbetsposition. Man öppnar sig som en snäcka, sakta, och låter förnimma pärlan där inne. Snart inser man att alla besitter en sådan juvel, och när människan delar med sig blir det en stark upplevelse. En sådan som kan ändra hur man ser på saker och ting som man hittills tagit för givet, kanske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar