Jävla utlänning

Klingade det i mina öron hela morgonen idag. Jag stod på den gråa stenhällen, slipad av istiden, som skakats av värre än barns hätska ord. De orden hörde jag bara den gången. Sedan slogs jag med pojkarna i klassen, som utsåg mig till fiende nummer ett. Men på barns vis. Ibland kunde jag vinna, då jag slöt mig i förbund med flickorna. Det här var första klass. Vi sprang ut i skogen vid lekplatsen, gömde oss bakom träd och bergknallar och revs och klöstes, sparkade och räckte ut tungan åt pojkarna. Mer än så blev det inte. Jag lärde mig att svära. När jag bytte skola till andra klass var det något som lyste med sin närvaro: mitt tuffa språk. Det gick inte för sig. Där, i den gamla skolan, där jag svor, satt jag bredvid Sten. Han slog mig alltid i ryggen, hårda slag när fröken vände ryggen till. Men fröken var snäll, menade inte illa med att inte se, fast jag förstod inte hur hon kunde vara så blind. Fröken såg aldrig någonting. Barn vet hur de skall göra för att inte bli sedda och de tjallar inte. Jag tryckte in tårarna, svalde hårt och höll ut, tog emot slagen, sa ingenting. Jag pratade med brytning, det gick inte att prata högt. Min bästa vän var Åsa. Hennes föräldrar ville inte att hon skulle leka med en utlänning, så vi lekte i smyg. Träffades på gården med våra dockor, kramades och älskade varandra som flickor gör. Hennes föräldrar hade problem med spriten, jag tror att Åsa blev slagen och fick höra skällsord och fick alldeles för lite mat hemma. För mig var hon en ängel. Hon såg mig, den jag var, inte den andra trodde att jag var, en utlänning.

Även idag, trots att jag är snart femtio, och har varit svensk i över fyrtiofem år, vet jag inte vem jag är etniskt sett. Mina förfäder är från centraleuropa, vissa arbetade och levde åratal i forna tsarryssland, och jag vet att det är viktigt att veta vem man är och vart man kommer ifrån för att kunna definiera sig själv. Men i grund och botten, på djupet, bortsett från språket och hela ballasten av arv, släkt, färg och så vidare, så är jag ju Lucie, en knippe neuroner, kött och blod. Ganska snäll, kan många språk och försöker passa in och spela mitt eget spel så gott det går.

En jävla utlänning.