Små, små glädjeämnen äger rum varje dag. Morgonen bredvid min lille son i sängen. Små, små slutna ögon som öppnas i vilken sekund som helst och som sedan håller öppet hela dagen. Med hans ögon har jag chansen att varje dag på nytt se allt ur ett annat perspektiv. I helgen ville han leka med mig, inte soldat, men hemlös. ´Hur har du kommit fram till detta?´, frågar jag, trots att svaret är ett annat än jag föreställt mig. Han ser dessa socialt utslängda, marginaliserade, varje dag genom fönstret på tunnelbanan och bussen, när vi går förbi centralstationen med alla uteliggare, alkisar och drogberoende, vilka ibland tar sin sil vid hissen som tar oss ner till tunnelbanan. Han har aldrig kommenterat det han ser, jag har heller inte frågat, för vad ser han egentligen? Ibland, när modet inställer sig, konverserar han med dem - eller de med honom - båda på utkanten av det som händer i den stora världen. Båda mer observatörer än deltagare av det "riktiga" livet och de har ett gemensamt språk. ´Vill du ha min mobil?´, säger en hemlös vid busstationen. Sonen nickar och mannen sträcker ut handen med gåvan. Jag kommer i vägen och avbryter deras transaktion. Sonen är besviken, mannen likaså. Helt totalt absurt. Detta händer aldrig i min stora värld. Där skyfflar jag papper från en hög till en annan, försöker få fram de rätta orden så att inte något kan misstolkas på den andra sidan. Ett ord kan göra stor skillnad. I sonens värld likväl, men chanserna för misstolkningar är färre. Med sonen blir dagarna längre, tankarna fler och livet längre, men inte nödvändigtvis det lineära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar