Allt är sig likt och inget är detsamma. Igår kväll åkte jag in till Prag, regnet öste ner efter en tropisk helg av olidlig hetta. Paraplyerna vände sig i vinden och jag traskade med min mamma genom Prags gator till förskolan. Vissa dagar utstrålar en rutin, och jag försöker finna storheten i de små detaljerna, som den enorma pölen som jag skulle hoppa över. Tankarna gick lika snabbt som regnet. Undrade vad mina forna kollegor gjorde på mötet som de satt på just nu och kände mig avskärmad och utstött, men samtidigt njöt jag av stunden att kunna göra dagen till min egen. Befriad, men ändå längtande efter gemenskap. Därför går vi rutinmässigt till jobbet varje dag, mötet med kollegor, konfrontationerna, glädjeämnena, möjligheten att göra någonting tillsammans är för människan en nödvändighet. Hämtade sonen, som sedan åkte hem med mormor och jag gick vidare genom Prag. Sökte pennor och skrivhäften till elvaåringen - här köper föräldrar eller barnen själva allt skolmaterial, förutom böcker. Stämningen var lugn på varuhuset, den värsta rusningen var förbi. Jag stod där bland allt skolmaterial och mindes förstaklassarens vedermödor. Kanske bättre att vara fyrtiosju, trots allt. På natten fick jag inte en blund i ögonen, den yngre sonen kommer ner varje kväll till oss i sängen, och jag har svårt att sova och drömma. Men det är en detalj bland alla som till slut är ganska mysig. Sova kan jag göra senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar