Har svurit att inte skriva om politik idag, åtminstone inte när tankarna konstant mal över detta tema. Oundvikligt att inte prata politik i detta land. Ett mycket fåtal av mina vänner klarar sig utan det, eller en del av mina bekanta undviker det, för jag fruktar att det haft att göra med den föregående regimen. Det är som att prata om djävulen, man undviker uttrycket, undviker att ens behöva uttala ordet. Häromdagen blev jag påmind om historiens vingslag då jag blev uppringd av makan till Jan Masaryks bortgångne sekreterare. Jan Masaryk var son till T. G. Masaryk, förste president i det nybildade Tjeckoslovakien 1918. Jan Masaryk var utrikesminister och omkom under underliga omständigheter den 11 mars 1948 på Czerninpalatset, dvs, utrikesministeriet. Man fann honom på gårdsplanen, han hade hoppat eller blivit knuffad ur badrumsfönstret i sin arbetsvåning på femte våningen. Jag har varit där ett flertal gånger, både ensam och med besökare. Det är som att gå till en kyrkogård. Man nästan hör röster och visualiserar skeendet när man står mitt i rummet, bredvid sängen. Vad var det som hände, egentligen? Vill man veta, egentligen? Jan Masaryk hade ett flertal sekreterare, och som namnet säger, så har de burit vittne, men samtidigt bevarat en hel del hemligt, av respekt för anhöriga och sig själva. En av hans siste sekreterare hade jag glädjen att träffa och stifta bekantskap med, satt hemma hos honom ett flertal gånger. Blev vänner. Det han berättade gjorde att håret reste sig på mig, fick mig att inse hur lyckligt lottad jag var. Efter denna röda period följer en blå, för det finns ingenting mittemellan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar