Tintin! Ut!

När jag gick på mellanstadiet var mitt favorittillhåll biblioteket i Tyresö centrum, rättare sagt platsen på golvet bakom boklådorna med komiksböckerna - på den tiden bara Tintinböckerna och det större formatets tummade barnböcker. Ja, min första platoniska kärlek och pojkvän var Tintin, som jag diggade för hans mod och engagemang för de svagare i samhället. Han var berest och orädd - en yngling med vit hund och bästa vännen en alkis - inte helt rätt med de normativa glasögonen på. Tintin formade mitt synsätt på världen på ett positivt sätt, utan att jag för den skull blev rasist. Jag skippade det som var svårbegripligt; det skrivna ordet i Tintinböckerna var inte lätt att greppa för en bokslukande nioåring. När jag idag läser artiklarna i dagstidningarna och kvällspressen om att man rensat ut Tintin ur ungdomsbiblioteket på Kulturhuset så går min tanke till Järnridåns Europa eller till Astrid Lindgren och Pippi Långstrump. Ack ja, censuren som skall få oss att se världen med blida ögon, på "rätt" sätt. Bevara oss från det onda och felaktiga! Någon har fått för sig att se världen åt oss, att servera oss lättuggad litteratur med de rätta ingredienserna - resultatet blir att eliminera rasisten Tintin. Någon gör jobbet åt oss - varför fundera själv? Sätt på skygglapparna och rosa glasögon och vips! så är problemet borta. Eller ta Wirséns nya bok med en liten svart krabat ritad med flätor och hjärtan. Ser man det som rasistiskt har man inte förstått den konstnärliga poängen. Det politiskt korrekta tar över det konstnärliga uttrycket, formalitet och dumhet segrar över kreativitet och djupare tanke. Är vi verkligen så trångsynta och okunniga?

Censuren har aldrig fört med sig något gott. Den lämnar en bitter eftersmak och visar på en kultur som inte hör hemma i Sverige 2012.