Idag fick jag besök på jobbet av en gammal vän, Vi arbetade tillsammans ett tag, sedan blev min vän ambassadör och gjorde karriär. Min vän var värd det. När jag fick höra hans familjehistoria, blev jag åter varse om vilka öden folk har gått tillmötes här, några hundra kilometer bort från Sverige. Motsatte man sig regimen fick man tjugo år fängelse, i urangruvor. Motsatte man sig regimen miste man arbetet, barnen fick inte studera på högskolan. Den var inte till för bourgoisins "avskum". Dåtid, framtid raderades annulerades. Många gick under fysiskt eller mentalt, andra lyckades komma över avgrunden, engagera sig, fly eller låsa in sig i ett liv med sin närmaste omkrets. Allt begränsades till det mest essentiella. Livet levdes i all nödvändighet, ondskan pressades undan, godhet blev synlig för vissa utvalda. Ingenting var säkert, inte ens glädje. Och allt detta finns någonstans på ytan och i djupet, begravt och synligt i tankar, ord och gärningar. Min egen familj, mina föräldrar flydde från detta, lämnade allt och kom med två resväskor. Det blev starten på ett helt nytt liv. Min vän stannade kvar i Prag. Skälen var otaliga eller kanske bara ett, liksom för många andra. Idag fick jag en dusch av verklighet som gjorde ont och som jag hört många gånger förut, om agenter och residenter och ex-kommunister och ny-kommunister och angivare och människoöden för en tretimmarsfilm. Så jag tar steget ut i min värld, som kantas av levande öden. Ingenting har försvunnit. Bara vi glömmer ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar