LEGO barn LEka bäst?

 

För ett femårigt färskt flyktingbarn var Lego en nästintill ouppnåelig leksak. Den första Legoasken fick min bror i present efter ett besök på Legoland, det närmsta man kunde komma himmelen. Den innehöll en blå långtradare utan figurer. Inga kön. Bara blåa, röda, vita, gula, svarta bitar. Jag fick inte leka med bilen, men efter storebrors Lego-era fick jag ärva den. Vi hade därtill ett fåtal bitar i en låda och byggde allt möjligt tillsammans. Det var ett skapande utan gränser, planer, bygglov och ritningar. Vi byggde som vi ville om och om igen. Fyrtio år senare bygger min äldste son på samma vis trots medföljande instruktioner. Dessa följs första gången, därefter blir brandstationen till ett rymdskepp eller en odefinierbar konstruktion. Lillebror på fem år ser fascinerat på. Figurerna värderas högst, har sitt pris i guld, och svett och tårar blandas när det förhandlas om deras rättmätiga ägare. När jag idag på DN läser om könsrelaterade legobitar blir jag ledsen och arg. LEGO bär ett socialt ansvar, och borde som ett rutinerat globalt leksaksföretag veta att deras leksaker utvecklar kreativitet, motorik, lusten att lära och komponera, riva och börja om. Ständigt nytt med "gamla" bitar. Men åter har konsumtion och höga säljarsiffror segrat. Pojkar krigar, flickor värnar. Verkligen så enkelt? Som tjej slogs jag ganska mycket för min plats i solen, det var absolut inte tal om rosa kjolar och barbiedockor. Men som så med så mycket annat här i livet beror det mycket på föräldrar, pedagoger, vänner - omgivningen. Teve, media allt det som skapar vår värld. Och jag vill inte begränsa den till rosa och blått och dra gränserna där - LEGO ska stå för lek, inte flicka vs. pojke.