Året var 1998 och jag och min man Tomas köpte flygbiljetter till Bamako. På flyget läste jag Lonely Planet för att lista ut var vi skulle sova någonstans vid ankomsten. Det var en tid då man improviserade och avfärdade allt som hette planering. Livet var en enda stor möjlighet och äventyr. Det enda man var rädd för var att pengarna man hade med sig skulle ta slut. Valet föll på ett katolskt härbärge, ett litet pensionat, det verkade säkrast. Vi tog taxi - det fanns inget annat sätt att ta sig från flygplatsen - först till banken för att växla till deras pengar och sedan till pensionatet. På resan dit blev vi erbjudna möjligheten att sova någon annanstans, hos taxichaufförens gode vän; vi tackade vänligt men bestämt nej. Jag var nervös den första dagen och natten. Ovana ljud och exotiska dofter blandades med ett okänt språk och spända känslor - afrikanska vibrationer. På morgonen traskade vi ner till busstationen i Bamako för en resa till Segou. I Mali föddes min kärlek till Afrika. Samtidigt blev jag medveten om den abyss som skiljer oss åt. Idag kan man inte resa dit. Många platser jag skulle vilja se är som att de inte fanns. De finns på kartan men inte i mitt pass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar