En god vän till familjen satt fängslad i över tio år på det bistra femtiotalet i dåtida Tjeckoslovakien. Få människor är så förlåtande som han är, så ödmjuka och tacksamma för livet. De flesta av hans medfångar - akademiker, präster, konstnärer, av aristokratisk börd - har redan gått bort, radioaktiviteten var hög nere i gruvorna och ofta var de i direkt kontakt med stoftet. Varför tänker jag på honom just idag? Vi fyller år på samma dag, cirka trettio år skiljer oss åt. Inte så mycket i ett liv. Han fick sitt straff för att han delade ut flygblad mot den kommunistiska regimen När han fick amnesti så bestämde han sig för att fly till Sverige. Jag har inte fått något straff, förutom att jag flydde från det land jag föddes i. Miste mina rötter och började om. Vid femtio letar jag fortfarande efter det som rycktes upp ur marken och planterades om igen. Faser av eufori blandas med melankoli, och jag försöker vara ödmjuk men bråkar nog ganska mycket. För min plats i solen, för att mina rötter ska få fäste och rota sig. Plats i solen har jag då och då, då jag bråkat ordentligt, men tid att rota mig har jag inte tid för. Kanske vore det bättre att ignorera mera, då skulle rötterna få ro att fästa sig. Men kanske har jag fel i min argumentation. Man bråkar ju för det man bryr sig om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar