Sankt Wenceslas - Svaty Vaclav dagen

Härlig septemberdag, varmt och skönt, sådär lagom, precis lagom - perfekt, med andra ord. Inte för varmt, inte alls kallt men en underbar höstdag. Hela familjen i bilen och på väg till den lilla staden Brandys nad Labem - Stary Boleslav. Här dödades Sankt Wenceslas som blev nationalhjälte och dagen till ära är hans. På den stora platsen i Stary Boleslav fanns alla VIP på plats, inklusive presidenten Vaclav Klaus. Det firades en minnesgudstjänst och de tusentals människorna som kommit dit hade även möjlighet att beskåda Sankt Wenceslas kranium i en liten glasmonter, hårt bevakad. Den förvaras annars i Sankt Vitus katedralen på Pragborgen. Makabert men sådant är livet i sin helhet ibland, speciellt i det här landet. Och imorgon bär det av till Barcelona och Valencia för att träffa min bror som jag inte sett på sju år.

Ill Fares The Land av Tony Judt

Om jag blir glad av någonting nuförtiden, så är det bra böcker. Bra för mig innebär att de har en tanke och språk som berör och som för mig vidare i mina egna tankebanor. Som kanske även bekräftar det jag tänker men som inte jag kan uttrycka, för att jag saknar medel och kompetens. Men min magkänsla säger att "det här stämmer ju, så här är det ju!". Ibland händer det, att lyckan slår till i form av en utmärkt bok av en utmärkt tänkare. Speciellt när det gäller författare med rötter i USA eller Storbritannien kan perspektivet vara ganska skevt och enformigt. Men inte i detta fall. Tony Judt lever inte längre, han gick bort 2010, men den här boken som han har lämnat efter sig borde läsas av fler som är intresserade av människans ständiga sökande och trevande efter goda lösningar för ett gott och bättre liv - för alla.

Tunnelbana i Prag

Varje dag åker jag en timme till förskolan, en timme hem igen. På eftermiddagen har jag ibland klarat av samma process. Det är dock oerhört påfrestande. Jag och Sebastian går en bit, hoppar på bussen, åker tio minuter, går en bit, hoppar på tunnelbanan, åker femton minuter, går en bit och kommer fram till dagis. Slut. Att åka tunnelbana kallar för att åka med "socialen". Jag föredrar detta färdmedel framför bilen i vilken huvudstad som helst - det är oslagbart för att smidigt och snabbt ta sig fram mellan avlägsna platser i denna redan komplicerade stad. Under tiden som jag sitter eller står låter jag tankarna fara, kollar in hur människor klär sig, beter sig, reagerar, sover, pratar - det är som att sitta på ett tyst café. Sebastian gillar uppmärksamheten han fångar, han kan spela teater, visa upp sina färdigheter som att springa runt stången när tåget kör, balansera på olika streck och punkter och gunga med benen på den höga sitsen. Jag upptäcker den långsammare världen med honom, de fina detaljerna i den gråa och sömniga morgonen eller trötta eftermiddagen. Vi turas om med Tomas att lämna eller hämta, och jag ser fram emot dagen, då han själv kommer att traska iväg till skolan. Det kommer att dröja ett tag än. 

Kvinnlig statschef i Danmark

En kvinna på toppen i Norden. Det känns bra att fler kvinnor får smaka på hur det är att utöva den högsta positionen, att försöka göra saker och ting med en annan attityd, med en kvinnas infallsvinklar. Men jag har inga illusioner om att hon kan vara sig själv - kvinna - till 100% i politikens mansdominerade värld. Se bara på Angela Merkel. Det är som att permanent vara i en boxningsring. Man får ta det ena slaget efter det andra och försöka slå tillbaka så gott det går.

Naptime 2

Min fyraårige son har definitivt en åsikt om sovsalen och sovandet. Han vill inte sova, han vill inte vila. Han har visserligen en bild på sig själv vid sin säng men det gör inte saken bättre. Vänta bara, snart kommer Du att längta till sängen även mitt på dan. Det kommer bara dröja tio år eller så. 

Invest Sweden och så vidare med mera

Efter att ha läst artiklarna på de stora dagstidningarna om representanten i Kina är det uppenbart att folk beter sig likadant, vare sig de representerar land X eller Y. Befinner man sig även långt borta rent fysiskt från moderlandet man representerar - utan större kontroll eller riktlinjer - så tror man snart att man besitter unika egenskaper, därtill om man får möjligheten att representera landet länge på en post.

Det finns alltid undantag från reglerna. Ibland verkar de finnas oftare än reglerna. Och då frodas en inre kultur av samhörighet, då det blir omöjligt att släppa in oinformerade utomstående, som skulle kunna brisera den etablerade bilden av institutionen. Därför är transparensen och kontakten med den offentliga världen, med medborgarna, av yttersta vikt. Inte för att de skall kommentera skeendet i institutionen, men för att de som jobbar där skall veta vem de jobbar för och för vems pengar. Men jag undrar ibland om någon ens ställer sig den frågan. "Who cares and does it even matter?" Så krass och cynisk kan man bli här nere. Men å andra sidan: "Tomorrow is another day" och då får man se till att kämpa vidare.

Krönikor att avundas

Några av de bästa krönikorna finner man i DN. En av mina favoritkrönikörer, en mästare av det svenska språket som målar när han skriver, är Niklas Wahllöf. Vilken njutning, läsupplevelse - jag skrattar högt, småler och känner igen mig alltför väl. Han träffar alltid mitt i prick, han är bokstävernas akrobat.