Varje dag åker jag en timme till förskolan, en timme hem igen. På eftermiddagen har jag ibland klarat av samma process. Det är dock oerhört påfrestande. Jag och Sebastian går en bit, hoppar på bussen, åker tio minuter, går en bit, hoppar på tunnelbanan, åker femton minuter, går en bit och kommer fram till dagis. Slut. Att åka tunnelbana kallar för att åka med "socialen". Jag föredrar detta färdmedel framför bilen i vilken huvudstad som helst - det är oslagbart för att smidigt och snabbt ta sig fram mellan avlägsna platser i denna redan komplicerade stad. Under tiden som jag sitter eller står låter jag tankarna fara, kollar in hur människor klär sig, beter sig, reagerar, sover, pratar - det är som att sitta på ett tyst café. Sebastian gillar uppmärksamheten han fångar, han kan spela teater, visa upp sina färdigheter som att springa runt stången när tåget kör, balansera på olika streck och punkter och gunga med benen på den höga sitsen. Jag upptäcker den långsammare världen med honom, de fina detaljerna i den gråa och sömniga morgonen eller trötta eftermiddagen. Vi turas om med Tomas att lämna eller hämta, och jag ser fram emot dagen, då han själv kommer att traska iväg till skolan. Det kommer att dröja ett tag än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar