Synd och skam att tiga

Men det går helt enkelt inte att beskriva anställningsprocessen på det statliga verk jag önskar tillträda. Franz Kafkas utvalda texter bleknar i jämförelse. Jag hoppas att jag en dag finner kraft att skriva underfundigt om dessa erfarenheter. A. Huxley, Ray Bradbury och George Orwell måste vid något tillfälle i sin karriär ha fastnat i den centraleuropeiska gyttjan. Hela detta fenomen plågar mig. Liksom H. G. Wells söker jag efter Utopia.  

Kanske dags att byta bank - Nordea?

Jag tyckte mycket om min först bankkvinna - hon tog väl hand om mig, mina konton och lån. Det var personligt, vänligt och vi kunde prata öppet. Hon representerade dock alltid banken - det fick jag alltid tänka på - men gav mig ofta råd värda en hel del i besparade pengar. Min andra bankman är likväl trevlig, öppen och hjälpsam. Samtidigt är det så, att ju mer påläst man är desto större chanser har man att lyckas med sina åtaganden. Frågar man endast om goda råd vinner banken alltid i det långa loppet. Det gör banken i vilket fall som helst, vårt kapital har de i sina händer. De senaste stormvindarna kring den stora banken gör att jag inte längre känner mig lika lojal till "min" bank. Om ledningen har en sådan attityd, så kommer jag också att visa min som kund.

Vem är du och vart går du?

Det är inte möjligt att ha femhundra vänner. Det är inte möjligt att tala om för två vänner varje dag vad man gör varje dag. Dag ut och dag in, år efter år. Det är inte möjligt att ha något att säga som tilltalar femhundra (etthundra, fem eller ens en) personer varje dag. Det måste vara en pakt med djävulen. Det är ett högt pris vi betalar för att blotta vår själ. Men vi gör det så gärna, det vete fan.

Mellan himmel och jord

Sonen hade ingen vetskap om faderns bortgång för två månader sedan.

... jag skulle ha blivit fotograf

Efterlängtat möte med Vaclav Havel

Vaclav Havel höll på att inte fylla sjuttiofem år i år. Då jag såg honom sist i våras var jag orolig att vi inte skulle ses igen. Men idag kunde jag krama om min gamla chef, min vän på hans kontor i Prag. Jag kunde äntligen gratulera honom till hans födelsedag som han firade i början av oktober. Våra möten innebär ofta att jag pratar mycket - nervös, lite grann - han lyssnar mycket. Och så kommer de visa inläggen från hans sida, så närvarande. Jag vet aldrig riktigt om jag utnyttjat tiden rätt, den korta stund vi ses. Om jag säger de rätta order, om jag balanserar kommentarer innehållande gott och ont, om jag är naturlig eller om det märks att jag trots alla år som vi känner varandra, är generad. Ja, underligt det här med "stora personligheter". Hans leende är det som stannar med mig, och hoppas att vi kan mötas igen snart, även om det så är en kort, kort stund.

Frågor på en busstation

Detta är mina gamla hemmakvarter, övergången till Fältöversten. Samtidigt som jag stod där och väntade på buss nummer 72 som skulle ta mig till Karlberg Station, funderade jag på alla afrikanska masker jag hade i väskan. Vad är egentligen meningen med att ta med sig fantastiska masker från Nairobi till Banergatan och sedan frakta dem vidare till Prag? Vi flyttar ständigt saker fram och tillbaka, förlorar några på vägen, köper nya, slänger (nya) gamla och så går det runt runt. Ja, jag vet att det inte är någonting djupt jag reflekterar över, men kanske vore det bättre att utnyttja tiden på ett annat sätt. Jag skulle kunna stå på samma busstation, med andra frågor i huvudet, kanske mer väsentliga. Som att lära sig snida i trä.