Vaclav Havel höll på att inte fylla sjuttiofem år i år. Då jag såg honom sist i våras var jag orolig att vi inte skulle ses igen. Men idag kunde jag krama om min gamla chef, min vän på hans kontor i Prag. Jag kunde äntligen gratulera honom till hans födelsedag som han firade i början av oktober. Våra möten innebär ofta att jag pratar mycket - nervös, lite grann - han lyssnar mycket. Och så kommer de visa inläggen från hans sida, så närvarande. Jag vet aldrig riktigt om jag utnyttjat tiden rätt, den korta stund vi ses. Om jag säger de rätta order, om jag balanserar kommentarer innehållande gott och ont, om jag är naturlig eller om det märks att jag trots alla år som vi känner varandra, är generad. Ja, underligt det här med "stora personligheter". Hans leende är det som stannar med mig, och hoppas att vi kan mötas igen snart, även om det så är en kort, kort stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar