Glad Påsk önskar megharar från Prag

SHEvening - kvinnor i Tjeckien idag

Fastän kvällen var kall och bister kom det runt femtio pigga och energiska tjejer och en (!) man till debatten om hur det är att vara Lucie Svobodova. Vi samtalade i över två timmar och till slut fick alla med sig hem en liten publikation jag bidragit till om hur det är att vara arbetande kvinna i ett urval EU länder och hur vården om barn och föräldrar fungerar den första tiden. Många frågor, många intressanta inlägg från både äldre och unga. Jag gick hem inspirerad till max.

Livet bakom kulisserna

Tvingad till sängs av magsjuka hängav jag mig åt litteratur som inte kunde göra mig mer illamående än jag redan var. En av dem befattade nittiotalets vilda och amatörmässiga skeende på utrikesdepartementet sett ur en ex-diplomats ögon. Jag öppnade boken på måfå, mitt i ett kapitel om denne diplomats åtaganden på ministeriet. Efter några rader var det som att jag var i min egen verklighet, som att det som hade hänt höll på att hända igen. Eller som att just ingenting hade hänt dessa tjugo år. Jag hade hängivit mig åt en masochistisk akt som inte kunde sluta annat än fatalt. Nu var frågan hur jag skulle ställa mig till detta: konstatera att det var sant och gå vidare, konstatera att det var påhitt (vilket jag visste att det inte var) och gå vidare, konstatera att det var sant och kasta in handuken och fly fältet (när och var?) eller torrt konstatera att det är fiktion och litteratur och se det som en text, helt enkelt, och inte låta mig beröras av den - vilket ju är omöjligt när man läser böcker. Man läser för att bli gripen och berörd, man låter andra beröra ens själ, utan att bli sedd. Och man kan återvända till denna akt eller känslosamma upplevelse åter och åter när man så vill. Jag beslöt att låta texten sjunka in, diskutera med andra om de hade läst den, och göra min röst hörd lite varstans, göra krusningar på vattnet.

Creative cleansing

Tried to be a bit creative at the house this weekend. This meant rearranging all sorts of objects in our shelves and getting rid of those that have been around too long and lost their emotional value. It meant hiding away valuables, small items that can be recovered a few years from now and that may aspire for new life again. A sort of mix and mingle of objects. I realised some items have been in their places for more than ten years. Nice, but maybe boring. But perhaps that is home, safe and trustworthy, always the same, not playing at anything but just being there, being in place. Nevertheless. I feel it is time to see the world - my living space - through a new set of eyes. It is Spring and time to start afresh and move (on).

Books, books, books I cannot get rid of.

Russian Wedding In Prague

Medelmåtta duger inte

Om du vill göra något ordentligt, se till att göra det bra. Om du gör det bra kan du likväl se till att göra det bäst möjligt, alltså helhjärtat och maximalistiskt. Detta är inte att skinna någon in på bara kroppen, få ut mest själv och lämna lite eller inget kvar. Funderar ofta på hur de olika leden i matproduktionskedjan verkar (tvingas) göra allt för att maximalisera sin vinst på bekostnad av produktens kvalitet. Eller hur vissa produkter har en inbyggd livslängd och det helt enkelt inte går att laga dem. Hos fotografer är det markant med äldre apparatur, som forfarande fungerar efter hundra års användande. Man smörjer hjulen och kameran rullar på, inte snabbt och helt ljudlöst, men den spinner vidare. Jag är ingen nostalgiker som gråter över svunnen tid, men tror att det finns mellanrum i vårt samtida beteende och vårt sätta att se på vär(l)den som skulle kunna förbättras och göras mer logiska. Detta skulle med största sannolikhet innebära vissa umbäranden och en reduktion av det gapiga "vill ha" samhället. Vissa produkter skulle med andra ord bli dyrare. Ta som exempel vatten. Jag har fortfarande inte förstått vitsen med att skicka till exempel Evian vatten till Australien, Tjeckien, eller Sverige för den delen. Vi har ju drickbart vatten, dock inte från en glaciär, men tacksamt nog H2O. Om man längtar efter just Evian vatten kan man ju åka till kurorten. Och vara glad och tacksam för sitt lokala vatten. Argumentet att man som fri människa har rätt till kött från Brasilien är väl ok, men att man då får se till att betala ett pris för det. Ett pris som gör att man ställer sig frågan om det är värt att tugga i sig sydamerikanska proteiner i Europa. Alltid, alltid i såna stunder kommer jag att tänka på Peter Sellers i rollen som trädgårdsmästare i filmen Being There. På uttalandet att fler människor kommer att se honom live på teve den kvällen än har varit på teater de senaste 35 åren, svarar han lakoniskt och utan ironi: "But why?" Kanske borde man oftare ställa sig den frågan i affären, när man i mars plockar ner körsbär i plastpåsen i matbutiken. Vart tog längtan vägen? Vi betalar ett högt pris för våra året-runt-körsbär...

Vår på ingång