Medelmåtta duger inte

Om du vill göra något ordentligt, se till att göra det bra. Om du gör det bra kan du likväl se till att göra det bäst möjligt, alltså helhjärtat och maximalistiskt. Detta är inte att skinna någon in på bara kroppen, få ut mest själv och lämna lite eller inget kvar. Funderar ofta på hur de olika leden i matproduktionskedjan verkar (tvingas) göra allt för att maximalisera sin vinst på bekostnad av produktens kvalitet. Eller hur vissa produkter har en inbyggd livslängd och det helt enkelt inte går att laga dem. Hos fotografer är det markant med äldre apparatur, som forfarande fungerar efter hundra års användande. Man smörjer hjulen och kameran rullar på, inte snabbt och helt ljudlöst, men den spinner vidare. Jag är ingen nostalgiker som gråter över svunnen tid, men tror att det finns mellanrum i vårt samtida beteende och vårt sätta att se på vär(l)den som skulle kunna förbättras och göras mer logiska. Detta skulle med största sannolikhet innebära vissa umbäranden och en reduktion av det gapiga "vill ha" samhället. Vissa produkter skulle med andra ord bli dyrare. Ta som exempel vatten. Jag har fortfarande inte förstått vitsen med att skicka till exempel Evian vatten till Australien, Tjeckien, eller Sverige för den delen. Vi har ju drickbart vatten, dock inte från en glaciär, men tacksamt nog H2O. Om man längtar efter just Evian vatten kan man ju åka till kurorten. Och vara glad och tacksam för sitt lokala vatten. Argumentet att man som fri människa har rätt till kött från Brasilien är väl ok, men att man då får se till att betala ett pris för det. Ett pris som gör att man ställer sig frågan om det är värt att tugga i sig sydamerikanska proteiner i Europa. Alltid, alltid i såna stunder kommer jag att tänka på Peter Sellers i rollen som trädgårdsmästare i filmen Being There. På uttalandet att fler människor kommer att se honom live på teve den kvällen än har varit på teater de senaste 35 åren, svarar han lakoniskt och utan ironi: "But why?" Kanske borde man oftare ställa sig den frågan i affären, när man i mars plockar ner körsbär i plastpåsen i matbutiken. Vart tog längtan vägen? Vi betalar ett högt pris för våra året-runt-körsbär...

Vår på ingång

Spårvagnspoesi

INBJUDAN TILL DEBATT!

Mitt arbetsbord på jobbet

Somliga behöver inte anstränga sig med ord

...Men har det genetiskt inkodat. Dock krävs det samspel, sol och styrka och en kraft som kallas LIV

Lätt skrapning på ytan

Om jag inte arbetar letar jag efter ord och meningar. Som i natt då jag vaknade klockan fem; gav marsvinen hö och funderade sen hur jag skulle lägga orden, de rätta orden, bredvid varandra för att få fram det som jag vill säga precis så som det skall vara. Somnar om igen och när jag vaknar är huvudet tomt. Meningen, som jag inte skrev ner, för den var perfekt för att glömmas bort. Oförglömlig. Nu på väg till och från jobbet läser jag en bok vars titel och författare jag inte vill avslöja; en litterärt undermålig som det gör ont att läsa vidare. En B-film man måste se till det förlösande slutet. Kitschen lockar - jag är en voyeur som inte vill men måste hänga kvar. Få ett svar på Varför? vad är det som gör att så många läser boken. Där finns allt en bästsäljare ska innehålla: invandrarbakgrund, svår och underbar tid i det gamla och sedan nya hemlandet, genomvävt med trakasserier och mobbning för att till slut se kärleken och förståelsen mogna och utvecklas. Jag skrattar inte, men beundrar kanske stilla ändå.