Rynkor i kropp och själ

som står i vägen för allt jag vill göra. Varje morgon är att se någon annan än den jag känner, den jag minns. Jag vänjer mig illa vid att se denna person, som ändras inombords och på utsidan. Förstår du? Fast jag med intellektet vet att detta är åldrandet, att sådan blir kroppen och att detta är det enda rättvisa, som hör till tankarnas mognad, kroppens mognad. Med åldern blir att mjukare, skinnet, tankarnas hårda kanter slipas ner eller så tvärtom kan de ta sig an riktigt vassa spetsar. Dem gillar jag bäst, egentligen. 

Symbolic representation and working memory in chimpanzees

Armar som omfamnar

Slut på vattnet

I morse rann vattnet i en tunn stril, det tog en god stund att tvätta kropp och hår. När klockan blev sju tystnade duschen, bara en harkling ekade i avloppet. Jag mindes natten i en Dogonby i Mali; jag lyckades förhandla mig till en hink med vatten och en mugg därtill. Lycka att få skölja bort svetten från skinnet; det spelade ingen roll att vattnet var orange, fullt av jord. Tjänsteresan till Baku i januari 1992; en halvtimme vatten på morgonen i det fina hotellet. Trettio minuter var en evighet. Att uppskatta det som finns när det inte finns, eller att uppskatta det som inte finns när det finns. Utan vatten stannar allt, men människan förorenar ohämmat urkällan, föraktar livet. Utan prislapp inget värde. Människan består upp till sextio procent vatten. Prislapp?

Snötäcke

Vår nya värld

Under hemfärden med tunnelbanan lade jag märke till en ung man som sov i vagnen, i hörnet. Han var väl runt tjugofem, iklädd en muraroverall med ett vackert ansikte, smalt, liksom han själv. Händerna var röda av all cement och innerligt tvättande. Han sov fortfarande när vi kom till slutstationen, huvudet hängde slappt och det verkade som att nacken skulle gå av. Ett tag var han nästan död. Han blev som min son som jag lät sova, sova och önskade att han skulle få sova i lugn och ro många slutstationer till. Kanske var han från Ukraina, Vitryssland, Slovakien, Tjeckien. Vad för roll spelar ursprunget - utnyttjar vi våra medmänniskor tills de brister av trötthet?

Jan Johansson: Emigrantvisa