Förstaklassare väljer skola inför hösten

Det som får mig att gå vidare

Vi har överlevt julen. Jag avundas alla som uppriktigt kan påstå att de har haft en underbar julhelg tillsammans, allihopa. Det måste vara något fel på mekanismerna i vårt familjesystem. Det gnisslar och låter, det behöver troligen smörjas ordentligt. Ett av mina elixir som jag flyr till, blir mina böcker. Har alltid varit så att jag flyr till mina böcker - inte att jag inte förmår lösa problem, jag är ganska duktig på sådant, men som min mor säger, jag har blivit lite avtrubbad och nerfilad av tidens tand. Eller så har det att göra med att jag fortfarande inte har läst färdigt Saul Bellows More Die of Heartbreak. Jag har läst en hel del, men den här boken, trots - eller just tack vare - sina tjugofem år på nacken, har så mycket kraft och humor som bara kan få plats i en pocket på över 200 sidor. Småstilat dessutom. På tunnelbanan i Prag befinner jag mig plötsligt i USA, eller Paris, i den tid då jag befann mig på dessa platser i mitten av åttiotalet; idag dubbelt så gammal. Nu är texten begriplig och alla ord och meningar blir till en enorm sallad som innehåller allt, som jag inte får nog av. Mer, mer, MER! 

Gott Nytt År från Prag!

  Sumpbäver eller nutria i Kyje utanför Prag.

                                              

Czech Christmas Cookies - Cukrovi

Önskar alla en GOD JUL!

Juletid i svåra tider

Fair is not the word

I realize more and more that I am a prisoner of my own words. My thoughts I can give free movement, they come and go as they please, change and return to the same standpoint. Amazing, the brain. How we can let go our imagination and worries, lte them mingle with thoughts of lines in a book intertwine with questions from a teenager and the sound from a radio in the background. All is digested and melted down. But the words on a piece of paper is truly a different matter. That what goes on in the brain become blobs, black signs on a paper. So difficult the process from brain to pen. Keep thinking of Saul Bellow, whose book I am reading, and of Bergman´s style of writing. What they have in common is to grab you, hold you down, almost violenty. You just cannot let go, must read on, you are sucked into the events taking place in front of you on the page, in the back of your head. Even once you put down the book, the letters rest, your mind goes off wandering, images come up and you see Ingmar shouting, trying to tell the actors what he feels in German, a langauge he thought he mastered.