LEGO barn LEka bäst?

 

För ett femårigt färskt flyktingbarn var Lego en nästintill ouppnåelig leksak. Den första Legoasken fick min bror i present efter ett besök på Legoland, det närmsta man kunde komma himmelen. Den innehöll en blå långtradare utan figurer. Inga kön. Bara blåa, röda, vita, gula, svarta bitar. Jag fick inte leka med bilen, men efter storebrors Lego-era fick jag ärva den. Vi hade därtill ett fåtal bitar i en låda och byggde allt möjligt tillsammans. Det var ett skapande utan gränser, planer, bygglov och ritningar. Vi byggde som vi ville om och om igen. Fyrtio år senare bygger min äldste son på samma vis trots medföljande instruktioner. Dessa följs första gången, därefter blir brandstationen till ett rymdskepp eller en odefinierbar konstruktion. Lillebror på fem år ser fascinerat på. Figurerna värderas högst, har sitt pris i guld, och svett och tårar blandas när det förhandlas om deras rättmätiga ägare. När jag idag på DN läser om könsrelaterade legobitar blir jag ledsen och arg. LEGO bär ett socialt ansvar, och borde som ett rutinerat globalt leksaksföretag veta att deras leksaker utvecklar kreativitet, motorik, lusten att lära och komponera, riva och börja om. Ständigt nytt med "gamla" bitar. Men åter har konsumtion och höga säljarsiffror segrat. Pojkar krigar, flickor värnar. Verkligen så enkelt? Som tjej slogs jag ganska mycket för min plats i solen, det var absolut inte tal om rosa kjolar och barbiedockor. Men som så med så mycket annat här i livet beror det mycket på föräldrar, pedagoger, vänner - omgivningen. Teve, media allt det som skapar vår värld. Och jag vill inte begränsa den till rosa och blått och dra gränserna där - LEGO ska stå för lek, inte flicka vs. pojke.

Nobbing, Nobbning, nobbad...

Mobbning var deprimerande nog, det här känns inte heller något vidare. Det skulle inte fövåna mig om de flesta av oss inte har känt igen oss i en situation av att vara utfrysta i en grupp.  Kanske har vi själva till och med nobbat någon på arbetsplatsen. Funnit en syndabock för våra tillkortakommanden. Det börjar på skolan med mobbning och fortsätter med nobbing in i vuxenåren. Vi är sociala djur som fungerar bäst i grupp, som behöver gemenskapen för att utvecklas och trivas i livet. Konfrontationen och mötet med den andra människan skapar välbehövlig friktion, låter oss pröva våra ideer och kunskap, ger oss insikt och impulser och låter oss se över det vi har lärt oss och det vi kan eller ännu inte förstår. Men för allt detta behöver vi sociala kunskaper som empati och medkänsla. Då slipper vi lära oss om beteenden som mobbning och nobbning.

En bok att gilla av Heidi Grant Halvarson

1 sätt att gå vidare

Det mesta av min lediga tid, dvs. ett fåtal mentala minuter per dag, tillbringar jag med att fundera kring vad som ger oss mening i livet. Har laddat ner en app som ska få mig i ett tillstånd av lugn och mindfulness som det heter idag. Jag minns när vi låg på yogamattor i gympasalen på gymnasiet och lyssnade på kassettband i stil med "andas in, andas ut, känn hur musklerna slappnar av, först i tåspetsarna, sen i fotknölarna..." Egentligen detsamma som vi lyssnar på idag, med skillnad att när man var sjutton fnissade man och tyckte det hela var pinsamt och urlöjligt och idag vid mogen ålder verkar det som oerhört inspirerande. När man är sjutton vill man inte slappna av, man är spänd som en båge och redo att flyga till oanade höjder. Visserligen vill jag fortfarande flyga, men på andra villkor och till andra höjder. Förra veckan var jag på en kvinnofrukost med mestadels 25-30 plus generationen. Det som jag såg hos dem, och det som skiljer dem från exempelvis svenska tjejer i den åldern, är att det inte har barn och verkar föga intresserade av att skaffa dem. Säkerligen har det att göra med den underliga föräldraledigheten i Tjeckien som missgynnar både män och kvinnor. Systemet är föråldrat och reflekterar inte den nya situationen som unga föräldrar idag ställs inför. De vill jobba på lika villkor med alla andra i deras situation (ålder, utbildning, livserfarenhet). Bra! ropar jag, men samtidigt vet jag ju idag att livet är så mycket mer och så mycket krångligare än den raka vägen.  Att gå vidare meningsfullt handlar om förvandling snarare än förändring. Inte som Gregor Samsa i Kafkas novell. Därtill hjälper avslappningsövningarna utan den minsta ironi i tonen. För att nå ett djupare tillstånd krävs att vi släpper taget om verklighetens dagligheter. Söndagen var ett tillfälle att ägna sig åt det andliga innehållet.Att vara religiös eller inte är inte frågan utan att lyssna i bruset efter tystnad och djupare mening. Gör vi det inte när vi är 25 hinner det säkerligen ikapp oss när vi är 45. Vi kan inte springa ifrån oss själva.

Frukost med likasinnade

Morgonen fylldes av kvinnor på ett kafe i Prags mitt. Ett upplyftande föredrag som fick mig att åter inse att det finns hopp och att även andra ser på saker och ting som jag. Eller snarare att jag ser på saker och ting som andra. Rummet lyfte av den positiva energin. Och jag bar med mig känslan till jobbet. You´re not alone. Och jag måste se till att sluta bära grått (fast det är en av mina favoritfärger...)