Snart höst i Beirut

Temperaturen går ner mot femton grader på natten, men under dagen blir det varmt och skönt igen. Men det vet jag inte så mycket om eftersom mina dagar tillbrings på kontoret.

Nicky Tuckova - help for Petr Nečas

Bejrut - dag 19

Har ätit lunch hos Eliah som har ett litet kafé på hörnet, precis på halva vägen mellan ambassaden och mataffären. Han hade öppet en kväll när jag och Sebastian var på väg hem med en lätt matkasse i handen. "Bonsoir Madame", hördes inifrån kaféet som är cca 3x3 meter i storlek men har en desto större uteterass. "Bonsoir Monsieur", svarade jag. "Voulez vous prendre un café?", lät det från det mörka kaféet. "Oui, pourquoi pas?!", svarade jag lätt nervös, men Sebastian höll mig lätt i handen. Vi satte oss ner på en klassisk plaststol, som finns över hela världens uteplatser, och inväntade servering. Eliah, en rund, kortvuxen man i sextioårsåldern kom med en minimugg med starkt, hett kaffe åt mig och en juice åt sonen. Vi satt över en timme och konverserade och jag hann dricka ett eller två glas whisky. Till slut bestämde Sebastian att det var dags att ge sig av, klockan närmade sig åtta och det var naturligtvis redan becksvart ute. Cikadorna hade tystnat, kanske.

"Venez dejeunder samedi!", ropade Eliah efter oss. Klart att vi gjorde det idag.

Nu bär det av till Bejrut

Imorgon hämtar de lådorna som skall följa med oss till det nya hemmet i Bejrut och sedan flyger jag och Sebastian till skeendets centrum. Nn ny etapp i livet börjar - med Guds hjälp skall det nog gå bra, men en mer förväntansfull och nervös liten människa får man leta efter ikväll.

De sista två månaderna har varit hektiska och den ena dagen har inte varit den andra lik. Det blev ingen riktig semester men snarare en mental och fysisk kamps har markerat dessa varma månader. Fastän det är mitt val och min strävan som har tagit mig ända hit så har tiden av förberedelser varit en enorm press. Min man och äldre son stannar i Prag och det är en del av historien som börjar här och nu.

Var och en bär av till sin nya plats i livet, men ändå kommer de vara bundna till varandra.

Bara hett hett

Så mycket att skriva om men tiden är som alltid knapp. Innan resan bär av till den nya destinationen måste så mycket göras att jag skulle behöva en klon. Någon som skulle kunna packa och se till att allt det nödvändiga kom med. Kastrull eller inte? Till slut blir även detta oviktigt, allt kan man ju köpa idag, dock inte gosedjur och älsklingsleksakerna. Hos oss lite äldre är det enklare, vi klarar oss utan det mesta, fast vi dock inte tror det. Undrar hur många packade lådor det blir den här gången. Från Stockholm till Prag blev det runt 60 bruna packningsboxar, såna som man klarar av att bära själv. Den här gången borde det inte bli fler än 10, det är mitt mål, vi får se hur verkligheten blir.Ju färre desto bättre. Behöver åtminstone inte ta med mig vinterkläder.

Ute är det runt 40 grader i solen, otroligt även för Prag. Tropisk hetta förmodligen från Afrika. Jag förbereder mig på det som väntar om några veckor där temperaturen kommer att vara liknande den som jag upplever nu.

Trädgård i Bechyne "före" och "efter"

Morgonstund har guld i mund

Pragborgen tidigt när bara koltrastarna är vakna. På väg till jobbet, ensam utan barn i släpet, utan man i mobilen, bara jag och den underbara timmen bara för mig själv. Älskar det. Och stunden är redan nu ett minne blott. Silverstänk på lövverket, guld på takåsarna, hettan som stiger från gräset som doftar sommar mitt i stan. Sankt Vitus katedralen skymtar bland trädkronorna, och jag är i sjunde himlen.

Hatar min kropp, respekterar min kropp

När gränsen femtio snart är nådd är kroppen också på ett annat plan än tidigare. Inget är som det hittills varit, allt verkar plötsligt fungera helt annorlunda. En ny modell av kroppslig närvaro. 

Flädersaft någon?

Paus - eller är något på gång?

Sedan slutet av maj är jag i full gång med att förbereda mig för en utlandspostering. Jag måste erkänna att jag därför funnit lite tid att koncentrera mig på annat än att sitta ner i lugn och ro och skriva. Lägg därtill skolavslutning, dagisavslutning, packning av två barn till scoutläger, gammalt jobb och förberedelse för nytt jobb. Just nu en treveckors kurs följ av ytterligare kurser och lite tid att andas och fundera på vad det är jag håller på med. Det är diplomatvärlden, den andra sidan, den som inte syns. Ingen glamour, ingen glans, men mycket slit och familjen som funderar vad mamma är i färd med. De tar det med ro, än så länge. Kanske för att de är grabbar allihopa?

Beslutet att åka kom över natten. Sedan gick det fort. Så snabbt att det fanns så lite tid att fundera att det bara var att hänga på och kasta sig in i skeendet. Jag har inget att förlora, tänker jag. Bara att lära mig något nytt, få nya kunskaper och erfarenheter.

Min nuvarande arbetsplats i Prag, Toskanpalatset.

Min promenad till jobbet varje morgon går från spåravagnshållplatsen "Pragborgen". Jag sneddar igenom trädgården som inte så många känner till, korsar sedan Hradcanske platsen, förbi Ärkebiskupsätet varifrån man har en vidunderlig syn över staden - och kommer till slut fram till Toskanpalatset.  Här pågår nu min treveckor långa kurs i konsulära angelägenheter. Det bästa på hela dagen är morgonpromenaden, utan turister, staden och stunden är mina allena.

När det inte är vatten är det något annat

Eftersom det inte råder brist på någonting i det här landet - vare sig varor eller affärer av allehanda slag, så blir man aldrig led på livet. Man hinner knappt ta igen sig efter en vedermöda så är nästa igång. Nu är det premiärministern som är ute i blåsväder. Antingen är det en kvinna med i bilden - så praktiskt! - eller någon form av korruption. Eller i bästa fall både och. Alla väntar otåligt på om det blir nyval eller om den nuvarande regeringen står sig fram till nästa vår. Ingen orkar nog tänka på konsekvenserna förutom de professionella politikerna som gör kriserna till sitt levebröd. Om någon timme slår jag på teven för att se om de sitter kvar på sina platser, de har ju hållit ut i så många år att huden blivit tjock, som hos flodhästar. De överlever vatten av alla slag - även om de får sig en rejäl dusch.

Varför översvämningar - just nu?

Vatten och regn i utkanten av Prag

Översvämning i Tjeckien

Var i Bechyne i helgen men lyckades ta mig hem redan på lördagen innan helvetet bröt ut. Väntar på bilder därifrån som Tomas har tagit idag. Människors hus och ägodelar har gått förlorade i stora delar av landet som korsas av de stora floderna Moldau och Elbe. Men det är bifloderna som ställt till det, på grund av oavbrutet regn som väller ner, utan ände.

Fast i livet

Allt eftersom tiden lider, alltmer tid jag tillbringar med min åldrande mor och svärmor inser jag livets skörhet och lineära gång. Det gör ju alla som på något sätt umgås med äldre människor - som man gjorde förr i tiden, då man levde mer "på varandra" som man säger här i Tjeckien. Detta hade att göra med bristen på utrymme i största allmänhet men också med faktumet att familjer och vänner levde nära inpå varandra och i nästan ohälsosam symbios i princip till järnridåns fall. Detta hade att göra med tillit, förtröstan och försörjning - allt detta var en livsnödvändighet. Tajta familjeband innebar och gav möjlighet till att leva ett lugnare och rikare emotionellt liv. Det materiella var ju ofta lidande så tillvida att man inte hade rätt klasstillhörighet. Prestige och pengar fick ge vika för umgänge och starka vänskapsband. Utan dem blev livet bara en kamp om överlevnad.

Ibland ter det sig - i frihetens era - som att vi i väst kämpar för överlevnad trots att vi har det så gott ställt. Den eviga debatten om någon sorst livspussel, som att livet är en maratonlöpning eller tävling med mål - att vaddå? Komma först? Själv har jag grunnat över detta ganska ordentligt de senaste två åren här i Prag. Duktig i skolan, duktig i jobbet - men ändock har jag ofta fått ta många sparkar, och ordentliga såna. Jag har sedan valt att välja mina strider men hamnar ofta i dem omedvetet. Jag utmanar helst ingen längre utan vill vara rådgivare och medlare.

Och tiden går. Barnen blir större, påverkas av varje steg föräldrarna tar, hänger på läpparna och tar in varje ord som uttalas kring matbordet för att sedan använda det vid något oanat tillfälle. Vi har alla en egen väg att vandra, den vi måste finna själva, staka ut själva och med hjälp av andra för annars är vi inte människor. Men som jag skrivit tidigare, livet är inte något pussel där man får bitarna på plats. Hellre då en väg med allt som man passerar, ser, upplever och missar. Smal och bred, krokig och rak, med eller utan hinder. Min väg är en skogsstig, med mjuk trampad mark, rötter och mossa, blåbärsris och granbarr. Med  många dofter och varm luft som smeker mina bara armar. Lite blå himmel och luddiga vita moln skönjer jag mellan trädkronorna. Jag har aldrig färdats på en motorväg i Ferrari. Fast inte har jag sökt upp en sådan heller. Min stig har varit densamma i över fyrtio år.

Prag idag igår

Six years old and so cool

Manifesto, by Susan Cain

Manifesto, by Susan Cain

Just as it is...